Nu börjar snart stormsäsongen, om man nu kan tala om stormsäsong här uppe på ostkusten. Visst blir det storm-
vindar några gånger under hösten, men inne över land brukar det aldrig bli mer än kuling. Vill man vara med om ett riktigt stormoväder så bör man befinna sig i kusttrakterna i Bohuslän, eller möjligen nere i Skåne. Det händer lite då och då att stormvindarna når inlandet, men bortsett från fjälltrakterna så når de sällan högre upp än Småland.

Själv gillar jag oväder, jag kan till och med hävda att jag är ett riktigt ovädersfreak. Det finns besökare på hemsidan som gnäller på mig för det, antagligen tror de att jag saknar empati för alla torpare som bor i de stora skogarna söderöver, men så är det inte. Jag blir bara så himla avundsjuk. De har svårt att förstå att man kan bli avundsjuk på folk som blir utan el och telefon i en vecka, människor som inte ens kan ta sig fram till stora landsvägen på grund av all nedblåst skog.

Men det kan man visst bli. Själv är jag född och uppväxt inne i Stockholm på Upplandsgatan mellan Odenplan och Norra Bantorget. Jag har inget minne av att jag någonsin upplevde ett oväder i innerstan, visst det snöade, regnade och blåste, men något riktigt oväder var det aldrig. Bilar och spårvagnar hade problem, men de hästdragna kärrorna med Kol och Koks körde ut bränslet till innerstans fastigheter precis som vanligt. Skillnaden var bara att hästarnas ryggar var vita i stället för bruna.

Men att jag själv och många med mig fascineras av oväder beror säkerligen inte på avsaknandet av sådana väderförhållanden under barndomen, det beror troligen på att vi faktiskt är konfigurerade på ett sätt som strider mot vårt sätt att leva. Människans historia är mycket lång, i hundratusentals år har vi levt på jakt och fiske, och de senaste tusen åren så har vi lärt oss att odla marken och äta sådant vi själva odlat upp. Vi har levt i små minisamhällen bestående av endast några familjer.

Jakt och fiske har varit en livsavgörande del av vårt liv, och vi bodde i hyddor eller små hus som vi själva fick se till att värma vid behov. Våra kläder var definitivt inte tillverkade av kineser eller indier och inköpta på Hennes & Mauritz. De bestod länge av djurhudar som på det ena eller andra sättet skulle skydda oss mot väder och vind. Och det är för den sortens liv som vi är konfigurerade. I den mån det skett någon förändring i människans genuppsättning så är den ytterst marginell. Och det är först under de senaste femtio-sextio åren som allt fler bor och lever i städer.

Vår tillvaro har i hög grad präglats av kamp för att överleva, skaffa mat och skydda oss själva från vädrets makter. Dessutom fanns det säkerligen konkurrerande stammar som vi hade anledning att se upp för. Att mänskligheten på 2000-talet drabbas av allehanda välfärdssjukdomar är inget att förvånas över. Idag tillgodoses behovet av spänning, om ett sådant behov finns, av ett par timmars sittande i TV-soffan för att följa någon kriminalserie, och man gör det genom att sitta och glo på en bildskärm.

Det är också en bidragande orsak till den Gröna vågen, det direkta skälet till att många drömmer om att bo i ett litet torp i skogen, och som i mitt fall – en längtan efter ett oväder som nästan för mig tillbaka till Hedenhös dagar då man fick rädda sig själv bäst man kunde. I mitt fall bor jag på femte våningen i ett bostadsområde med sammanbyggda hus, ett område som säkert hyser närmare tusen personer. Och vi som bor här är inte konfigurerade för att leva på det här sättet, vi är snarare, som art betraktad, gjorda för att ge oss ut med pilbåge för att skaffa mat, möjligen också med kastspjut.

Stormens vinande fyller helt enkelt funktionen att ge oss en kortvarig kontakt med våra artfränders tidigare sätt att leva.