Vi säger vad du tänker. Högerpopulism i Europa

Blogginläggets titel är också titeln på Anna-Lena Lodenius´ senaste bok (Atlas 2015). Lodenius är journalist och författare, med inriktning på högerextremism och högerpopulism. Hon har publicerat flera böcker om migrantarbetares situation, Gatans parlament (de autonoma), högerpopulism, Sverigedemokraterna, samt Arbetarrörelsen och högerpopulismen; och därutöver ett stort antal artiklar i dessa ämnen. Jag uppmärksammade tidigare läsare här på hennes intressant Brännpunktsartikel i SvD (5/12 -14) om det nya politiska landskapet. (Publicerat 22/12 ”Det bistra scenariot – 3 jämnstora block”. (http://jinge.se/mediekritik/det-bistra-scenariot-3-jamnstora-politiska-block.htm)
9789173894838_200_vi-sager-vad-du-tanker-hogerpopulismen-i-europa_haftad
Hennes bok är disponerad i 6 avsnitt: Högerpopulister (definitioner), rötter, samarbete, teman, individer (inom europeisk högerpopulismen) och motmedel. Låt oss börja med hur högerpopulism (HP) skall avgränsas. Av och till betecknas Sverigedemokraterna (sd) i vänsterpress som fascister. Lodenius menar att det är fel. SD har visserligen sina rötter i brun sörja, vilket också visas i ett längre avsnitt, men en fortgående anpassning/modernisering av partiet har förändrat bilden. Våldet tycks också ha försvunnit för en mer salongsfähig framtoning.

Kanske kan man dra en parallell till familjegrälet mellan far och dotter Le Pen. Där handlar det om att ta avstånd på pappans bruna rötter, och markera en slag modern HP. Mot denna bakgrund blir det meningslöst eller kontraproduktivt att beteckna SD som fascistiskt. Fascismbegreppet görs då tunt och vattnigt. Jag håller här helt med Lodenius.
untitled (20)

Den klassiske, engelska forskaren Roger Griffin har gjort sig till tolk för en bredare reception av fascismen. Det handlar om en ideologi, med mytisk kärna om folklig ultranationalism, vilken mynnar ut i nationens återfödelse. Lodenius distanserar sig från den typen av beskrivningar. Det är välgörande. Svepande breda inkluderingar kan föra rejält fel.

Vad är då HP enligt författaren? Den är kritik av invandrarpolitiken, ofta, men inte alltid islamofobisk, häckla etablissemanget (korrumperade proffs, politiska broilers) och framställa sig som folkets sanna talesmän (ge röst åt…), diffust tal om nationalism där ett idylliserat ”hjärtland” målas upp, ibland upphängda på karismatiska ledare (gäller dock ej SD, med sjuke Jimmy). Retoriskt odlar HP myten om att partiet varken är höger eller vänster. Lodenius konstaterar nyktert att ”ofta ligger de mer åt höger”. I svenska riksdagen har vi sett att i 8-9 fall av 10 röstar SD med Högern/Alliansen. Sannfinländarna har dock avvikit från det mönstret, men nu sitter de i en center-höger-regering. Så kanske det finska undantaget slutar att var ett undantag?

Lodenius har intervjuat ett stort antal aktörer inom HP, där situationen i Frankrike, England, Holland, Österrike, Schweiz, Norge och Sverige står i fokus. Hon är också insatt i aktuell forskning om HP. Boken refererar olika forskares ståndpunkter, men man hade önskat sig en grundligare översikt av olika forskarpositioner. Kanske hade det brutit med Lodenius lediga och lättlästa stil? Som hon nu skriver kan boken läsas av personer utan förförståelse om HP, och det får onekligen räknas som ett stort plus.

Varför röstar då många, alltför många på HP? Lodenius hävdar att det finns ingen övergripande modell – enkel förklaring – som ger svar på frågan. Däremot kanske svaret kan sökas i en rad delförklaringar? System med valkretsar där vinnaren tar allt gynnar tvåblockpolitik. Det är en tacksam måltavla för HP, då de kan måla upp ”etablissemanget”. Invandringspolitiken kan – med rätta och överdrifter – utmålas som ett ekonomiskt ”slukhål”. För nyliberalismens förlorare, som bevittnar välfärdsstatens förtvining, ter sig förklaringen trovärdig. Till detta kommer brytpunkten, ”den kritiska massan”, dvs när tillräckligt många stödjer en strömning/parti ter det sig helt legitimt att rösta på partiet.

Artiklar och inlägg i olika vänsterblad odlar föreställningen om att Svesse är rasist, eller på akademiska, rassifierad. Det är en kränkande uppfattning om ”småfolket”. Opionsundersökningar ger idag SV cirka 15 % av väljarstödet. Det blir groteskt att utmåla 1/6 av befolkningen som rasister. Lodenius gör i SvD (5/12) bedömningen att HP på den europeiska scenen har ett utrymme på 20-25 %. Det är skrämmande, men jag tror att hon har rätt. Därmed ställs, och spetsas, frågan: Hur skall HP bemötas?

Lodenius betonar flera gånger om att föreställningen att HP:s väljare idag består av lågutbildad, arbetslös arbetarklass är felaktig. Väljarbasen har breddats. Hon skriver: ”Partiernas [HP; min anm.] position i europeisk politik, åtminstone i vissa länder, gör det svårt att betrakta dem som undantag och utslag av extrema positioner hos väljarna”.

Sverige kan förvisso inte anklagas för de stora koalitionernas regemente. Idag har vi en minoritetsregering, och i alla frågor där SD kan tänkas invända, får regeringen får förhandla, likt en koalitionsregering. Det är ett drömläge för SD, och ännu mer i länder som t ex Tyskland. Där sitter bokstavligen högern och vänstern i knä på varandra. Naturligtvis skapar det ett utrymme för Alternative fuer Deutschland (AfD).

En synnerligen intressant fråga är motståndet mot EU. Mainstreampressen (borgerlighet + socialdemokrati) definierar omedelbart EU-kritik som felaktig, som HP. Vi ser det tydligt i Sverige, där Alliansen, (s) och (mp) är EU-kramare, medan (v) bara är kritisk. SD kan därför utmåla sig som det enda EU-motståndarpartiet i riksdagen. Formellt är det ju så, men i i EU-parlamentet kommer SD troligen i all tysthet att rösta annorlunda. Konkret innebär det att Alliansen och (s+mp) lämnar fältet fritt för SD att kritisera EU. Vi ser här hur de svenska partiernas helt okritiska EU-syn – mjukt och fint – bäddar för SD.

Välfärdsfrågor , som Nej till vinster i välfärden, arbetslösheten, och billigare bostadsbyggande måste lyftas och diskuteras tillsammans med kostnadsbilden för migration och integration (förorterna!). ”Locket-på” är en oduglig politik, i synnerhet som en ny gökunge – krigsmakten/försvaret – håller på att knuffa ut vettiga satsningar ur skatteboet.

Lodenius menar HP är här för att stanna och då hjälper det inte att låtsas att de inte finns. Jag delar det synsättet och kampen mot t ex SD kommer att bli långvarig. Och då är det odugligt att kasta ur sig glåpord, floskler som ”fascister, eller störa/försöka stoppa deras offentliga möten.

intressant.se, , , ,, , , , ,, , , , , , , ,

Anna-Lena Lodenius blogg 7/12 AL Lodenius i SvD 4/12 Anna-Lena Lodenius blogg DN Debatt om valet 20/9 Knut Lindelöf 21/9 Åsa Linderborg AB DN Debatt 16/9 DN 14/9 DN Debatt Flamman 15/9 Annarkia 16/9 Sven Hofman i Kulturen Opinionsundersökningar DN Debatt 10/9 DN1 17/10 DN 2 17/10 DN 3 17/10DN 4 17/10DN 5 1/10 DN 6 17/10

SvD 17/10 Knut Lindelöf 16/9 DN Debatt 18/9SvT 17/10 SR 17/10 SvT Rapport 24/9 SvD 26/9 Equality Trust SvT Rapport 24/9 kl 19.30 DN Debatt 24/9 Lena Sommestads blogg 24/9 DN recension Rapport 23/9 Dagens Industri 18/9 DN15/3 DN 20/9 recension av Nina Björks bok
SvD
Occupy Wall Street 4/9

  6 comments for “Vi säger vad du tänker. Högerpopulism i Europa

  1. 12 juni, 2015 at 12:17

    Hur skiljer sig de etablerade borgerliga partierna från det som SD vill? Det är ju inte bara SD som kräver att ekonomin ska tjäna nationen riktigt. Alla vill att näringslivets framgångar ska främja nationens tillväxt, för det är med dom pengarna som de finansierar sin politik. En stabil budget är ju regeringens maktbas, det behövs pengar till försvaret, infrastrukturen, skolor etc. Det är ju dessa partiers politik som leder till att folk blir fattigare: Sverige är ett klass-samhälle, där medborgarna redan har sorterats i såna som låter andra arbeta för sig för profitens skull, och i såna som måste sälja sin arbtskraft till dem för att kunna leva; så fungerar en marknadsekonomi! Och det är ju diverse borgerliga regeringar som lagstiftat i åratal om vilka utlänningar som ska tillåtas komma in i landet. Och det är EU som har byggt ut Europa till ett fäste med taggtrådar vid gränserna för att skydda sig mot intrång av flyktingar.
    Det är alltså inte så, att det finns många skillnader mellan demokrater och faschister. De är helt enkelt två lager i politiska landskapet, som sysslar med samma problemlösningar. De etablerade partierna anser att SD är populister och rasister, som inte hör hemma i en demokrati. Sverigedemokraterna anför att samhället har utvecklats sig åt fel håll, för att så många är arbetslösa och utslagna, de hävdar att statsmakten är vanmäktig och att nationen förråds genom utförsäljningen av Sverige till utländska inflytanden.
    Demokrater presenterar alltid sin politik på det viset, att de vänder sig till väljarna med löftet att ta hand om alla problem som finns i samhället. Å andra sidan talar de om för medborgarna att de inte ska tro att politiker alltid klarar av att lösa alla problem. De agiterar å ena sidan för att folk ska ha förtroende i politikens makt, å andra sidan hänvisar de till att de är vanmäktiga. De vill alltid det bästa och om det inte inträffar, så kan det inte bero på politikens oförmåga – för politik är ju inte allsmäktig, ibland är deras händer bundna och de måste ta hänsyn och anpassa sig, för den goda viljan stöter ibland på hinder etc.
    „Vi är ju inte ensamma i världen“, varuhandel är ömsesidigt givande och tagande“, och därför ska man inte bara själv vilja ha och vinna konkurrensen på världsmarknaden – det är sånt demokratiska politiker ger ifrån sig när de vill förklara varför de inte kunnat hålla sina löften gentemot väljarna.
    En populist däremot åberopar inte ett förhållande mellan makt och vanmakt. Populisten intar positionen att statsmakten alltid kan genomföra det som beslutats. Hans credo: vad ska man ha makten till, om inte för att driva igenom sin politik. Han vet naturligtvis om, att makten måste brukas med den hänsynslöshet som fordras. Populisten känner alltså bara till den första delen av propagandan: Makten behövs för att kunna bedriva nationens sak framgångsrikt. Vanmakt förekommer inte; för populisten är det ett tecken på oviljan att verkligen ägna sig åt nationens sak. Demokrater däremot, genomför nationens sak på annat sätt än populister – de har bestämt, att Sveriges näringsliv ska profitera av den kapitalistiska ekonomin.
    Då måste det kapitalistiska näringslivet ha framgångar. Men om nationen står och faller med de privata företagens framgångar, då måste politiken handskas med de ekonomiska regler som gäller i en kapitalistisk ekonomi – de måste alltså främja tillväxten. Det omfattar också en hel del av det som faschister hyser betänkligheter emot, nämligen nationell utförsäljning: populister föraktar därför åberopandet av hinder och restriktioner, som demokratiska politiker gärna gör, och anser att dessa förråder folket.
    Fri handel utöver Sveriges gränser och framför allt handelsavtal med andra stater: För att kunna utnyttja de andra staternas rikedom, måste man även möjliggöra varuhandel och kapitalinvesteringar för dem på svenskt område. Kontrakt måste göras upp och gälla så länge tills framgångar i konkurrensen gör dem överflödiga. Allt detta kräver att den svenska ekonomin måste få en kapitalkraft, som lockar hit en massa främmande kapital som gör profitabla affärer utifrån svenskt område. Då måste de internationella koncernerna erbjudas villkor, som gör en produktion lönsam: låga löner, låga sociala utgifter, en arbetsmarknad som omfattar låglönesegment, lånarbete, mindre uppsägnings- och inställningshinder etc.
    Då är vi tillbaka vid den dialektiska balansen mellan att vilja och kunna: Nationens makthavare, vars koncept är den kapitalistiska framgången, överlåter det till de privata företagen att konkurrera om framgångar på världsmarknaden. Och när de beslutat att vilja ha marknadsekonomi, dvs privatägandets pengastyre, då kan demokrater ju inte samtidigt påstå, att de inte tänker tillåta arbetslöshet, konkurser och kriser. Och när de t.o.m. vill bedriva det i hela världen (på annat vis är ett sånt projekt inte möjligt), då kan de inte samtidigt påstå att de vill förhindra förluster och förbjuda andra staters protektionism med sin maktpolitik. För då är deras framgångar beroende av det som utländska kapital åstadkommer i konkurrensen och vad andra statsmakter, som vill samma saker, har att erbjuda. Det är inte politiken som kan avgöra vem som vinner i den internationella konkurrensen.
    Faschister däremot tror att politiken kan åstadkomma framgångarna för nationen! Faschister och demokrater är överens om att statsmaktens uppgift är att driva nationens sak, men faschism uppstår när folk tycker att den demokratiska statsmakten sviker nationens sak och väljer att ta parti för faschisterna.

  2. Peter Grafström
    12 juni, 2015 at 17:06

    Invandringsströmmar som skapar en tillväxt av gräsrötter vilka kan lockas in under kontroll av radikal islamism, inte nödv våldsinriktad men böjd att följa sharia, är ett medel för olje och finansmagnaterna i väst, som understöder och överser med att mäktiga islamistiska nätverk efter hand etableras i väst. Dessa islamister är i maskopi med västeliterna speciellt Us/Uk. Dvs dessa eliter i väst bygger, om detta får fortsätta, upp en femtekolonn som kan underminera ursprungsbefolkningens intressen visavi den internationella finans och företagsoligarkin. Detta schema är inte spekulation utan helt realistiskt och är en sedan länge planerad strategi från västoligarkin. Rockefeller styrde över Willy Brandt för det ändamålet och franska Rotschild över Pompidou. Detta var förenat med att deras arabiska medkonspiratörer investerade vinster i väst. Oljeprischocken 1973 var helt styrd från väst och araberna och andra lydde.
    För exempel, Quatar är Rockefeller/Exxon Mobile-land.
    Men högerpopulisterna (HP) ser i första hand det omedelbara problemet med gräsrötterna. De muslimer som inte vill veta av något islamiskt imperium med sharia-lagar är inte samma sorts hot som det förstnämnda utan där är det ’bara’ en fråga om att den etniska karaktären blandas upp. Det är för HP ett mer påtagligt hot och något man vill förhindra. Men HPs motstånd mot invandring är ett motmedel mot den skisserade elitkonspirationen.
    De som är noga insatta i IQ-debatten tex Anatoly Karlin, som skrivit mycket om det, hävdar att det finns en mycket stark korrellation mellan genomsnittlig IQ och en nations välstånd. Hans analys är långtifrån trivial och han pekar även på en del motsägelsefulla data. Mao en stor förändring av befolkningssammansättningen kan leda till förändringar av välståndet enbart pga förändrad genomsnittlig IQ. I ett land med fördelningspolitik har detta större konsekvenser än i ett individualistiskt samhälle. Det tenderar därför att driva den politiska opinionen till HP. Kanada har åtminstone vid något tillfälle uttalat att man vill plocka russinen ur andra länders kaka genom att selektera lovande exemplar av invandrare.
    Vänsterfolk har en benägenhet att förhålla sig mer känslomässigt: man är mot det som formellt kallas höger – men den ovan skisserade komplicerade verkligheten orkar man inte med. Man moraliserar utan någon realistisk konsekvensanalys.

  3. 13 juni, 2015 at 16:58

    Utdrag Wikipedia: ”Sverigedemokraterna bildades 6 februari 1988. Partiets grundare och tidiga förgrundsgestalter utgjordes till viss del av personer tidigare verksamma i nationalistiska och rasistiska partier och organisationer som Nysvenska rörelsen,[13][14] Framstegspartiet,[11] Sverigepartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS), däribland Leif Ericsson.[15][16][17][18] Partiets förste ordförande, Anders Klarström, var tidigare aktiv i det nazistiska Nordiska Rikspartiet,[19] vilket han senare tog avstånd ifrån.[20] I partiets första styrelse ingick även Bevara Sverige Svenskts förste ordförande Sven Davidson samt andra från en rad fascistiska och nazistiska organisationer. Partiet kännetecknades inledningsvis av högerextremism och aktivism[21][22][23][24], och i partiorganet Sverige-Kuriren marknadsfördes böcker av anti-semitiska författare som Jüri Lina,[25][26] Ivor Benson och Douglas Reed, samt fascistiska politiker som John Tyndall.[27]”

    Så ser Sverigedemokraternas ursprungliga ideologi ut. Anna-Lena Lodenius vill kalla partiet högerpopulistiskt. Vi bör då använda beteckningen ”högerpopulistiskt parti med nazistiska
    rötter”?(?) Förändringen från logotypen nazibetonad fackla till blåsippa lurar uppenbarligen många. Och Jimmie Åkesson ser ut som en normal politiker och resonerar i normala termer. Visst. Men ofta dyker fascistiska tankar och uttalanden upp hos aktiva Sverigedemokrater. Facebook, Twitter. De uttalar sig där negativt (mycket negativt) om invandrare, romska tiggare, vänsteranhängare, kvinnor (feminister) och homosexuella. De grupper som ”verkliga fascister” brukar rikta in sig på. Fredrik Virtanen redovisar på Aftonbladet idag mycket kring Sverigedemokraterna och deras sätt att agera:
    http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article20958380.ab Läs gärna!

    Många framför nu åsikten att ”vi inte kan ta avstånd från landets tredje största parti.” Som dessutom växer dag för dag. Sverigedemokraternas framgångar bottnar ju främst i ”vanligt folks” bekymmer över invandringens ekonomiska följder för Sverige. I den oron kan partiet växa ytterligare många procent. En oöverträffad propagandatillgång för dem. Vi andra kan ju inte skylla sexton procent väljare för att vara fascister. Men skrämmande nog ogillar deras väljare – även de – romska tiggare, vänsteranhängare, feminister och homosexuella. Tro mig. Jag umgås dagligen med arbetare och folk ur lägre medelklass. En del av dem har tankar och åsikter som skrämmer mig. Borta är framtidstron och optimismen. Toleransen. Har lämnat plats för något mörkt och skrämmande. I det växer ”ett högerpopulistiskt parti med nazistiska rötter”. Borde vi inte diskutera hur vi ska göra front mot den rörelsen istället för att strida om olika beteckningars berättigande?

    Det svenska näringslivets män pläderar nu för ett nyval. Som uppenbart skulle få till resultat en borgerlig seger. Högerpartiernas seger och vi räknar där in Sverigedemokraterna. Med vilkas stöd en borgerlig regering sedan kan styra Sverige. Näringslivet vill ha det så. Vilka fläckar de partierna har stör inte på något sätt näringslivet. De härskande männen. Sedan kan man undra om inte invandrare, vänsteranhängare och homosexuella kommer att få sota för den segern. – Varför tänker jag hela tiden Tyskland 1932?
    Ulla Johansson

    Näringslivstoppar uttalar sig: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20952190.ab

  4. 14 juni, 2015 at 20:14

    Den etablerade politiken betraktar och behandlar de fria, jämställda medborgarna som sin egen resurs när det gäller nationens uppgifter. Vilka uppgifter kan det vara?
    Det finns många människor i världen som gärna vill komma in i Sverige, men ingen borgerlig politiker tycker att utlänningar duger som folk. De kan visst behövas som arbetskrafter, som skattebetalare och även som förälder – men det räcker inte! Även de etablerade borgerliga partierna plågas av misstanken att det svenska fosterlandet, den nationella identiteten, och ekonomin kan ta skada av för många invandrare.
    Den nationella identiteten – det högsta värdet i samhället? Ett folkets kollektiv som statsmakten ska tjäna och som ska avgränsas från andra? Vad är det för ett samhälle, som definierar sig genom utgränsning? Ett samhällsförbund finns inte till utan att statsmakten inrättat den: föreställningen att människorna i landet skulle vara ett folk av naturen är motstridig – för ett förhållande till staten måste ju faktiskt finnas till innan människan blir utrustad med en sån „natur“, som statsmakten ska motsvara. Själva ordet „nationalitet“ uttrycker ju, att det inte är staten som hör till människan, utan att människan hör till staten.
    Rasismen baserar på patriotismen: man förvandlar helt enkelt sin tvångs-tillhörighet till ett naturligt kollektiv. Visst, man är skattebetalare, man går till val vart fjärde år, ibland måste det här fina gemensamma försvaras i krig – för den rika minorietet som verkligen lever gott av marknadsekonomin kan ju knappast klara av det själva. Att man hör till ett kollektiv som kännetecknas av att medborgarna har olika tillgångar, alltså olika intressen, icke gemensamma sådana, att marknadsekonomins lag garanterar att den stora massan av befolkningen är beroende av att som löntagare arbeta för andras profit för att kunna existera – hur kan det leda till att man vill utestänga andra från det? Det går nog bara om man tror att den kapitalistiska statsmakten har en moralisk plikt att ordna välstånd åt svenskarna först och främst.
    Men i det här samhället gäller samma regler för alla, både svenskfödda och migranter, nämligen att bli löntagare – om man inte haft turen att födas rik. Men företagen ”ger” folk enbart jobb om det lönar sig för dem att betala arbetskrafter. Men arbetsgivarnas behov av ytterligare mänskligt inventarium på kontor, i affärer och fabriker har nu för tiden genom ekonomiska kriser starkt avtagit. Den ”normala” karriären att jobba för sitt livsuppehälle finns för en stor del av folket i landet inte till. Många ungdomars start i livet börjar med att de är en del av överbefolkningen, alltså människor som blivit utrensade ur marknadsekonomin från första början.
    Det är staten som har stiftat lagarna, som skiljer mellan ut- och inlänningar, och som bestämmer, vilka utlänningar som släpps in, och vilka som avvisas vid gränsen; vilka som klarar livhanken och vilka som portförbjuds. Människors ”migrationsbakgrund” är för det här samhället alltid en orsak att sätta i fråga deras lojalitet gentemot staten. Goda migranter, så är det tänkt, måste på något vis vara nyttiga för samhället – om de nu blir politiker eller löntagare, företagare eller bidrar till kulturlivet eller bara är ”anständigt” folk som lever här.
    Statens socialpolitik bestämmer över det ekonomiska levnadsödet som folk överhuvudtaget har i det här landet, när marknadsekonomin inte ”behöver” dem. Dessa normaliteter, att människors liv ligger i kapitalets händer, som bestämmer om och på vilka villkor de efterfrågar arbetskrafter, anses inte vara orsaken till eländet. Men mera jämlikhet, chanser, förväxlas tydligen med ett löfte om ett bra liv för alla: Överheten har ju tilldelat sina medborgare jämlikhet, alltså samma rättigheter inför lagen – alltså är det rättvisan! Men människorna har ju olika tillgångar, och med dessa skillnader ska de konkurrera mot alla andra som vill ha samma jobb eller utbildning!
    Är det inte så, att inte ens de mänskliga rättigheterna (t.ex. EU-Chartan) inte ändrar ett jota på att människornas sociala läge är en avfallsprodukt av de kapitalistiska ekonomierna som de lever i och som inte ska ha något alternativ? Låglöner, hemlöshet, svält och farsoter är verklighetens vardag i världen.Det är ju marknadsekonomin som har till följd, att inte ens helt elementära behov är säkerställda. Det är statsmakten som har inrättat och som upprätthåller detta samhälle. Politiken utför marknadsekonomins nödvändigheter, när de gör socialpolitik.
     

    • Peter Grafström
      15 juni, 2015 at 13:15

      Folk drivs för anglosaxarnas och sionisternas räkning bort från sina ursprungliga kulturer och skall assimileras så att de glömmer det ursprung de berövats. Ytterligare utradering bedrivs målmedvetet av fornminnen därnere. Alternativt fogas flyktingars barn in i extrem islamism.
      Din allmänna betraktelse är för naiv. Att prata om ’migration’ utan kvalificerande bakgrund är att gå dessa tyranners ärenden.
      Vi bör inte anpassa oss till de nämnda ondskefulla hegemonernas planer och hjälpa arabvärlden att försvinna ur historien, vare sig genom att hjälpa till med att tömma MÖ eller genom att acceptera de avarter av Islam som hegemonerna ondskefullt utnyttjar och förstärker.

Comments are closed.