Omanligt att sörja en katt? (Kattbloggning)

För en vecka sedan ungefär så var det en person som skrev till Dagens Nyheter och frågade om sin egen reaktion när hon/han hade blivit av med sitt husdjur i samband med en olyckshändelse.

DN: “Mitt problem är att jag upplever att det inte är ”tillåtet” att sörja ett husdjur så länge och så mycket. Man förväntas gå vidare, kanske skaffa en ny katt. Men när ingen är med, när jag så att säga får vara ifred med sorgen, kan jag ibland känna mig nästan paralyserad.”

Själv har jag haft flera katter, och även hundar, och jag tycker definitivt inte att det är något konstigt med att reagera med sorg när man mister sitt husdjur. En del av de vanliga trollen dyker förstås upp i kommentarerna på DN, ett av dem skrev såhär: ”Människor skall man sörja, men djur!? Då bör man skämmas!” Andra som kommenterade gick i svaromål, de lite mer erfarna kommentatorerna utbrast genast i ett ”Mata inte trollen!”. Men det är tyvärr inte bara troll som har åsikter.

Min förra kattsambo hette Måns (övre bilden) och han var en osed-
vanligt sällskaplig och pratig kattherre och tyvärr så hände det som så ofta händer med hankatter, han fick njursten urinsten. Tredje dygnet på djursjukhuset så sade veterinären åt mig att jag måste avliva honom, han svarade inte på de behandlingar han fick. Det var ett jättejobbigt beslut, men när en veterinär säger att fortsatt behandling och fler kirurgiska ingrepp är djurplågeri så fick det ske, det ofrånkomliga. (forts under reklamen..)

Resultatet var att busspassagerarna fick se en snart sextioårig gubbe vars tårar rann i en aldrig sinande ström. Dagen efter så var det en manlig kamrat som fällde yttrandet som jag satt som rubrik. Han ansåg att det var omanligt, ja rent av fjolligt, att sörja en katt som man hade bott tillsammans med i fem år. Han var inte ett troll, han var bara korkad, och det är ändå lindrigt uttryckt.

Själv skaffade jag mig en ny kattsambo inom ett par veckor, det passade mig men det är troligen individuellt. Den lilla busan ligger just nu och sover på skrivbordet bredvid datorn, jag har nämligen bäddat åt henne där. Och att det blev en honkatt beror på att de inte är lika hårt drabbade av njursten urinsten som hankatter.

Själv tycker jag synd om människor som tycker att man inte kan/ska sörja/tycka om ett husdjur, har man en sådan brist på empati och/eller förståelse när det gäller vår inställning till husdjur så brister det säkert på fler ställen än så.

it Andra om: , , , , , , dn svd ab

  32 comments for “Omanligt att sörja en katt? (Kattbloggning)

  1. Maria Eriksson
    14 november, 2011 at 13:30

    Psykiskt friska människor respekterar både andra människor och alla djur. Att gilla hundar, katter eller varför inte en hamster är ett friskhetstecken. Däremot är det inte friskt att hålla sig med jakthund och hata vargar. De som säger sig ogilla katter ogillar säkert sig själva också.

  2. Jens O
    14 november, 2011 at 13:53

    Det finns en allmän kulturell aspekt på detta också. Många människor upplever det som otroligt provocerande att överhuvudtaget sörja ett djur. Om en man gör det tillkommer givetvis macho-dimensionen, men även kvinnor kan stöta på attityden.

    Att det kan upplevas som så provocerande hänger nog ihop med att vi kommer från ett ganska starkt religiöst bondesamhälle. Att ömma för och knyta an till enskilda djurindivider har en väldigt liten plats i ett sådant samhälle. Sorgen efter någons död har historiskt och kulturellt alltid kopplats till tankar om den dödes ”odödliga själ”. Vilket alltså gör djurfrågan så laddad.

    Själv har jag alltid tyckt att folk måste få bejaka sin sorg oavsett vem eller vad den gäller. Sorgen är en urstark kraft. Det kommer inget gott av att försöka betvinga, dölja eller förneka den. Men som sagt: för somliga kan det vara som ett slag i ansiktet.

    • 14 november, 2011 at 13:58

      Det finns en allmän kulturell aspekt på detta också. Många människor upplever det som otroligt provocerande att överhuvudtaget sörja ett djur. Om en man gör det tillkommer givetvis macho-dimensionen, men även kvinnor kan stöta på attityden.

      Ja det är möjligt, kanske det är det som gör att män med dålig identitetsuppfattning tycks provoceras mer än män som är trygga i sin egen manlighet?

  3. Erik S
    14 november, 2011 at 14:04

    Att din kompis tyckte att det är fjolligt säger otroligt mycket om honom. Stackarn.

  4. KalleB
    14 november, 2011 at 14:53

    Våran 11-årige svanslöse (manxkatt) försvann spårlöst ca 3-4 veckor sedan. Jag finner inget fjolligt i att gå ut och leta,sätta upp lappar,anmäla till kattförening/lokalpolisen/Blå Stjärnan eller i att ändå hoppas att han plötsligt står där igen. Eller i att gråta en skvätt.

    Håller med om att katter inte skall hållas vid liv till varje pris dock.

    Det värsta är att inte veta vad som hände.

    Har en hona med svans kvar dock.

    • Annika
      14 november, 2011 at 20:59

      Den som hittar en katt som verkar vara på rymmen ska om det går fånga den och se om den har någon id-märkning i ett av öronen. Om man inte kan se någon märkning ska man ta den till polisen för att se om katten har ett chip med id-nummer under skinnet. Kan man inte lokalisera en ägare den vägen ska polisen lägga in en anteckning om upphittad katt i sitt kattregister. Egentligen är det polisens ansvar att få in den till synes herrelösa katten på ett katthem eller kattpensionat men det fungerar lite olika fårn län till län. En upphittad katt räknas som hittegods.

      Om ens katt har försvunnit kan man ringa till polisen och anmöla katten som försvunnen och samtidigt be att de kollar i sitt kattregister om den möjligen finns rapporterad som upphittad.

    • blingbling
      15 november, 2011 at 04:14

      Manxar är fantastiska personligheter, hoppas att det slutar lyckligt.

  5. 14 november, 2011 at 16:56

    Klart man kan söja ett husdjur, varför skulle man inte kunna göra det och fortfarande vara manlig. Jag har sett stora starka bönder som definitivt inte mått bra när de skickat djur till slakt. Jag anser nog att man SKA sörja sina husdjur. Är man så hård att man inte anser det ska man nog inte ha djur överhuvudtaget.

  6. Annika
    14 november, 2011 at 21:09

    Klart att man sörjer sin katter hundar när de har dött. De är ju ens vänner som aldrig sviḱer. Jag har ett ställe på gården där jag begraver mina husdjur. På deras gravar planterar jag krokus, tulpaner, snödroppar mm och på våren blommar det så fint under några veckor.

    Om en bonde gråter när h*n skickar sina djur till slakt kallar jag det för hyckleri. Har man som levebröd att föda upp djur som ska gå till slakt kan man inte ha mycket till övers för djuren.

  7. Gösta Berling
    14 november, 2011 at 21:30

    ”Djuren är också människor” … ? Nja, inte riktigt så. Men har man inte förmåga att ärligt och uppriktigt sörja och gråta över ett förlorat husdjur då tvivlar jag på att man kan vara empatisk inför människor heller.

  8. T Lindholm
    14 november, 2011 at 22:32

    Jag blev helt knäckt efter att min 10 år gamla Han Katt ”Klippan” hade fått Njursten och samtidigt visste jag redan vad ”utgången” nästan säkert skulle bli.
    Första gången hos Veterinären spolades urinvägarna och jag trodde problemet var löst, men efter nån dag kom det tillbaka. Jag åkte tillbaka till Veterinären, så sa han att han måste sövas ner, men problemet var att han kanske inte överlever en sådan Nedsövning p.g.a åldern.
    Då frågade vag veterinären: du som Yrkesman vad skulle du föreslå, då sa han att det bästa är att låta katten ”somna in” för man kommer bara att dra ut på Kattens lidande.
    Det var det svåraste Beslutet som jag har råkat ut för, det kändes som att det inte är jag som har” Rätten” att bestämma om han skall fortsätta att leva eller inte!
    Det var jobbigt!

  9. Bertil
    15 november, 2011 at 03:16

    Vi har haft både hund och katter och de har blivit som en del av familjen, och när en familjemedlem går bort så fäller i.a.f. jag en tår.

    Hunden var nio år när vi valde att avliva honom pga. sjukdom (cancer). Jag hade förmånen att kunna ha honom med mig på jobbet under flera år (skaffade t.o.m. månadskort på SL för honom) och han blev avdelningens egen lilla kelgris så det var inte bara familjen som sörjde honom.

    En katt har blivit påkörd, jag är fortfarande f-bannad på den som gjorde det eftersom han/hon inte hade vett att knacka på dörren och fråga om det var vår katt (min fru var hemma, själv var jag på sjukhuset med ett avsågat finger). En granne hittade katten vid vägkanten och meddelade oss.

    Vår första katt blev sjutton år när det var dags att ta bort honom. Precis som med hunden var jag med när han fick sprutan. Jag grät en skvätt, och faktum är att jag får tårar i ögonen när jag skriver det här för jag kommer aldrig att glömma deras blickar, det verkade som om de tackade. Den enda trösten är att husdjuren har ”förmånen” att få dödshjälp när de lider.

    Vi har även haft ”bruksdjur”, höns, och där försökte vi ha en annan inställning även om vi fick favoriter bland dem. Tuppkycklingarna blev ju till fina stekar.

    Just nu ligger en katta på min dator och sover, hennes adoptivson sitter i mitt knä och tittar på bilderna av dina katter.

  10. Pia
    15 november, 2011 at 06:08

    Att sörja är att visa respekt för allt levande. Djur och människor är lika intelligenta i sina respektive världar. Vi människor skulle inte överleva om vi slängdes ut i skogen, tex. Ni håller säkert med att när vi får nära kontakt med djur och faktiskt kommunicerar med dem, då överbryggs våra olikheter och vi känner stor tillgivenhet. Jag är också säker på att det är ömsesidigt. Djur kan dessutom sörja varandra. Nu låter jag väl flummig, men för mig är det kärlek. :)

  11. Anders Sjölander
    15 november, 2011 at 09:14

    Min innekatt (som bara varit ute någon timme då och då) sprang bort för en månad sedan och trots idogt letande, annonserande och lappklistrande dök han inte upp. Jag kände bara tomhet, troligtvis en försvarsmekanism för att orka gå upp och duscha och jobba. Men så i torsdags satt han och väntade på oss på verandan när vi kom hem, utmärglad och jamig men annars i gott skick. DÅ grät jag och sov sedan gott för första natten på en månad. Med en katt på magen hela natten.

    De som inte låter sig känna sorg för förlorade husdjur tror jag är väldigt torftiga människor som låter sig styras av idiotiska konventioner och förutfattade meningar, jag vet att jag var det under den där månaden i alla fall.

    • 15 november, 2011 at 09:25

      Härlig historia! Grattis till både dig och kisse… Jag tar oxo ut min lilla sambo ibland, men med ordentlig sele och koppel..

  12. Sara G
    15 november, 2011 at 09:54

    Att älska sin katt – och livet
    är både manligt, kvinnligt och mänskligt.
    Jag förstår inte varför många har en sådan
    tuff och kall attityd till djur.

  13. 15 november, 2011 at 10:13

    Vi kommer aldrig komma åt dom där människorna som tycker att det är töntig/fjolligt/omanligt/okvinnligt/omänskligt att sörja ett djur. Det är farligt att gråta. Man kan bli ledsen, bättre å skratta, tänker dom där människorna, kanske.

    Nu sitter Bruce Willis (den katten som inte är död) till höger om mig. När jag läser högt vad ni skrivit – tittar han på mig med sina gröna. Det är som en ny evolution på gång, han fattar varje ord ni säger. Och han kisar rakt in i framtiden.

  14. 15 november, 2011 at 13:24

    Självklart är det OK att sörja ett djur. En vän är en vän, oavsett om den har två eller fyra ben.

    När jag var tvungen att göra sista turen till veterinären med min tamråtta Mahogni, som hade värdens goaste hjärta och var allas vän, då grät både jag och veterinären som behandlat henne.

    Likaså med min modiga råtta, Tuss, som, efter att ha gått genom två operationer för tumörer och vid fyra tillfällen plockat stygnen och fått akutsys igen (Första gången fick vi köra i panik mitt i natten från Borlänge till Uppsala (Jag tror jag snittade på ungefär 160 km/h den natten, trots dimma och regn, tur att nöd går före lag…), samma dag som hon blivit opererad, och trots att de inte vågade söva henne igen så var hon helt lugn och stilla när de pillade och sydde, fast hon var rädd.), men som till slut blev så dålig av en liten jäkla elak skitinfektion på grund av en bruten tand, att hon trots antibiotika och handmatning inte orkade längre.

    Bland det jobbigaste jag varit med om var när jag behövde göra den sista turen till veterinären med tre av mina råttvänner, Angelina, Rhodesia och Lufi samtidigt. Alla hade knölar som gått så långt att det var en fråga om högst en vecka, så jag tyckte de skulle få gå tillsammans. Veterinären var jättebra och lät det ta tid så att jag kunde ta förväl en åt gången, så det hela tog nog en och en halv timme, men det var så fruktansvärt hemskt att ha en ”kö” på det sättet. Det gör ont att bara tänka tillbaka på det.

    Nu har jag hanar, eftersom de inte alls är lika benägna att få cancer, och jag hoppas att mina tre återstående råttflickor ska slippa det.

    Det värsta jag varit med om när det gäller att inte ge utrymme för sorg över husdjur var när jag skulle begrava Tuss i trädgården. Då kommer två personer gående (nu hör det till saken att min tomt är rätt stor, och det är minst 100 m från platsen där jag begravde henne till tomtgränsen) och börjar fråga vad jag håller på med. Jag hade ingen lust att snacka då, speciellt inte med folk som inte har på min mark att göra, så jag svarade lite kort att jag begravde min husdjursvän. Då börjar idioterna käbbla om att man inte får begrav djur på sin tomt (vilket man får när det är smådjur, och vilket inte angår dem i vilket fall). Jag fick nog och lackade ur, så jag sade ”Jag tror telefonen ringde, snart tillbaka…” och gick in. När jag kom ut så hade jag stoppat en (airsoft)pistol i byxlinningen, innanför jackan. Jag ställde mig med handen i sidan, så att man precis kunde se pistolen, och sade ”Var var vi? Jovisst, ni skulle be om ursäkt och gå.” (observera, jag hotade inte på något sätt med vapnet, och de var faktiskt inkräktare på min mark). De tog i alla fall den diskreta hinten utan att käbbla mer…

    Så, om ni möts av den attityden, bit ifrån. Tydligt.

    • 15 november, 2011 at 13:58

      Jag ställde mig med handen i sidan, så att man precis kunde se pistolen, och sade ”Var var vi? Jovisst, ni skulle be om ursäkt och gå.” (observera, jag hotade inte på något sätt med vapnet, och de var faktiskt inkräktare på min mark).

      Jag tolkar det som olaga hot, möjligen förtäckt men ändå. Men hör polisen av sig så ska jag berätta att Anders Troberg bara är en pseudonym och att den riktiga skribenten då rakt inte bor Borlänge utan någonstans i Norra Finland… :-)

      • 15 november, 2011 at 14:10

        Kanske, kanske inte, men de var trots allt inkräktare på min mark, så det skulle nog gå att dra under någon nödvärnsklausul, speciellt som jag uppfattade dem som otrevliga och, om det behövs, hotfulla. Plus, naturligtvis, om jag skulle bli tillfrågad om varför jag bar pistolen så var det naturligtvis för att skjuta en salut för att hedra min modiga råttvän.

        Förresten, precis när jag begravt henne så hände något så vackert att jag började störtböla igen. Fyra gäss flög rakt över oss, i V-formation som de brukar, och ungefär när de passerade så vek en gås av åt sidan, i en nästan perfekt ”missing man formation”. För mig som är pilotson så träffade det rakt i hjärtat.

        • 15 november, 2011 at 14:45

          Skjuta salut med en luftpistol? Ok, skulle polisen säga och ringa efter doktorn.. :-)

          Men allvarligt det faktum att du visade att du bar skjutvapen är ett hot, låt vara förtäckt, de som såg det kan omöjligt ha förstått att det var en soft air-pang och därför skulle polisen ha agerat. Om en åklagare skulle gått vidare med det vet jag inte, men i en dylik situation är det 50-50 tror jag. Själv är jag ju gnagare så jag tycker att beteendet hedrar dig.. :-)

          Skjuter man salut vid militära begravningar i Sverige?

          • 15 november, 2011 at 15:04

            Inte luft, gas, och de smäller rätt bra.

            Mitt huvudförsvar skulle dock varit att de var på min mark där de inte hade något att göra. Hade de varit utanför min tomt hade de varit 100 meter bort och bakom huset, och därmed inte behövt uppleva sig hotade.

            Jag har ingen aning om salut förekommer här. Det är väl upp till var och en att bestämma?

            • 15 november, 2011 at 15:52

              Fast det är ett klent försvar, de ansåg kanske att de hade goda skäl att befinna sig där. Jag tror att en åklagare skulle svara att det är ett brott på en rak fråga…

              • 15 november, 2011 at 16:00

                Kanhända, men de var på min mark. En motanmälan hade ju kommit som ett brev på posten, och sedan hade vi kunnat kvitta dem…

                • 15 november, 2011 at 16:11

                  Nope. Det kvittas inte. Jag slår vad om att du skulle få det beskedet om du ringde en åklagare och frågade, personerna kunde inte veta om det var en 9 mm pistol eller en attrapp. Rånar du posten med en vapenattrapp så döms du för grovt rån i alla fall, var så säker. Jag kan iofs tänka mig att åklagaren avskriver ärendet om du säger att du skulle skjuta på en tavla bakom huset senare, men hittar man inte på något i ett sådant läge så…

                  Möter jag en vuxen man ute och ser att han har en pistol i byxlinningen så utgår jag ifrån att det är ett riktigt vapen, det gör jag inte om det är en liten unge.

                  Skyttar på väg till pistolskyttebanan har normalt en speciell väska till vapnet, de bär aldrig pangen i ett axelhölster… :-)

                  • 15 november, 2011 at 16:41

                    Well, min mark, mina regler. :)

                    • 15 november, 2011 at 16:57

                      :-) Köter åklagare sådana resonemang? :-) fasen vad OT detta har blivit… :-)

        • 15 november, 2011 at 16:45

          Shitt va fin bild med missing man formation.

  15. Gripen
    15 november, 2011 at 13:28

    Hurley min favorite marsvin dog efter en skada från en hona som inte var med på noterna. Jag grinade när jag fick se hans döda kropp, jag saknar honom, men han var ju bara en gnagare inte ens en katt. Men han hade varit med mig för 4 år och hade sin speciella personlighet. Jag trodde inte att man kunde bli fäst vid gnagare. Jag konstaterade att jag inte var ”manlig” och var fortfarande ett barn vid en ålder av 37 när det kommer till dessa saker och vilken befrielse det var.

  16. 15 november, 2011 at 14:47

    Jag grät inte när min far dog eller på hans begravning. Min mors man grät inte när hans mor dog. Men vi grät båda efter att min 15-åriga golden retriever Alfa avlivades för två månader sedan.
    Jag tror att det är mycket lättare att älska ett husdjur än en människa. Vänskapen med djur är inte så komplicerad utan nästan enbart positiv.
    I söndags var jag på fastlandet (bor på Gotland) och hämtade askan efter Alfa. Nu är jag väldigt väldigt glad att jag valde enskild kremering, istället för kremering tillsammans med andra och strödd i djursjukhusets minneslund. Nu tänker jag inte ens sprida askan utan ha honom hemma i bokhyllan. Jag upplever nu att Alfa finns i rummet, fysiskt och själsligt, mindre än en meter från där jag nu sitter.
    Alfa var med mig, alltid, under 1/3 av mitt liv. Jag tänker alltid minnas honom, bl a genom en minnessida. http://www.alfa.burgsvik.se/
    Och efter att ha skrivit detta sitter jag självklart och gråter.

    • 15 november, 2011 at 15:02

      Det är begripligt. Fin sida f.ö..

    • 15 november, 2011 at 15:15

      Det finns ingen så ovillkorlig vänskap, ingen så total lojalitet som den som ges av ett djur. Har man en gång upplevt det så ifrågasätter man inte längre att folk sörjer sina djurvänner.

      Jag bävar för dagen då vår Golden Retrieverflicka Lucia behöver gå vidare. Det kommer att kännas.

      Jag tycker den här dikten av Kipling beskriver vänskapsförhållandet med ett djur så hjärtskärande väl. Det är hemskt när de försvinner, men det har alltid varit värt det.

      The Power of the Dog
      by
      Rudyard Kipling

      There is sorrow enough in the natural way
      From men and women to fill our day;
      And when we are certain of sorrow in store,
      Why do we always arrange for more?
      Brothers and sisters, I bid you beware
      Of giving your heart to a dog to tear.

      Buy a pup and your money will buy
      Love unflinching that cannot lie–
      Perfect passsion and worship fed
      By a kick in the ribs or a pat on the head.
      Nevertheless it is hardly fair
      To risk your heart to a dog to tear.

      When the fourteen years which Nature permits
      Are closing in asthma, or tumour, or fits,
      And the vet’s unspoken prescription runs
      To lethal chambers or loaded guns,
      Then you will find–it’s your own affair–
      But … you’ve given your heart to a dog to tear.

      When the body that lived at your single will,
      With its whimper of welcome, is stilled (how still!)
      When the spirit that answered your every mood
      Is gone–wherever it goes–for good,
      You will discover how much you care,
      And will give your heart to a dog to tear.

      We’ve sorrow enough in the natural way,
      When it comes to burying Christian clay.
      Our loves are not given, but only lent,
      At compound interest of cent per cent.
      Though it is not always the case, I believe,
      That the longer we’ve kept ’em, the more do we grieve:
      For, when debts are payable, right or wrong,
      A short-term loan is as bad as a long–
      So why in–Heaven (before we are there)
      Should we give our hearts to a dog to tear?

Comments are closed.