Rawia Morra om Mellanösternkonflikten

Sommaren är snart här men före sommaren kommer alltid mardrömmarna, sommarens mardrömmar, farhågorna för de stora krigen i Mellanöstern. Och istället för sommarparadisen inpräntar sig nya namn i medvetandet, Sabra och Shatila, Qana 1 och Qana 2, Jenin, etc…

Det har hotats vitt och brett, och anklagelserna har duggat tätt. Israelerna har faktiskt hotat både Libanon och Syrien under våren och hoten avtog inte förrän http://www.youtube.com/watch?v=wJxMUS8AhiM Hassan Nasrallah gick ut på tv och gav svar på tal när han lovade att: ”- Raserar ni ett hus Beiruts södra föroter så kommer vi att rasera kvarter i Tel Aviv…”

Nasrallahs svar på hoten bet. Då gick israelerna över till att hota det libanesiska folket med att man kommer att bomba sönder infrastrukturen i Libanon. Det i sig var inte så himla påhittigt därför att Israel har bombat infrastrukturen sönder och samman i Libanon minst ett par gånger och det dog inte libaneserna av, tvärtom, de blev än mer bestämda att skaka av sig det israeliska tyranniet.

Men även det svarade Nasrallah på: ”Det finns infrastruktur i Libanon men det finns en sådan även i det ockuperade Palestina”, (med andra ord i Israel) ”- Idag vill jag säga till Israelerna: Bombar ni al-Hariris flygplats i Beirut så kommer vi att bomba Ben Gurions flygplats i Tel Aviv. Bombar ni våra hamnar så kommer vi att bomba era hamnar. Bombar ni våra oljeraffinaderier så kommer vi att bomba era. Och bombar ni våra fabriker så kommer vi att bomba era. Bombar ni våra kraftverk så kommer vi att bomba era”.

Strax därefter flyttades hoten ett litet steg österut. Mot Syrien. Och svaret på det blev ett möte i Damaskus som avslöjades den 26 februari i år och som inte uppmärksammades tillräckligt på norra delen av halvklotet trots att det kan ha avgörande betydelse för världsfreden. De som möttes där var Ahmadinajad, Nasrallah och Bashar al-Asad. http://news.bbc.co.uk/2/hi/8539178.stm

Man rapporterade om middagen som trion åt tillsammans men att det i själva verket handlade om ett möte mellan tre generalstabschefer var det bara folk i södra halvklotet som uppfattade, inklusive israelerna.

Sedan dess har anklagelser om rakettransporter till Libanon duggat tätt som om ett av de mest utsatta länderna i världen, som var mest utsatta för angrepp utifrån, av någon anledning skulle sakna rätten av beväpna sig, ifall anklagelserna var riktiga.

Varenda människa som har ett uns moral bör givetvis hoppas att de israeliska ”anklagelserna” är riktiga. Raketer och missiler som kan hota israelernas sätt att bedriva krig i andras länder, och som för första gånger hotar att flytta kriget till deras egna kvarter, flygplatser och industriområden är den enda garanten för att reducera antalet krig och massakrer i Mellanöstern, något som kan minska lidandet i den delen av världen.

Det som nu hänt är att Rysslands president, Medvedev, besökt Damaskus med ett budskap från Israels president Peres om att man i Israel inte vill ha krig. Vi får hoppas att budskapet är ärligt menat därför att Israelerna har sagt det tidigare, till turkarna bland annat, bara dagar innan man ställde till den värsta slakten i modern tid i Gazaremsan. Det var anledningen till Erdogans utbrott i Davos http://www.youtube.com/watch?v=OrbQsHkVQ_4

Personligen hoppas jag att israelerna inte tänker dra Rysslands president vid näsan på samma sätt. Skulle Israel angripa Libanon eller Syrien i sommar, som en del av ett angrepp på Iran är det just det som israelerna gör.

Medvedevs besök till Damaskus var inte bara viktigt ur krigsavvärjande synpunkt. Besöket var även en markör på vartåt det barkar när det gäller Palestina. Trots alla år av förväntningar och förhoppningar från oss alla som trott att en fredlig lösning var möjlig under vår livstid, och trots alla miljarder som plöjts ner i området, och som gått upp i rök i form av brända elverk, bombade skolor och förstörelse av nybyggd infrastruktur så har allting gått käpprakt åt helvete.

Bosättarna är aggressivare än någonsin, de har misshandlat, bränt bilar, skördar och moskéer oavbrutet. Bosättningsbyggandet har aldrig haft en sådan rasande fart. Tvåstatslösningen är ett minne blott.

Allt det där vet vi alla. Det nya är Medvedevs besök och möte med Khaled Meshaal, Hamas ledare. http://english.aljazeera.net/news/middleeast/2010/05/201051365834469314.html

Tre delegationer från Hamas har redan tagits emot i Moskva under den senaste tiden, men att Medvedev i egen hög person kommer till ”lilla” Syrien, och träffar Meshaal, är stort. Medvedev kan omöjligen ha gjort detta utan Barack Obamas kännedom och utan EU:s välsignelser.

EU har inte längre råd att plöja ner flera miljarder som hamnar rakt in bosättningarnas kassakistor ty bosättarna är de enda som får och kan tillverka saker och sälja dem medan de arbetslösa, instängda palestinierna är hänvisade till biståndspengarna för att köpa sin matvaror, av dem som kör ut dem ur hus och hem.

En Hamasledare på Västbanken avslöjade i förrgår för aljazeera.net att det pågår möten oavbrutet mellan EU:s representanter och Hamasrepresentanter på Västbanken. EU:s folk lär ha sagt rent ut att de kommer att klippa av penningflödet till Abbas och då kommer hans så kallade myndighet att rasa för sista gången. De som kommer att fylla tomrummet är de som ursprungligen vann valet, de som inte stjäl och som därför kan, utan svårigheter, skaffa fram de pengarna som EU inte längre kan betala, från annat håll.

EU försonas alltså inte med Hamas därför att rätt ska vara rätt, och inte av omtanke om demokratiska principer, utan därför att Hamas är det verkliga som återstår när de korrupta figurerna i den palestinska myndigheten går till historiens sophög, och därför att Hamas är garanten för att de fångna palestinierna på Västbanken inte ska svälta ihjäl utan, även i fortsättningen, köpa sin mat av sina fångvaktare. Men framförallt, EU gör detta därför att de inser att de inte kommer längre med dagens Israel. Arbetarpartiet i Israel stod för de flesta massakrerna på araber och palestinier, visst, men de hade en styrka, och det var att charma européerna. Dagens makthavare i Israel behöver mer än ett mirakel för att kunna kommunicera med andra. Och som bekant, så sker det inga mirakel i vår tid.

Och Gaza, anno 2010 har ännu inte har byggts upp. Och än idag är det förbjudet för Gazaborna att importera papper och pennor, kläder och skor, rakhyvlar, leksaker, bindor, kaffe och annat som verkar hota den israeliska ”säkerheten”.

Och mitt i alltihop önskar jag mig ett mirakel, ja, jag vet, det är idiotiskt, men jag kan inte sluta hoppas på att inga människor ska behöva sätta livet till i krig i Mellanöstern. inte denna sommar, inte i någon sommar någonsin.

i Tags: om , , , , , , , , , , , , ab dn svd t

  17 comments for “Rawia Morra om Mellanösternkonflikten

Comments are closed.