Denna artikel skrevs i slutet av augusti, men har nått mig först nyligen. Den är skriven av Ulf Karlström och handlar om Mona Sahlin, men främst om Syrien. Den är lika aktuell idag som då artikeln skrevs! Finns det någon skillnad i uppfattningen om Syrienkonflikten mellan Mona Sahlin (och Margot Wallström för den delen) och president Obama? Vilken i så fall? Ulf Karlström som har skrivit detta gästblogginlägg är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), och skriver facklitteratur. Ulf har tidigare berikat bloggen med inlägg i många olika ämnen. Nyligen publicerades hans kritiska granskning av Lomborgs syn på FN:s milleniemål.

Ulf Karlströms artikel.
”Lördagsintervjun i P1” är ofta ett intressant programinslag. Det leds nu av Monica Saarinen, som tyvärr är ett betydligt svagare kort än den tidigare programledaren Tomas Ramberg. Den 29/8 intervjuade Saarinen den förra (s)-ordföranden Mona Sahlin. Hon har för närvarande utrustats med titeln ”nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”. Syftet med titeln och uppdraget får sägas vara vällovligt, men av intervjun att döma verkar Sahlin ta på sig fler uppgifter, t ex som förstärkare av en upp- och nedvänd världsbild.
Sahlin började med att tona ned betydelsen av ”utanförskapets” unga män i förorterna. Oh, nej, problemet är mycket större. Islamextremism återfinns även bland väletablerade unga människor. Det är säkert så, men huvuddelen av den religiösa extremismens rekryter till t ex IS (Isis, Daesh) kommer just från utanförskapets unga män i förorterna. Varför förneka detta dokumenterade faktum? Är Sahlin lösmynt eller finns det något slags politiskt motiv till hållningen?

Sahlins stora nummer var Syrien. Och där tävlade hon och Saarinen om att mest fördöma Syriens regering. Sahlin inledde med tal om Bashar al-Assads ”slakt” på sina egna landsmän, men Saarinen ville inte vara sämre utan klämde till med att al-Assad ”mördade sin egen befolkning”. Den av USA-imperialismen upprätthållna ideologiska hegemonin sitter som stålrör i ryggraden på politikern Sahlin och mediarepresentanten Saarinen. Deras samstämda, falskt skorrande duett var skrämmande att höra.

Sahlin ville inte nöja sig med enbart svartmålningen av al-Assad, utan hon visade sig var en krigsförespråkare. Politiker både i Sverige och EU hade alltför länge blundat för al-Assads ”brott”. De borde ha reagerat mycket tidigare. Vad konkret menade Sahlin? Borde Sverige, dvs den härskande klassen, ha reagerat som de gjorde vid anfallet på Libyen? Ryssland med flera tvingade krigstalesmännen i USA, med Obama i spetsen, att backa från retoriken om ”den röda linjen”. Var det detta Sahlin var så missnöjd med?

Flyktingfrågan hann också avhandlas. Därvid förklarade ”samordnaren” att folk flyr från al-Assad, inte primärt från IS (eller kriget). Därför bör flyktingmottagandet humaniseras. Ja, det är väl svårt att invända mot. Men bör inte insatserna mobiliseras för att stoppa kriget, inledningsvis få tillstånd en vapenvila? Nu är prioritet nummer ett att al-Assad skall bort från regeringen. Men om detta sades ingenting, och ännu mindre om Säkerhetsrådets nya, eniga fredsplan för Syrien (SvD 19/8).

Sahlin/Saarinens uppenbara vilja att ”doa” med i USA-Natokören är djupt beklämmande. Syriens regering framställdes som orsak till blodbadet idag i Mellanöstern. Denna perverterade världsbild framställdes i förbigående, en passant, som en självklarhet. Just detta sätt – att med självklarhetens lätta steg – ansluta sig till USA-Natokören understryker fredskrafternas svaga position. Jag önskar innerligt att jag hade kunnat beskriva dagens situation på annat sätt, men det vore förljuget.

Wahabismen i Saudarabien, tillsammans med Qatar, finansierade initialt de krafter som kom att bilda IS. Saudi bidrog även med vapen till den begynnande rörelse i Syrien, som kom att gå under den förskönande beteckningen ”rebeller”. Och Turkiet lät transiteringen pågå. Och naturligtvis var USA både informerad och deltagande, på samma sätt som USA och Saudi tillsammans planerade och idag genomför angreppskriget på Jemen. Men om detta säger Sahlin/Saarinen inget, ty det USA-Nato proklamerar ljuder efter ett tag ur medlöperiets alla munnar.

För ett tag sedan gick Sahlin ut med att islamska företrädare, som imamer, borde fördöma IS och rekryteringen till t ex IS i Sverige. Saarinen fiskade upp detta med att Sahlin ”fick mycket skit för uppmaningen”. Sahlin bekräftade – ”som du sa, fick mycket skit för” – men stod på sig. Hon sa dock att en viss förändring skett, då en del imamer tydligen tagit fasta på Sahlins uppmaning. På denna punkt kan jag instämma i Sahlins position. Emellertid erinrar jag mig hur hela etablissemanget tjöt om att man inte kunde rikta ett sådant krav mot mosaiska församlingar i Sverige, vad gäller Israels alla folkrättsbrott.

Så islamska präster skall man kräva anständighet av, men inte dito mosaiska. En första, intuitiv tolkning av detta bisarra förhållande är att islamska präster har högre moral än mosaiska dito. Därför kan man ställa högre krav på de förra, men låta de senare löpa.
Ja, så förhåller det sig kanske?
i Andra om: Sveriges Radio, imperialism,Mona Sahlin, ISIS, Syrien, USA, politik, al-Qaida, flyktingar, terrorism, Assad, Ryssland, massmedia, demokrati