Det kanske har slagit några läsare att vi på denna blogg har en kritiskt analyserande inställning till kapitalismen och dess påverkan på mänsklighetens situation och enskilda människors situation, och beteende. Kapitalismen har ”utvecklats” med nya produkter: spännande och eller mest risfyllda? Kan de kanske rädda dagens krissituation med minusränta, hög arbetslöshet och sämre social trygghet än för 30 år sedan?
Vi hade en mycket stor ekonomisk kris 2008-. Vem tror att detta är den sista? Ulf Karlström analyserar här en kapitalismens nya produkter och ger nog ett på frågan i rubriken, eller?

Ulf Karlström som har skrivit detta gästblogginlägg är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur. Han var tidigare med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. och en tid ordförande i de förenade FNL-grupperna (DFFG), Sveriges kanske främsta antiimperialistiska organisation efter Andra Världskriget. Han har publicerat inlägg här i flera andra ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?” om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion. Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”? om bankunionen. Han har skrivit om unga vuxna, om science och fiktion, ”Jag känner mig ledsen” sa Anders Wijkman och ”Skall vi tala om raser?”

Han har också skrivit om GMO, genmodifierad gröda senast i inlägget ”Hotet mot liver – den genetiska manipulationens dolda agenda” 31/1 och 4/3 ”Hur ska vi förklara vad som sker?” Inlägget 25 maj handlade om Första Världskriget och det senaste 2/7 om köttkonsumtion och hälsa. Han har tidigare skrivit om privatisering av vården och senast ”Nordström i Kommunal tassar runt den heta gröten”.
I mitten av juli kom en recension av Costas Lapavistas bok, vilket har bäring för dagens blogginlägg.

Ulf Karlströms artikel.
Riskkapitalister, riskkapitalister, riskkapitalister – hur man än upprepar ordet låter det inte bra i öronen på svenska folket. Vård(skojar)företaget Carema och vägningen av blöjorna på äldreboendet tycks ha etsats sig fast. Just för den insatsen får vi tacka Carema, som av en ren tillfällighet bytt namn. Tänk så det är! Och Svenskt Näringsliv klagar bittert över hur Vänsterpartiet skickligt lyckades – delvis – dominera 2014 års valrörelse med parollen ”Ingen vinst i välfärden”. Jonas Sjöstedt var också en duktig försäljare av budskapet. Det skall han och (V) ha all heder av.

I Svd (13/11 -14) försöker Lydia Wålsten – projektledare på Timbro – desperat hävda ”att marknadslösningar har visat sig fungera bäst i praktiken”. Till det kan man stillsamt anföra: Lehman Brothers, Carema, JB-skolan och senast riskkapitalbolaget Altors bisarra äventyr i handel med olja. Det är ju strålande exempel på marknadslösningar – som är katastrofala! Men om det senare bör råda största möjliga tystnad. Så det finns all anledning att borra i fenomenet riskkapitalbolag, och andra finansiella redskap, t ex ”private equity firms”. I synnerhet som det kommit ut en intressant bok i ämnet. Men låt mig först ge ett exempel på PE-företagens verksamhet.

Butikskejan ”Mervyn´s Department Store” var ett välkänt och populärt företag i området kring San Fransisco. Det omfattade 2004 ett stort antal butiker (257 st) och 30 000 anställda, då det förvärvades av riskkapitalbolaget Sun Capital i en aggressiv uppköpsrunda. Sun Capital betalade 1,2 miljarder $, men hade själv bara 400 miljoner $ i form av aktier, och lånade resterande 800 miljoner $, genom att peka på Mervyn´s egna tillgångar. Upplägget påminner något om övertagandet av svenska Trustor med dess egna pengar av ett gäng skojare, där främste aktören Posener idag gömmer sig i Israel. Sun Capital sålde omedelbart ut tillgångarna och tog snabbt tillbaka de 400 miljonerna $ (i aktier), medan skulderna låg kvar i den förvärvade företagskedjan. Affärsföreståndarna och/eller innehavarna blev då tvungna att hyra de lokaler de tidigare hade ägt, med stort räntepåslag. Utplundringen från Sun Capital fortsatte och 2008 försattes Mervyn´s i konkurs och 30 000 person förlorade sina jobb.

Detta berättar Eileen Appelbaum och Rosemary Batt i boken ”Private equity at work. When Wall Street manages Main Stret” (Russel Sage Foundation, NY, 2014). Appelbaum är senior economist på ”Centre for Economic Policy Research (CEPR), som producerat en del intressant, kritiskt material (det går att ladda ned från hemsidan). På 381 sidor redovisar författarna ingående mekanismer och konsekvenser av dessa spekulativa riskkapitalbolag. De kan grovt sägas vara gamar, men med den skillnaden att gamarna avvaktar tills ett skadat djur inte längre kan försvara sig. Riskkapital-gamarna anfaller friska objekt, styckar dem, säljer av vad som kan göras, belånar hårt verksamheten. Kvar blir mindre företag, konkurser och mängder av anställda som får gå.

Vän av ordning frågar kanske, hur kan detta svindleri få fortgå? Svaret är enkelt: Dessa PE-företag (fonder, portföljföretag, riskkapitalbolag) anses vara framgångsrika, kreativa entreprenörer. Västvärlden har successivt sedan 3 decennier avreglerat kapital- och valutamarknaderna, och därmed gjort dessa finansiella transaktioner möjliga. Resultatet – i stor skala – såg vi USA:s finanskris 2007-2008, vilken snabbt förgrenade sig till Europa och andra länder inom Västvärlden. Detta beskrivs närmare i boken ”USA som världspolis”, främst i kapitel 2.5.

I övergripande termer talar vi om finansialiseringen av dagens kapitalism. Det förs en omfattande diskussion om detta, huruvida det skall betraktas som en ny fas av kapitalismen, eller snarare en variant, eller en given utveckling av kapitalismen (se tidskriften ”Monthly Review för flera artiklar och Costas Lapavitsas´ bok på Verso 2013). (Boken recenserades här 13/7 av Ulf Karlström – http://jinge.se/allmant/lapavitsas-ar-imperialismens-period-over.htm).

Låt mig förklara snårskogen. Private equity beskriver en företagsstruktur, där andelar inte kan handlas offentligt, till skillnad från börsföretag; de senare beskrivs som ”publicly traded companies”. Ett riskkapitalföretag (ett PE-företag) går runt med håven och samlar in kapital, t ex i form av aktier, från rika personer, pensionsfonder och rika spekulanter. Det sker med löfte om väsentligt högre avkastning på satsat kapital än vad som normalt kan erhållas. Det inhåvade kapitalet samlas i en PE-fond, som är så konstruerad att investerat kapital låses för en viss tid, och beslutanderätten överlämnas till en s k ”general partner”, dvs PE-företaget. Investerarna blir därmed så kallad ”em>limited partners. PE-fonden (eller fonderna) köper företag som portföljföretag, dvs. juridiskt skiljt från både fond och det ursprungliga PE-företaget

Det särskilda med PE-företag är att de använder så kallade ”leveraged buyout (LBO)” i aggressiva uppköp. Dessa sker med hjälp av stora lån, som hävstång (leverage). Ett vanligt koncept är att uppköpen sker med 70 % lån och enbart 30 % egna aktier. Efter uppköp och strukturering i vad som närmast kan kallas konglomerat flyttas skulderna för uppköpet över till portföljföretaget (det uppköpta företaget). Sedan börjar omstruktureringar och överföring av kapital till PE-fond/er och –företag.

I samband med finanskrisen 2007 i USA lyftes det höga risktagandet fram, och PE-företagen minskade i omfattning. Emellertid förändrades det vid presidentvalet 2012 då Mitt Romney var republikanernas kandidat. Han hade skaffat sig sin förmögenhet genom PE-företaget Bain Capital. Romney utsattes för kritik, men starka finansaktörer började propagera för PE-verksamheten. De dränkte delvis den kritiska debatten genom att hävda att PE-företaget enbart skärpte ”the cutting edge of composition”.

PE-företagen är ingen kuriosa eller bagatell. Förra året 2013 hade 2800 PE-företag säte i USA, med investeringar i 17 700 USA-företag, vilka totalt hade 7,5 miljoner anställda. Skrämmande är att cirka 35 % av PE-investeringarna kommer från pensionsfonder, och det märkliga är at det är huvudsakligen allmänna pensionsfonder. Det höga risktagandet drabbar inte bara anställda i företag där PE-bolagen har intressen, utan även miljontals arbetande och pensionärer i USA.

Utvecklingen av den så kallade finansialiseringen av kapitalismen rymmer uppenbarligen stora risker. Det såg vi 2007-2008, men det slutade inte där – tvärtom, kanske var det bara början? Det finns all anledning att vi skaffar oss kunskaper om dessa nya ”gamar”, så att vi kan avslöja dem och upplysa folk om farorna.

intressant.se, orättvisor, politik, kapitalism, fattigdom, rikedom, jämlikhet,ojämlikhet, ekonomi, hälsademokrati, socialism, socialt, USA, fattiga,miljardär, imperialism, skatteparadis, skatteflykt, lurendrejeri,kriminalitet, skandal,

CEPR recension av Lapavitsas bok Cornucopia DN om riskkapitalbolag Intervju med Lapavitsas Centrum för marxistiska studier ICIJ:s rapport DN 4/4 SvD 4/4 Ab 2/4 Hurun Report Intervju med Noam Chomsky Data från VärldsbankenDN 2/3 Dokument utifrån USA-bloggen DN 13/2 DN 2 13/2SvD Expressen 13/2 Ab 13/2Annarkia Clartes Kinannummer Ab 17/1 Kritikerstorm mot Janne Josefsson DN antal miljardärer i Sverige Old Wolf-bloggen Anders Lindberg i Ab 17/1 DN 17/1 DN 18/1 Erik Helmersson DN 7/11 DN 8/11 SvD AB Expressen SvT SR Stiglitz i SvD 4/11Wolodarski i DN 4/11 DN1 17/10DN 2 17/10 DN 3 17/10DN 4 17/10DN 5 1/10 DN 6 17/10 SvD 17/10 SvD om USA-valetAftonbladet 17/10
AB 17/10Expressen 17/10SvT 17/10 SR 17/10 SvT Rapport 24/9 SvD 26/9 Equality Trust SvT Rapport 24/9 kl 19.30 DN Debatt 24/9 Lena Sommestads blogg 24/9 DN recension Rapport 23/9 Dagens Industri 18/9 DN15/3 DN 20/9 recension av Nina Björks bok
SvD
Occupy Wall Street 4/9