På tal om romantik och torp i Tjottaheijti

Igår postade jag ett inlägg som handlade om ”torpdrömmen”, ett hus i Nordmark i Värmland som väl närmast är att betrakta som obygd från min egen horisont.

I morse hade jag ett mail i min inbox som frågade om jag slutat drömma om att bli eremit någonstans i fjällvärlden. Det har jag väl inte, men jag kom på att eventuellt nytillkomna läsare kan ha intresse av en av de mer extrema varianterna av enslingsbeteende. Inlägget skrev jag för drygt ett år sedan och det ser ut som om NRK fortfarande har filmen tillgänglig för intresserade… Observera att inlägget inte är skrivet nu trots att inledningen är likartad.


Så här ombonat ser det ut inne i Per Sørflatens lilla välisolerade hytte vid ishavet…

En gammal ”datakompis” mailade mig i morse och berättade att han sett en film om den person som antagligen är bägges förebild. Jag talar om norrmannen Per Sørflaten som byggt sig ett hus av timmer och torv uppe vid kanten av Ishavet.

Tyvärr så visade det sig att SVT inte lagt ut programmet på webben men se NRK hade lagt ut en halvtimmesfilm med denne levnads-
konstnär, en man med starka drag av eremit.

NRK: ”Her lever den tidlegare kraftverks-
maskinisten utan innlagd straum eller innlagt vatn, og han prøver å leve lengst mogleg unna det ståk og stress han opplevde i det såkalla siviliserte samfunn.

Då han flytte, hadde han opparbeidd såpass mange pensjonspoeng at han greidde å halde liv i seg. Så mykje trong han ikkje heller, for målet er å vere mest mogleg sjølvhjelpt.


Så här ser det ut på utsidan

Maten er fisk han fangar i elva som renn like ved, eller i dei mange fjellvatna han har rundt seg, eller han feller eit dyr eller ein fugl med børsa si. I sommarhalvåret held han til ute i skog og mark og lèt naturen tale til seg, i mørketida kryp han saman i omnskroken og fordjupar seg i litteraturverda. Tolstoj og Dostojevskij er dei største.”

Jag har många gånger funderat på möjligheterna att bo långt uppåt norrland, gärna efter Kaitumälven vid dess källflöden nedanför Kebnekaise. Där är fisket utmärkt och man behöver vare sig frys eller kylskåp. 7-8 månader om året är det vinter. Bygger man ytterst välisolerat så kan man hålla en sådan stuga varm med en famn ved per dygn, och kniper det när den arktiska kylan blir för svår så kan man elda med fotogen.

Jag tycker att det finns något tilltalande i att isolera sig från omvärlden på det sättet. Det är så långt som man kan komma från vår idag så


Per Sørflaten

urbaniserade tillvaro, och behöver man egentligen Radio/TV och Internet? Nej givetvis så mår man bättre om man bor och lever riktigt riktigt nära naturen. Det är det som människan är skapt för, men att ta språnget och göra som Per Sørflaten? Jag är rädd för att jag är alldeles för feg för att göra det, men en film som denna gör givetvis att dagdrömmen dyker upp ordentligt.


Rökkåtan

Jag vet inte om denna film är densamma som TV2 visade igår, men jag har tittat på den på nätet och det tycker jag att även andra ska göra.

Se filmen på nätet hos NRK

Andra bloggar om: , , , , , , ,

[tags]Per Sørflaten, Jordkoja, Hytte, Eremit, Ishavet, Laxfjord, Ensling, Natur[/tags] i t

  12 comments for “På tal om romantik och torp i Tjottaheijti

  1. 13 augusti, 2008 at 18:36

    Om man skall bo på det sättet kanske det är lugnast om det kan ske i en koloni med likasinnade. Man blir inte yngre med åren och det blir svårare att hålla igång, och då är det bra med en hjälpande omgivning. Då sumpar man visserligen den där stora ensamheten som eremiten söker, men jag tror inte det är så kul att sitta i en koja i utmarkerna och långsamt svälta ihjäl eller dö för att man fått någon krämpa och ingen bryr sig om vad som händer med en. Ett trivsamt eremitliv kräver viss service!

  2. 13 augusti, 2008 at 18:37

    @Björn Nilsson:

    Man kan nog bo sådär bra länge isf. Först när man inte kan gå ordentligt så är det väl dags. Tänk, inget internet, TV möjligen radio. Ingen el… :-) Det enda som hörs är vinden…

  3. 13 augusti, 2008 at 19:09

    Nämen Jinge, nu blir jag glad! Har du haft stuga i Lesjöfors? Jag kommer från Nordmarkshyttan, det är bara en mil över skogen! Varför gjorde du dig av med det?

  4. 13 augusti, 2008 at 19:20

    @nicklas eriksson:

    Nja, Långban. Åker man vägen från Persberg mot Lesjöfors så finns det en vägskylt strax innan man kommer fram till sjön, Sjöbacka står det på skylten. ca tre kilometer, sista huset på vägen, 500 meter till närmaste granne och 14 meter från vattnet. :P

    Mja, det var jag och mina föräldrar som ägde huset och turades om att bo i det. När min far dog så sålde vi. På den sjön har jag suttit i båten och blivit överflugen av en kungsörn som var bara 5-6 meter ovanför huvudet när hon/han passerade.

    Varg har jag sett i Nordrämmen. I Nordmarkshyttan har jag varit MÅNGA gånger. Fin träkyrka, och alla jämrans gruvhål. Har en hel del bilder därifrån i ngn pärm. Har oxo fiskat i Nordmarksälven ett antal gånger. Har för mig att det låg ngn liten fjäderfabrik precis vid vägkanten norröver.

    Har åkt runt på ALLA småvägar i Nordmarkshyttan… :)

    Tillägg: Min mors födelsehem ligger ytterligare en mil norrut mot Hagfors. Min släkt på mor sida heter Wiig, och jag undrar om inte min moster var präst i Nordmark för några år sedan. Inger heter hon, men jag minns inte hennes nya efternamn…

  5. 13 augusti, 2008 at 19:40

    Ja fjäderfabriken, som f.ö. heter Stockholms Fjäderfabrik ligger i Stjälpet på vägen mot Hagfors. Det kanske är där din mor föddes då?

    Jag har för mig att det finns en präst som heter Inger Simm, kan det stämma? En annan sätter ju sällan foten i kyrkan, så jag har inte så bra koll på det. Men kyrkan är fin.

    Imponerande att lyckas fiska i grunda Nordmarksälven, körde du med fluga då? Försökt att kasta hur många gånger som helst, men det blir bara ”gräsgäddor” som vi säger där.

    Är lite ledsen över att tvingats flytta därifrån, men det går inte att försörja sig där uppe, det är sanningen. Tyvärr, tyvärr.

  6. 13 augusti, 2008 at 19:58

    @nicklas eriksson:

    Nej mor kom ytterligare ngn mil norrifrån. Söder om vägen till Gustav Adolf eller vad det heter. Ett rött litet hus vid vägkanten med hög grusås på vänster sida. Där uppe gick järnvägen förr. Jag minns från jag var 4-5 år att det gick ångtåg där, jag var ofta där ett tag på somrarna då.

    Jodå, Inger Simm heter min moster som är prälle. Om hon är det idag vet jag inte. Jo jag minns oxo att det heter Stockholms fjäderfabrik, jag förundrades alltid över namnet när jag var där. Har f.ö. tagit ett par öringar strax uppströms fjäderfabriken. Jag tror att jag stannade där eftersom det var lätt att parkera.

    Jodå, torrfluga är praktiskt taget allt jag fiskade och har fått flera öringar i Nordmarksälven. Ända upp till 6-7 hekto vilket måste betraktas som stort där. F.ö. har jag tagit öring på torrfluga i många vatten på trakten, bland annat i Yngen i Persberg där mor senare hade ett hus.

    Det fanns (?) oxo en skogstjärn med inplanterad fisk i Nordmark, möjligen aningen söder om samhället. Man åkte in i skogen och fick ta två eller tre fiskar på varje fiskekort. Sedan går det en väg norröver som går till Lesjöfors har jag för mig. Rena ödebygden men jag har för mig att det är en fin väg.

    Känner du till Simm så känner du säkert några ur familjen Juvel oxo. En grabb (?) i Persberg jobbade som dögrävare och var son till en annan moster, Annie. Så jag har tre mostrar i Filipstad eller alldeles runt om, bara en i Stockholm. Moster Annie och hennes gubbe (Gunnar) jobbade på Vasabröd, fast idag är de pensionärer förstås.

  7. Bullerproblemen i Sillingsfors, Säffle
    13 augusti, 2008 at 21:13

    Bloggreklam förbjuden! / Jinge

  8. Marcus R
    13 augusti, 2008 at 22:09

    Ni skrattar väl åt mig om jag säger att jag hade fått fnatt utan internet. ;)

  9. 13 augusti, 2008 at 22:20

    @Marcus R:

    Nej, jag är själv gravt internetberoende. Men bodde jag i ngt litet hus ute i skogen skulle jag nog reda mig ändå… :-)

    En annan sak. Jag startade min första BBS 1983, en bbs som blev landets största under långa perioder. 6 ingående telefonlinjer i ett gruppnummer (växel) och jag drev den fram till mitten av 90-talet. Från 97 (98?) hade jag en på nätet, och bloggen startade jag 2003.

    Att kommunicera på detta sätt sitter i ryggmärgen, men ja, jag tror jag skulle klara mig utmärkt utan.

  10. Ken
    15 augusti, 2008 at 14:35

    Internet är en förutsättning för mig om jag skulle vilja bo i skogen och ödsligt.

  11. 16 augusti, 2008 at 16:16

    Jodå, Jinge, jag har gått i parallelklass med en Simm, Ola tror jag han hette. Minns inte om han var från Persberg, Nykroppa eller Brattfors, stor släkt det där.

    Det finns rätt många såna tjärnar, i alla fall nu. Tabergs kanal gjorde de ju ett sånt försök med men jag vet inte om det gick så bra.

    Vad roligt med någon som känner till min lilla uppväxtby! Det hör inte till vanligheterna direkt!

  12. 16 augusti, 2008 at 16:19

    @Nicklas Eriksson:

    Dessutom en by som jag varit i många timmar och gått runt. Fotat en del har jag oxo gjort, mest gruvan och kyrkan, men jag minns inte att jag någonsin varit in i kyrkan. DEt var väl låst antagligen, jag brukar alltid knalla in i kyrkor och kolla…

    Simm, mjaha, möjligen ngt slags syssling där… :-)

Comments are closed.