Vi kan skratta när vi dör

Ibland upptäcker jag att saker som jag känner till över-
raskar mig själv när någon annan pratar om det. Det var vad som hände när jag lyssnade på ett inslag i morgonekot för en stund sedan. Man nämnde där att avfallet från kärnkraften ska sparas i 100 000 år innan det neutraliserats så pass att det är ofarligt. Man behöver inte vara raketforskare för att addera 100 000 till 2009. Dagens kärnbränsleavfall är med andra ord neutraliserat år 102 009 om det grävs ner nu.

Siffran är ofattbar, vi känner till vår egen historia bakåt i tiden i fyra-fem tusen år, ska vi vara hyfsat säkra i våra omdömen om våra förfäder så är det bara drygt tusen år. Här är vi på väg att skapa ett avfall som kommer att drabba våra efterlevande långt in i framtiden, så länge att vi inte ens kan skapa oss ett vettigt begrepp om den tid det handlar om.

SR/Ekot: ”I studien har man också gjort teoretiska beräkningar där man sett att kopparn korroderar, alltså fräts sönder betydligt snabbare än de 100 000 år som det skall hållas avskiljt från människor och miljö. De fem centimeter tjocka kopparkapslarna som SKB planerar att använda är för tunna menar forskarna…

…Nu kommer ytterligare forskning som visar att de kopparkapslar som det svenska kärnavfallet skall ligga i kan frätas sönder alldeles för snabbt. Bland annat har forskarna studerat kopparmynt som hamnade på botten när regalskeppet Wasa sjönk för över 300 år. Med hjälp av den studien kan Peter Szakalos, korrosionsforskare på Kungliga Tekniska högskola i Stockholm, konstatera att kopparn inte är tillräckligt säker för att förvara högaktivt kärnavfall i.”

Själv har jag fyra barnbarn. Ska jag förenkla matematiken så kan jag hävda att en generation tidsmässigt skiljer sig någonstans runt tjugofem år. I runda tal blir det omkring fyra tusen generationer. Avfallet ska således förvaras till mina barn-barns-barns-barns… [fyra tusen gånger ska ordet ”barn” repeteras] föds. Först då är det ofarligt enligt vad forskare

kärnkraft

känner till idag. Det är en rent svindlande tanke. Dessutom kommer denna förvaring kosta pengar hela tiden. Den måste skötas, vaktas och underhållas.

Man brukar säga att det är förhållandevis billigt att producera el med hjälp av kärnkraft. Ett sådant påstående är lika sant som att hävda att jorden är platt. För skulle vi elkonsumenter betala den faktiska kostnaden, inklusive kostnaderna för slutförvaring i hundra tusen år, så skulle varje kilowattimme el vi gör av med att kosta oss någonstans runt tusenlappen. Men genom att underlåta att betala det idag så låter vi de fyra tusen nästkommande generationerna betala för vår konsumtion.

Egentligen borde var och en av oss utbrista i ett asgarv den dagen vi dör eftersom ingen kan återkräva den skulden när vi förmultnat.

intressant Andra om: , , , , , svd12 dn123 ab123 ex1 t

  28 comments for “Vi kan skratta när vi dör

  1. Kurt
    30 september, 2009 at 08:45

    Men jag trodde att du var positivt inställd till kärnkraft? Om vi skall ha kärnkraft så skall vi naturligtvis också acceptera uranbrytning i Sverige, och inte köpa oss fria från ansvaret och smutsa ner i andra länder. Sverige har ju trots allt mycket stora uranreserver, och vår statsminister vill ju nu också ha svensk uranbrytning. Men av någon konstig anledning vill han placera de ofarliga urangruvorna i Norrlands inland, därmed passar han också på att avskaffa det kommunala veto som funnits för uranbrytning i Sverige.

    http://svt.se/2.33919/1.1706771/reinfeldt_oppnar_for_svensk_uranbrytning

    • 30 september, 2009 at 08:47

      Men jag trodde att du var positivt inställd till kärnkraft?

      Men ibland så blir hjärnan syresatt…

  2. M
    30 september, 2009 at 09:57

    Eller så brister vi igråt över allt vi ställt till med. Vi har nog hittills förbrukat det mesta av jordens resurser så det det blir inte alls så många generationer till. Dessutom har vi skitat ner så mycket, till och med havsvattnet vi lämnar till kommande generationer är full av plast och medecinrester och gifter. Vi får vara glada om ett par generationer till överlever de katastrofer som vi skapat och som vi håller på att skapa.

    Att sköta kärnavfallet är 100000 år förutsätter att kommande generationer har resuer och kunskap. Och hälsa. Resurser och hälsa kommer de med all sannolikhet inte att ha. Följdaktigt kan vi inte förvänta oss att de ska behålla och utveckla kunskapen.

  3. 30 september, 2009 at 10:07

    Väl talat Jinge.

    Det är på tiden att skrota synen på kärnkraft som ett miljöprojekt. Den borgerliga retoriken i frågan har fått manipulera oss länge nog nu och deras inflytande har förhoppningsvis ett bäst före datum år 2010.

  4. Johan Simu
    30 september, 2009 at 10:39

    Slutförvaringsmetoden är specifikt utformad så att man aldrig mer behöver bry sig om den efter att den förslutits. Det är en kombination av det radioaktiva materialets kemiska egenskaper och barriärerna i förvaringen som garanterar det. Man behöver alltså aldrig underhålla eller övervaka en slutförvaring. För folk på ytan är det som den inte existerar överhuvudtaget.

    Se gärna vad jag skrivit om vad som hände med kärnavfallet som bildades i de naturliga reaktorerna i Oklo, det demonstrerar tydligt hur enkelt det egentligen är att förvara kärnavfall. Det enda som gör det svårt är allt politiskt tjaffs och allt nonsens som de vetenskapliga analfabeterna inom miljörörelsen kommer dragandes med.

    http://xxxxxxxxx

    • 30 september, 2009 at 10:50

      Jag ser att du inte läste artikeln som länkades, och inte heller kommentarsreglerna…

  5. Petter Ericson
    30 september, 2009 at 10:52

    Dock så är det värt att notera att med bridreaktorer och ordentlig upparbetning av avfallet så går de 100000 åren att kapa ner till betydligt mindre. Problemet med detta förfarande är att det är snubblande likt det som används för att skapa atombomber, vilket är varför inget land som inte redan är kärnvapenmakt har seriösa planer på det.

    Så visst, kärnkraft skulle vara ett billigt och vettigt sätt att producera energi, om inte vissa utrikes- och säkerhetspolitiska problem funnits.

  6. 30 september, 2009 at 11:00

    Jag har läst artikeln,jag har även läst deras tidigare rön om kopparkorrosion. Till och med de forskare som bedrivit studien som det talas om i artikeln har tidigare förslagit en enkel lösning för hur man ska komma runt problemet de upptäckt, ifall man kan verifiera deras resultat överhuvudtaget.

    Men viktigast av allt, jag förstår jag att den primära mekanismen för att hålla radionukliderna på plats är dess kemiska egenskaper och inte kopparbehållarna. Oklo är som sagt prima exempel på att kärnavfall stannar där det ligger i berggrunden, helt utan kapslar eller några andra barriärer, oavsett hur lång tidsperiod vi tittar på. Vad mer kan man begära än en nästan 2 miljarder år lång demonstration av slutförvaring? Läs lite om aktinidernas låga löslighet och starka tendens att adsorberas på alla ytor de kommer i kontakt med.

  7. Pingback: Marit
  8. Christer W
    30 september, 2009 at 11:59

    100 000 år, det är ju en nästan hundra år gammal ”nyhet”. Problemet är ju mänskligt sett är ju att vi inte kan ha en framförhållning om vad som kommer ske ens om ett år och än mindre tio år framåt.
    Att överhuvudtaget tro att det går att planera en avlägsen framtid som vi inte ens kan föreställa oss är absurt.
    Det finns bara ett begrepp som beskriver det hela: Sanslöst.

  9. 30 september, 2009 at 12:12

    Några ovan har redan skrivit det: Men som sagt:
    Det handlar inte om att förvara lättflyktiga högaktiva giftigt kärnavfall i tunnor av koppar i en gammal gruva.
    Det är stabila ämnen inbäddade i koppar i sin tur inbäddade i bentonitlera.

    Men framförallt borde man vakna tycker jag och titta på vidareutveklingen av kärnkraften och ta till sig fakta (som bland annat visar att vi har minder än 1000 döda pga kärnkraft på snart 60 år) istället för att i ryggmärgen reagera att det är farligt och känna en koppling med kärnvapen (som egentligen bara existerar för att det en gång i tiden var samma forskare som utvecklade både militär och civil användning av de nya rönen)

    Bygger vi, iof 20-25% dyrare, breeder reaktorer (som den ryska BN-600 – finns bla fakta på wikipedia om denna), så kan vi använda kärnbränslet en vända till. Få ned slutlagringstiden till 1000 år, och dessutom minska volymerna substansiellt !

    Så vi måste sluta betrakta dagens uttjänta kärnbränsle som avfall – och kanske tom se en potential i det !!?
    F.ö. anser jag att vi snarast skall bygga ut kärnkraften samt påbörja en miljövänlig uranbrytning i Sverige, samtidigt inser jag att det troligen är ett par år kvar innan man kommer se på det och tycka att det är billigt (när oljepriserna rusar och co2-lobbyn drar igenom skatter på alla co2 utsläpp), men det är så dags att börja planera då – det tar ett tag att bygga säkra moderna reaktorer – och än längre om man skall bygga stora breederkraftverk.

    /K

    • 30 september, 2009 at 12:16

      F.ö. anser jag att vi snarast skall bygga ut kärnkraften

      Det tror jag att läsarna fattar när de läser din kommentar utan att du behöver påpeka det… :-P

  10. el persson
    30 september, 2009 at 14:14

    Jag har alltid varit för en utbyggnad av kärnkraften, ibland har jag känt mig som kärnkraftskramare. (Även om jag ”mjuknat”. Bygg ut både våg-, vind- och solkraft. Jag är ingen fanatiker, tror jag)

    Men jag har aldrig gillat denna slutförvaring. Jag har alltid förespråkat upparbetning.
    Det bästa sättet att ”slutförvara” avfallet är att skicka tillbaka det in i en reaktor för att destrueras. På så sätt får vi ut mycket mer energi och ofarligare avfall. Någon forskning hur cykeln skulle se ut reaktor – avklingning – upparbetning – reaktor bedrivs tyvärr inte i Sverige. Har till och med varit förbjuden!
    Hur mycket behövs det upparbetas för att återanvändas?, Hur kan det upparbetas på ett säkert sätt för miljö och människor?, och Kan det upparbetas utan att framställa kärnladdningsmaterial? är frågor som borde ställas, och redas ut.

    En lämplig reaktor för destruering av detta avfall är Rubbia-reaktorn eller toriumreaktorn. Förmodligen behöver man inte upparbeta avfallet till vapenkvalitet för att använda den.
    Se t ex http://www.forskning.no/Artikler/2006/oktober/1162193419.78#.

    Ovanstående innebär inte att jag är emot den forskning som bedrivs kring slutförvaring, eller tycker att den är onödig. Idag läggs utbränt bränsle under vatten i några tiotals år för att klinga av och bli ”hanterbart”. Behöver något avfall förvaras under kanske några hundra år innan det tas omhand bör det förvaras på ett sätt som är säkert även om man behöver överge det, t ex pga en istid.
    Effekterna av misstag när det gäller kärnkraft är så stora att vi bör se till att de reaktorer och all annan hantering är ”människosäkra”. Om man av en eller annan anledning överger en reaktor eller annan anläggning, eller gör ett experiment á la Tjernobyl, ska anläggningen vara ”förlåtande” och säkra sig på ett eller annat sätt.

    • 30 september, 2009 at 14:19

      Förmodligen behöver man inte upparbeta avfallet till vapenkvalitet för att använda den.

      Tänk om trettio nya nationer skaffar sig den tekniken, då kommer vi allt närmare den dag någon använder den. Det är väl illa nog att Pakistan, Israel och Nordkorea har bomber. Instabila länder med betydande demokratisk underskott, lindrigt talat…

      • el persson
        30 september, 2009 at 15:13

        Visst.
        Men ska vi förbjuda flygplan för att man kan använda den tekniken till att utplåna samhällen?

        Eller explosivämnen för att de används i vapen?

        Eller knivar för att stickvapen dödar så många årligen?

        För att inte tala om den svingbara kilen som sedan urminnes tider använts till att klyva människohuvuden, förutom ved, och förmodligen orsakat fler människors död än både kärnvapen och kärnkraft tillsammans.

        Jag skulle vilja säga att all teknik kan brukas eller missbrukas. Ska vi avstå från teknik för att den kan missbrukas, eller ska vi försöka se till att den i huvudsak brukas?

        Konsekvenserna av att använda kärnvapen är hemska. Det vet alla som överlever. Vi som lever idag vet konsekvenserna av Hiroshima & Nagasaki.
        Men varje människas död är personlig. Så spelade det någon roll för de som dog i bombningarna av Japan om man dog av en atombomb eller i eldstormarna efter brandbombningarna av Tokyo?

        Vi minns i dagarna Estonia och alla offer som krävdes där. Hur hemskt det var och om att utkräva ansvar. Samtidigt är det inte så många mannaminnen sedan det dog fler i trafiken per år än vid Estoniakatastrofen. Men trafikdöden ansågs som ett pris man var beredd att betala för den frihet bilen gav.

        Bruka eller missbruka, kanske acceptera lite ”spill”?

        Det är livsfarligt att leva, men jag väljer det varje dag ändå, förhoppningsvis ett antal år till.

  11. Galaxa
    30 september, 2009 at 15:11

    Asgarvet fastnar i halsen! Jag håller med allt du skriver, Jinge! Det är heller inteinte helt miljövänligt att bryta uran, som dessutom är en ändlig resurs.

  12. 30 september, 2009 at 15:26

    För att få en uppfattning om den tidsrymd som slutförvaret är tänkt att klara har det, inom ramen för Regionförbundet Uppsala läns informationsprojekt om slutförvaring, tagits fram en tidslinje. Den finns att beskåda och ladda ner från slutforvaret.se under fliken säkerhet.

  13. Jimmy
    30 september, 2009 at 15:43

    Värt att notera är att även forskarna får kritik; i en rapport från Strålsäkerhetsmyndigheten daterad 2009-09-21 (rapporten heter SSM 2009:30) så riktas osedvanligt skarp kritik mot just dessa forskares metodik, rön och även slutsatser. Ni hittar den på myndighetens hemsida.

  14. KH
    30 september, 2009 at 15:50

    Folk har en fullkomlig tilltro att enbart ekonomisk tillväxt och vetenskapliga upptäckter ska lösa de framtida problem som vi själva ställer till de för oss och våra barn.

    Klas: Jinge hänvisar till forskarkällor som påstår att de koppartunnor man vill använda sig av idag räcker inte till. Den naiva lösningen är helt enkelt att justera tunnornas tjocklek så att forskarna blir nöjda idag, men tänk om 1000 år senare så upptäcker framtidens forskarna att korrigeringen inte var nog. Hur ska man ha råd att gräva upp 1000 års av kärnbränsle?
    Vi måste ha säkra garantier helt enkelt.

    Den enda hoppet som jag ser det är att vi sakta men säkert byter ut all bränsle till återvinningsbara varianter. Kärnkraften får endast bli en tillfällig lösning. Den skulle faktsikt vara en tillfällig lösning till 2010 men så vart det inte.

    • 1 oktober, 2009 at 12:32

      Men det är ju det jag skriver: det handlar inte bara om det.
      Även om kopparinneslutningen korroderar så är de ämnen som förvaras inte lösliga i vatten och kommer inte konterminera grundvattnet eller orskaka ngn miljökatastrof bara för den sakens skull !
      Oklo – som en del hänvisar till – är en en fyndighet där, en slags naturlig reaktor, som i 100-tusentals->miljoner år nu har slutförvarat sina egna restprodukter utan kopparinneslutning och utan läckage…

      Och återigen: Varför är kärnkraft en tillfällig lösning – det är ju en naturkraft: All vår energi sol, vind, våg, vatten, olja, kol kommer från solen – som är en naturlig kärnreaktor !
      Det man säger är att vi, lilla människan, inte klarar av att hantera denna kraft.
      Men som sagt vi har gjort de första staplande försöken nu i ca 60år och även med denna relativt sett primitiva teknik så har antalet dödsfall med råge understigit de från bla kolkraft, oljekraft OCH vågkraft (där brustna dammar har tagit över 200000 liv!). Men på samma sätt som att vi känner mer obehag inför att flyga, jämfört med att köra en gammal bil i trafiken ,elelr till och med cykla eller gå i trafiken så rä det de ”stora smällarna” man minns…
      Ologiskt och orationellt…
      /K

      /K

  15. Thomas
    30 september, 2009 at 18:30

    Vad menar vi med farligt respektive ofarligt? Det är en gradfråga och när man säger att det tar 100,000 år innan radioaktivt avfall blir ofarligt använder man sig av helt andra normer än vi gör i andra sammanhang. Jämfört med en hel massa skit vi släpper ut i luft och vatten så är det ett minimalt problem. Som konstaterats så är det flera lager som måste bort innan avfallet direkt kan utsättas för påverkan och även då är det inert och får mycket svårt att transporteras upp till ytan. I en perfekt värld kunde vi oroa oss för kärnkraft men under överskådlig tid har vi långt värre problem att ta itu med.

    Ett lustigt fenomen är också att 100,000 år låter så extremt mycket att folk blir mer skrämda än om man talar om stabila giftiga ämnen som kvicksilver eller bly som förblir giftiga i evig tid.

  16. Sayvara
    1 oktober, 2009 at 10:13

    Oj oj oj… vet människor verkligen så lite om det svenska slutförvaret?! Det var inte många siffror rätt här.

    – Slutförvaret skall inte underhållas. Det byggs, fylls och förseglas. Sedan sker inget mer.

    – Pengarna är säkrade sedan 80-talet. Då skapades lagen som tvingar reaktorägarna att lägga på en extra avgift på elpriset för att forska, bygga, och driva slutförvaret. Fonden har idag dragit in 70 miljarder. 30 av dessa har lagts på forskningen. Ytterligare 40 kommer att dras in innan reaktorerna har gått färdigt.

    – Forskningen bakom det hela bygger på sådant som naturen redan har gjort. Som Johan Simu nämner ovan: 2 miljarder år vid Oklo. Utan koppar. Utan bentonitlera. Och med en rent fruktansvärd vattengenomströmning. Koppar är bara glasyren på tårtan.

    – Forskarna själva menar att problemet, om det nu existerar (vilket hittils ingen annan lyckas påvisa), är lätt lösbart med kortvarigt korrosionsskydd. När de gjorde presentationen på Berns för ett par år sedan sade de detta sjäva.

    Och slutligen… det kanske viktigaste:

    – Det är inte SKB själva som tar beslutet. Godkännandet kommer från annan instans vilket gör att SKB måste bevisa sitt case. Det är där som vi får veta om invädningarna är anledning till nytänk.

    • mr Biz
      1 oktober, 2009 at 11:03

      Oklo visar att strålningen är ofarlig efter 2 000 000 000 år.
      Det är ju bra men hur såg det ut för 1 999 900 000 år sedan, dvs 100 000 år efter att naturen stängde sina egna reaktorer?
      Mådde Okloborna bra då tror du?

      • 1 oktober, 2009 at 12:01

        Det man sett från Oklo är att avfallet inte rörde sig ur fläcken, trots enormt vattengenomflöde, höga temperaturer och långt från ideella geologiska förhållanden. Det är då enkelt att veta att avfallet inte kommer röra sig ur fläcken heller vid KBS-3 där vatten inte flödar fritt, där temperaturerna är mycket lägre och geologin är stabilare. Precis som Sayvara säger, kopparn är bara en bonus, de viktigaste barriärerna är berggrunden och avfallets kemiska egenskaper.

        Ingen annan avfallsförvaring har studerats så rigoröst, oavsett typen av avfall. Fråga tex en solkraftsförespråkare vad hon/han vill göra med allt kadmium, arsenik eller alla andra mer eller mindre trevliga halvledarmaterial från solpanelerna(och vars de vill se vackra kadmiumgruvor?). Vars ska kvicksilvret från alla lågenergilampor slutförvaras? Det är giftigt för all evighet!

      • 1 oktober, 2009 at 12:34

        Strålningens halveringstid är 100000 år med nuvarande avfall, ca 1000 år om vi återvinner det i nya generationers reaktorer – det är inga gissningar.

        Som några andra påpekar: det är förvarningsmetoden som man kan bevisa genom Oklo – att ämnena stannar där dom är och inte konterminerar omgivningen ens efter 2000000000 år !

        /K

      • Sayvara
        1 oktober, 2009 at 14:39

        ”Mådde Okloborna bra då tror du?”

        Okloborna mådde alleders utmärkt då eftersom reaktorerna och deras avfall var hårt fastlåsta nere i berggrunden och satt fast där i 2 miljarder år utan att röra på sig.

        En av de mest långlivade restprodukterna från uranklyvning är plutonium-239 med en halveringstid på 24 100 år. 2 miljarder år, det är alltså lite drygt 80 000 halveringstider för Pu-239. 80 000 halveringstider motsvarar ca 24 000 tiopotenser. 10 upphöjt till 24 000… en etta med tjugofyratusen nollor efter sig. För att det nu skall finnas en enda atom kvar av Pu-239 måste det således från början ha funnits minst 10 upphöjt till 24 000 atomer.

        Som jämförelse: antalet atomer i det kända universum är mindre än 10 upphöjt till 90.

        Oklo bevisar alltså att avfallet sitter fast i berggrunden tills dess att alla radioaktiva partiklar sönderfallit ned till sista atom. Detta utan koppar; detta utan vattentät bentonit-lera; och detta utan skydd för strömmande vatten. Det svenska slutförvaret lägger alltså på ytterligare två oberoende högeffektiva skyddslager på ett redan bokstavligt talat berg-säkert förvar.

        Säg mig vilka andra förvaringsmetoder av farligt avfall som klarar av att uppvisa den här graden av säkerhet. Klarar de farliga restprodukterna efter solpanelstillberkning av detta? Klarar restprodukterna efter byggandet av vindturbiner detta? Klarar kvicksilvret från våra lågenergilampor av detta?

  17. 1 oktober, 2009 at 12:45

    Det var mig tusan det bästa blogginlägg jag läst på länge (förutom i morse då jag läste ett av mina egna)!

  18. 3 oktober, 2009 at 08:58

    Bara tanken på vad vi gör mot kommande generationer genom vårt kärnkraftsavfall ger mig ont i magen!
    Jag har aldrig vart speciellt positivt inställd till kärnkraft, när jag var liten drömde jag mardrömmar om härdsmältor när andra ungar drömde om monster under sängen, monstret kärnavfall finns för vi har skapat det, och vi skickar det rakt in i framtiden.

    Jag vet att det är svårt att hitta ett hållbart alternativ, men kärnkraft ger mig spontant ont i magen!
    Jag gillar din blogg! Kommer garanterat kika in många fler gånger!

    Ha en bra dag!

    Johanna

Comments are closed.