Vi har här i många blogginlägg behandlat här olika aspekter på Israel-Palestina-konflikten – som berör en hel värld.

En bok som inte uppmärksammats i Sverige, men väl förtjänar det, är Patrick Tylers ”Fortress Israel. The inside story of the military elite who run the country – and why they can´t make Peace” (Farrar, Straus and Giroux,, NY, 2012). Tyler arbetade som journalist under 20 år på Washington Post, innan han gick over till “grå damen”, New York Times, som korrespondent. Denna bakgrund gjorde det troligen möjligt för honom att under åren 2006-2010 få intervjua ett stort antal f d generaler, andra höga militärer och politiker. Bara notförteckningen omfattar 40 finstilta sidor, så det är en väldokumenterad skrift.

Undertiteln beskriver väl innehållet i boken. I samband med Sveriges erkännande av Palestina som stat vojade sig många borgerliga skribenter, och under riksdagens interpellationsdebatt den 20 november var argumenten eländiga från ”de fyras gäng” – Sofia Damm (kd), Mathias Sundin (fp), Fredrik Malm (fp), Hans Wallmark (m): Tidpunkten för erkännandet sades var fel och äventyrade de s k fredsförhandlingarna. Patrick Tyler slår totalt undan benen på dessa fyra Israelkramare. Nu handlar det naturligtvis inte om att ”de fyras gäng” saknar kunskap, utan om ideologisk förblindning – de vill inte höra något, det vill inte se något, och de vill inte lära sig något nytt.

I ett par artiklar kommer jag att referera några intressant tidsavsnitt i militärstaten Israels utveckling. Och då bör man börja på 1930-talet.

David Ben-Gurion (1886-1973) var nestorn inom den sionistiska rörelsen och staten Israels första premiärminister från 1948-53, men återkom i regeringen 1955-63 delvis under premiärminister Moshe Sharett. I praktiken var det Ben-Gurion och hans krets som styrde. I slutet av 1953, innan Ben-Gurion, som det hette, drog sig tillbaka till en kibbutz i kanten av Negevöknen, utnämnde han Pinhas Lavon som försvarsminister.

Lavon gjordes införstådd med Ben-Gurions nya synsätt på Israels framtid. Kriget 1948-49 hade varit framgångsrikt för Haganh, Israels armé, och man hade tillskansat sig långt mer land än FN:s delningsplan. Om den medvetna fördrivningen av nästan 800 000 palestinier skriver Ilan Pappe i ”Den etniska rensningen av Palestina” (Karneval 2007), så jag behandlar inte al Nakba (katastrofen) här. Men FN hade – efter krigsstilleståndet – pressat på Israel och Arabstaterna att eventuella konflikter måste dras inför ett fredligt skiljeförfarande, UN Conciliation Committee for Palestine (UNCCP). Trots framgångarna var Ben-Gurion och hans krets missnöjda över att mer land och vattentillgångar inte hade säkrats, och de började ställa in sig på fler önskvärda, nya krig.

Därför kringgick man regeringen och Lavron tillsammans med Moshe Dayan inledde en serie anfall över stilleståndslinjen på palestinska byar, genomförde bakhåll, utläggning av minor och mord på antagna infiltratörer. Det är sant att enstaka palestinier som drivits iväg från hem och marker försökte återvända, ibland med våld, men detta stod inte i någon som helst paritet med Israels våldsamma räder. FN fördömde också dessa räder både som oproportionerliga och destabiliserande.

President Eisenhower och den engelske premiärministern Anthony Eden hade arbetat fram en kompromissplan – ”Projekt Alpha” – vilken krävde att Israel accepterade att palestinska flyktingar fick återvända och delar av Negevöknen skulle avträdas. Detta var något fruktansvärt i Ben-Gurionkretsens ögon. Planen måste undergrävas och stoppas. Man planerade en serie attentat i ett par av de stora egyptiska städerna, bl.a. riktade mot utlänningar, för att på så sätt destabilisera Egypten. Planen misslyckades och de egyptiska myndigheterna hela samlingen spioner. I en öppen rättegång dömdes bl.a. två av agenterna till döden och andra till långa fängelsestraff. De israeliska toppmilitärerna och Ben-Gurion tvingade premiärminister Moshe Sharett att offentligt ljuga och blåneka allt. I stället spelade man upp snyfthistorien att Egypten hängde oskyldiga judar. Kretsen kring Ben-Gurion hade dock mer i backfickan. De planerade att bl.a. med två kompanier under Ariel Sharons ledning anfalla Gaza, för att slå ut en stor egyptisk militärpostering. Operationen lyckades och hela basen brändes ned, 38 egyptiska soldater dödades och många skadades. Israels förluster var 8 döda.

Anfallet på Gaza skapade sådana spänningar i Mellanöstern att planen för Projekt Alpha fullständigt torpederades. Det var ju också syftet med anfallet från Ben-Gurionkretsens sida. Dessutom stoppade anfallet premiärminister Sharett trevande och hemliga förhandlingar med Egypten och Nasser. Så lyckades Ben-Guriongruppen att stänga den väg som innebar fredliga och diplomatiska förhandlingar för med arabstaterna. Nu var det bara krig och militär styrka som gällde – den enda vägens ”politik”.

Kalla kriget bidrog också till att krigsgalningarna bland Israels ledande militär-politiker vann striden om framtiden. Ben-Gurion besökte 1951 USA och lovade i samtal med CIA-chefen Walter Bedell Smith att ”lägga vår kraft i den världsomfattande kampen mot Sovjets makt”. På samma sätt framförde han 1956 till franska politiska ledare att Israel var villig att genomföra gemensam och hemlig krigföring mot Nassers växande inflytande i Mellanöstern.

Slår man i Nationalencyklopedin på Ben-Gurion så beskrivs han som pragmatisk. Det är väl närmaste ett förskönande uttryck för en instrumentell och närmast fanatisk inställning. Ben-Gurion övergav efterhand de sionistiska grundarnas kibbutzdröm om ett agrart samhälle (stat) och i federation med palestinier och andra araber. Den visionen sopades iväg och i stället framträdde tanken på ett militärt starkt Storisrael, med bas i vetenskap och teknologi, i ställer för jordbruk.

Man talar i Israel om ”sabragenerationen”. Sabra är en seg och tålig kaktusart i Mellanöstern. Och den generation som i sin ungdom byggde de sionistiska projekten och slogs med palestinier och Brittiska armén ansågs vara ett härdat släkte. Ett exempel på en sådan sabra var Moshe Dayan. Han växte upp på kibbutzen Nahalal i norra delen av Palestina. Det innebar hårt arbete och ständiga slagsmål med palestinska grannar. När Palestinierna revolterade mot den ökande judiska immigrationen på mitten av 1930-talet lät sig den tonårige Dayan rekryteras som vägvisare för de brittiska trupperna. 1941 ingick Dayan i en judisk militär enhet som understödde de Allierades invasion av Syrien. När Dayan spionerade för en australiensisk styrka fick han sin kikare sönderskjuten och blev blind på vänster öga – därav svarta lappen.

Med den bakgrunden blir det knappast förvånande när Dayan visade sig var en av de hårdföra att slå till mot palestinier längs stilleståndslinjen eller mot de som försökte återvända till sina byar, hus och egendomar. I maj 1950 samlade Dayans styrkor upp 120 ”återvändare” och drev dem ut i Wadi Arava. Man avlossade salvor över huvudena på de 120 och tvingade dem vandra ”dozens of miles” in i Västbankens (då Jordanien) ödeland till fots, utan vatten och mat. En fjärdedel av dem dog till följd av uttorkning. Och det var ju också meningen med aktionen: att skrämma och förnedra de som försökte återvända. Det var effektivt, enligt en slags avhumaniserad, militär rationalitet.

Så för många av denna sabrageneration var det militär makt och styrka som prioriterades, inte förhandlingar och diplomati. Generationen tyckte sig också ha bevisat att man var militärt skickliga; de facto hade Haganah slagit numerärt överlägsna arabiska styrkor; det ingav naturligtvis förtroende. Och generalerna kom framöver i stor utsträckning att ikläda sig en slags låtsasroll som civila, i israeliska regeringar. Om detta må vi berätta.

i Andra om: Israel, kemiska vapen, kärnvapen,folkrätt imperialism, Palestina, krig, USA, Politik, FN, massmedia bombningar Gaza, utrikespolitik Hamas opposition, ”unconventional warfare”, demokrati,fred, desinformation, terrorism, vapen,PLO, vapen,

Russia Today 4/11 John Pilgers artikel i Counterpunch Om Mads Gilbert i SvD John Pilgers hemsida Washington Post 24/7 GlobalresearchPalestina-grupperna på FacebookDemonstrationer i Tel Aviv DN Debatt 10/8 Counterpunch 6/8 Noam Chomsky 7/8 Guardian 7/8Israels krigsförbrytelser Nyhetsbanken 8/8 Lutz rapport Järnbastionen Palestinagrupperna 1/8PSG StockholmSRProletären FF DN Debatt 10/8 Carl Bildt i DN Debatt 31/7 CNN-bilder Henrik Linde på Knut Lindelöfs blogg Democracy Now 22/7 DN I 18/7DN kvällen 17/7SvD 17/7 Röda Malmö 17/7 Demonstration 16/7 DN 16/7 DN 16/7 ”Norsk läkare” Nathan Schackar DN Ulf Bjereld GP DN 13/7DN 11/7PSG i StockholmPSG i Sverige Göran Rosenberg i ExpressenDN 10/7DN II 10/7 Svenssons blogg 9/7 Ship to GazaBilderblogg 9/7 Anna Westers blogg 9/7