Detta inlägg om Nelson Mandelas utrikespolitik kommer på förslag från en läsare och baseras på en översättning av en artikel av Kim Sengupta i The Independent 23/12, avslutat med ett eget kort tillägg. Det är många politiker och ideologer som velat sola sig i glansen av Mandela, och olika uppfattningar om och även förvanskningar av hans politik och budskap är vanliga.

Blogginlägget
”Vid defileringen runt Nelson Mandelas kista rådde lugn och frid. Äppelblom vajade i det varma solskenet och människor som hade väntat med stort tålamod defilerade förbi kistan i tystnad. Polisen hade med sig näsdukar för människor att gråta ut i. Det var för många en fråga om djup personlig förlust mitt i detta extraordinära internationella fokus – en sista möjlighet att säga adjö till Madiba, som de kallade honom, innan han lades till vila i Transkei där han hade vuxit upp.

Det var väldigt annorlunda jämfört med föregående statsledare jag sett ligga för defilering. Det var Muammar Gaddafi, Broder ledare som han ville kallas, på golvet i kylen i en köttaffär i Misrata efter att han hade fångats, torterats och skjutits. Det var glädje bland dem som flockades för att se honom ligga död. Familjer fotograferade barn bredvid liket. Mot slutet skedde en nedbrytnings hans kropp som togs bort i natten, till en hemlig grav i öknen för begravning som av en tjuv.

Det fanns starka band mellan dessa två män som gick långt utöver de som brukar finnas bland de mest profilerade statschefer i det som brukade kallas tredje världen. Grundaren av den moderna Sydafrika hade varit under intensiva västerländska påtryckningar för att ta avstånd från den besvärlige libyske härskare som Ronald Reagan kallade en ”galen hund”. Men Mandela samtyckte inte ”De som känner sig irriterad av vår vänskap med president Gaddafi kan hoppa i poolen” var hans svar.

Libyen gav orubbligt stöd till ANC och även till den rivaliserande panafrikanska kongressen, inklusive betydande penningbelopp vid en tid då USA och länder i Europa med borgerliga regeringar inte erbjöd mer än tomma ord. Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, får man minnas, var starkt emot ekonomiska sanktioner mot apartheidregimen, liksom den idrottsliga och kulturella bojkott som följde, även när resten av den civiliserade världen tryckte på.

Så det fanns förståeligt tacksamhet för Libyens stöd bland dem som i Sydafrika kämpade mot rasism. President Mandela, som har ett barnbarn som heter Gaddafi, vände inte ryggen åt Libyen, även när hans vän Bill Clinton uppmanade honom att göra det. Han gjorde två officiella besök i Tripoli. Överste Gaddafi var i sin tur inbjuden då Mandela svor presidenteden och fick en av Sydafrikas högsta utmärkelser, Godahoppsuddens orden.

Mandela fortsatte sedan att spela en viktig roll för att föra Libyen tillbaka från att vara en paria, först genom att hjälpa till att skapa en överenskommelse om Lockerbiebombningen och sedan för att få regimen att avveckla sitt kemiska och biologiska vapenprogram, vilket Sydafrika hade gjort efter övergången till apartheid.

Mandela såg sina insatser avseende Libyen som en av sina största utrikespolitiska framgångar. Mot slutet av sitt presidentskap förklarade han ”Det var ren opportunism av en del av Väst att uppmana demokratiska Sydafrika att vända ryggen åt Libyen och Gadaffi, som hade hjälpt oss att få demokrati. Ingen kan förneka att vänskapen och förtroendet mellan Sydafrika och Libyen spelade en viktig roll för att komma fram till den här lösningen”.

Detta var år 1999. Några år senare fick Gaddafi liksom Hosni Mubarak i Egypten och Zine El Abidine Ben Ali i Tunisien lära sig att närmandet till väst och samarbetet mot islamistisk terrorism inte var värt något då det passade Washington, London och Paris att modifiera sin politik.

Sydafrika var bland de många länder som var kritisk till hur resolution 1973 i FN:s säkerhetsråd 2011 för att inrätta en flygförbudszon över Libyen användes av Nato för att genomföra bombningar under åtta månader.

Men hur blev uppgörelsen om Lockerbie för 25 år sedan? Libyen betalade ersättning till de anhöriga till dödade passagerare och överlämnade även de påstådda förövarna Abdelbaset al-Megrahi och Lamin Khalifah Fhimah till åtal. Många av oss som sedan följde rättegången på Camp Zeist i Nederländerna med skotska domare, är övertygade om att det som hände var en skamlig parodi på rättvisa.

Detta är inte platsen för att undersöka alla bevis varför al-Megrahi skulle aldrig ha befunnits vara skyldig. Flera år senare var jag bland journalister som gick till huset i Tripoli där han låg döende. Vissa politiker och kommentatorer i Storbritannien och USA krävde att få veta varför han var inte död än, eftersom han hade skickats tillbaka till Libyen då han led av cancer. De fick sin önskan uppfylld strax efteråt, då leverans av nödvändig medicin till honom stoppades efter Gaddafis fall. Mandela har talat mot domen påpekat brister i åtalet, besöka fångarna i Barlinnie-fängelset i Glasgow och stött deras överklagande. Men inget av detta räddade Abdelbaset al-Megrahi, en oskyldig man som drabbades då Mandela hjälpte att föra Gaddafi in från kylan.”

Eget tillägg: Libyen är nu en sönderslagen, svag, stat, där folk i allmänhet har det sämre eller betydligt sämre – se blogginlägg 6/10. Mandela stödde också tydligt stöd till Yassir Arafat och PLO, liksom Robert Mugabe i Zimbabwe. Kort efter sin frigivning från fängelset 1990, mötte Nelson Mandela Arafat i Zambia, omfamnade honom och kallade honom en kamrat och frihetskämpe. Han kallade Israel en terroriststat vilket kanske inte är så konstigt eftersom Israel “gav experthjälp och teknologi av avgörande betydelse för utveckling av kärnvapen i dåvarande apartheidstaten i Sydafrika. Han menade Israel inte skulle omfatta Västbanken, Gaza eller Golanhöjderna. Mandela fick mycket kritik för sitt stöd till PLO och var ju själv terroriststämplad av USA till år 2007, vilket säger något om begreppet ”terroriststämpling” som dominerande massmedia så okritiskt efterapar.

i Andra om: Mandela, ANC, Sydafrika , korruption, socialism, kapitalism, svek, Politik, terrorism, orättvisor kapitalism