Vilket liv lever direktörerna – och i vilken värld?



Vänsterns klassiska, historiska bild av en kapitalist är en fet man som röker en cigarr. Albert Engström har några strålande karikatyrer av detta slag. Äldre tiders kapitalist ägde företaget och hade inga aktieägare, vare sig över eller vid sidan av. Han gjort kort och gott som han ville. Dagens situation ser annorlunda ut. Ägarna till storbolag, som t ex SCA, sitter i styrelsen, inte sällan tillsammans med institutionella ägare från t ex pensionsfonder. Styrelsen hyr in en arbetande VD, som leder bolaget. Ibland kopplas ersättningen till bonusprogram, vilka är avhängig aktiekursens utveckling eller företagets vinstutveckling. VD:n är därmed oftast också aktieägare, men dennes andel av aktiestocken är relativt blygsam. Kort och gott, han som driver bolaget äger inte bolaget. Det gör andra.
Capitalism -enjoy

Som VD skall du samspela med styrelsen, som formellt sett skall övervaka VD:s arbete och dra upp riktlinjer för bolagets verksamhet. Nu är kretsarna inte så stora, utan VD och styrelseordförande är ofta ”bäste bror” med varandra. Skogs- och papperstillverkaren, med stor volym hygienprodukter, SCA hade 2014 44 000 anställda och en omsättning på 104 miljarder kronor. Bolaget äger även perifera resurser som privatflyg och jaktmarker. SCA är förvisso ett storbolag och VD för koncernen anser sig minsann inte vara någon småpotatis!

Företagets högsta ledning och inbjudna näringslivstoppar träffas i en rad sammanhang, som har mycket lite med affärer att göra. SCA:s förre VD Jan Johansson höll hög svansföring och disponerade ogenerat SCA:s resurser för privata resor. Det blev resor, med fruar till Barcelona och Miami, fotbollsresa till EM, resor för att jaga m m. Man kan skämtsamt säga att Jan Johansson är mycket släktkär för fru, barn, barnbarn och hundar fick ofta åka med på ”affärsresor”.

Det vidlyftiga utnyttjandet av SCA:s resurser för privat bruk avslöjades av SvD Näringsliv i en serie artiklar; se svd.se/sca-granskningen. Det resulterade i att SCA:s styrelseordförande Sverker Martin-Löf, nyckelfigur i finanssfären Handelbanken och Industrivärlden, meddelar att han kommer att lämna sina maktpositioner. Banken och Industrivärlden kontrollerar eller har stort inflytande över storbolag som Sandvik, SCA, Volvo, Eriksson, SSAB och Skanska. Kutym har varit att ett fåtal nyckelpersoner styrt flera bolag tillsammans, och har därmed varit varandras chefer. Beskrivningen ”personalunionen” är inte felaktigt (SvD N 23/1 -15). Eller skall vi säga kompisklubben?
jan-johansson-sca-vd

Efter ytterligare avslöjande får – i början av februari i år – VD:n Jan Johansson och hans vice VD Mats Berencreutz sparken eller lämnar sina positioner (det tycks luta åt det förra alternativet). Johansson får motsvarande två årslöner, 22 miljoner kr, i avgångsvederlag samt en pensionsavsättning på 16 miljoner kronor.

Dessa summor sticker naturligtvis i ögonen på många. Pappers ordförande Matts Jutterström skräder inte orden: ”Det är oceaner mellan SCA-ledningens villkor och medlemmars. De har helt tappat den moraliska kompassen. Våra medlemmar jobbar ihop pengarna de slösar med. Hur skall de kommunicera besparingar i framtiden?” (Arbetet nr 4/2015).

Det hör till historien att Jan Johansson drivit igenom en rad besparingsprogram inom SCA, och bolagets aktiekurs har stigit kraftigt. Johansson kan med visst fog ståta med ryktet om att våra en framgångsrik VD. Steg framgångarna Johansson åt huvudet? ”Jag jobbar så mycket åt SCA att jag kan…” – var det så tankebanorna löpte? Eller var det kompisklubben, där man självklart bjöd varandra på extravaganser, utan själva betala något. ”Vi är ju så viktiga, så betydelsefulla för våra företag så…”.

En annan beskrivning eller bild dyker upp. Det är ordet fartblindhet. Den som kör mycket fort tycks efterhand tappa känslan för fartens risker. Och det verkar som att VD-arna och styrelseordförandena blev fartblinda vad gäller kostnader för sina lyxresor.

En intressant studie vid Göteborgs universitet har relevans för vår diskussion. Den baseras på 9000 personlighetstester ifyllda av personer som sökt en chefsbefattning inom offentlig eller privat sektor åren 2006-2012. ”Resultaten visar att det finns en tydlig skillnad mellan de chefer som sökte sig till offentlig sektor och de som sökte sig till näringslivet” (SvD 8 febr -15). Professorn i psykologi vid Göteborgs Universitet Trevor Archer kommenterar studien bl a på följande sätt: ”Det handlar om att näringslivet selekterar människor som är hänsynslösa. För att nå den absoluta toppen inom den privata sektorn handlar det om att vara duktig. Men du har också en fördel av att vara hänsynslös eftersom det går det lättare att ta sig fram”.

Frågan om ägget kommer före hönan eller tvärtom kan vi lämna därhän. Det kan vara så att mer hårdhudade, macholiknande karaktärer säker sig till toppositioner som VD-ar, eller att jobbet som VD kräver hård hud och okänslighet. Oavsett orsakssamband faller Göteborgsstudien väl på plats för att tolka synsättet inom ”kompisklubben” vid Handelsbanken och Industrivärlden, och sfärens dominerande företag. Missbruket av sfärens resurser, för privata nöjen, får nog sägas vara kostnadsmässigt relativt blygsamt. Trots att det sticker i ögonen är herrklubbens nöjeskostnader inte huvudfrågan. Dominerande borgerliga media har naturligtvis valt att fokusera på bisaken, dvs kostnaderna för lyxen.

Det intressanta, och skrämmande är den grundade misstanken att dessa VD-ar och styrelseordföranden, med en hud likt noshörningar, saknas social anständighet och social moral. Finanskrisen 2008, med investmentbanken Lehman Brothers konkurs i minne, utlöstes av dessa noshörningar. Idag har vi gigantiska, globala koncerner, av aldrig tidigare skådad omfattning och makt. Världens 500 största företag omsatte 2013 enligt finanstidskriften Forbes 31 000 miljarder dollar. Det är drygt 40 % av världens totala bruttonationalinkomst, BNI (Kilander, Clarté 3/2014; Monthly Review). Och dessa maktcentra leds av noshörningar, bland vilka även rena psykopater återfinns.
Doktor om kapitalism

Dagens kapitalism är inte bara alltför risktagande, utan är strukturellt direkt oansvarig och farlig.



i Andra om: , , , , , ,

SvD 8/2 Trevor Archer SvD 11/2 BBC-undersökningen 2009 Cleveland Leader 9/4 2009 Frågeundersökning 2011 Pew Research Gallupundersökningen om USA som hot Globalresearch 15/12 Gulf Today 15/12 AB 13/12 Democracy Now London Review of Books Nyhetsbanken UD blogg Intervju med Putin mm Globalresearch artikelFria Tidningen 13/9 FIB-Kulturfront Reuters 16/9 SvD 3/9 DN 27/8 DN 28/8 DN 2 28/8 SvD 24/3 DN 21/3 SvD 22/3Svensson-bloggen Guardian Independent Amnesty SvD 15/3 Knut Lindelöfs blogg Aron Lund SKP-bloggen AFP


2 svar till “Vilket liv lever direktörerna – och i vilken värld?”

  1. Det lär finnas undersökningar som visar att toppchefer inom de stora börsföretagen ofta visar psykopatiska drag.
    Jag har personlig erfarenhet av att sitta i styrelsen för en svensk internationell koncern, som löntagarrepresentant. Där träffade jag några av topparna inom svenskt näringsliv. Jag har inte kompetensen att bedöma deras psykiska status. De var generellt ganska korrekta och ibland ganska trevliga men några utav dem skulle jag definitivt inte vilja ha som fiende.

  2. ”På basen av den kapitalistiska produktionen utvecklas i aktieföretagen en ny svindel med förvaltningslönen, genom att vid sidan och över den verklige direktören uppträder ett antal direktioner och bolagsstyrelser, vilket i själva verket använder förvaltning och uppsikt som en förevändning att utplundra aktieägarna och berika sig själva.”

    – Karl Marx

    Denna svindel är särskilt svår i statliga bolag, men man kan också betrakta politiker som en del av denna svindel i den parlamentariska demokratin. Banken är i princip denna typ av svindel för hela samhället, kunden gör nu all nyttig bankservice, så kvar är att bankerna berikar sig själv under förevändning av förvaltning och uppsikt, men vad förvaltar de? Inget.

    En svindel som är oerhört svår att stampa ut. Den förekom i stor omfattning i de realsocialistiska länderna, den förekommer till och med i föreningar, fackförbund och politiska partier världen över. Det är vår tids svåraste problem och en lösning på det är imho nödvändig för ett fungerande samhälle, varesig det är ett socialistiskt eller ett kapitalistiskt samhälle.