Vem var Winston Churchill?



Detta är ett gästblogginlägg av Ulla Johansson från Göteborg, som publicerat flera inlägg och kommentarer här.Den 12:e september kunde vi här presentera en väl underbyggd kritisk analys av artikeln ”De rödgröna är oförenliga i sin syn på Ukraina-krisen” med undertiteln ”Vilken politik tänker du föra mot Ryssland, Löfven?” som publicerades i Aftonbladet 29/8. Artikeln var skriven av förre partisekreteraren i moderaterna Gunnar Hökmark, nu delegationsledare för moderaterna i Europaparlamentet. Ulla reagerade kritiskt på den artikeln och skickade en väl underbyggd replik till Aftonbladet. Den bemöttes med tystnad av debattchefen för Aftonbladet och publicerades i stället här. Den 15/11 kunde vi publicera hennes artikel ”Fascismen i Ukraina som media inte ”ser”.
Churchill

Hon skrev 26/1 i mail till mig ”Igår sände jag ett mail till Aftonbladets chefredaktör (Jan Helin) med ett liknande innehåll som den text jag här mailar dig. Ville markera att alla läsare inte beundrar Winston Churchill på det sätt som Aftonbladets hyllningar indikerar.
För mig är Churchill en skrämmande människa. Hänsynslös brittisk imperialist. – Självklart fick jag inget svar från Aftonbladet.
Min text är mer bearbetad än mailet till Helin och du får gärna använda den om du tycker att den duger. Händelserna jag
tar upp är ju nu historia och vi har kanske närmare katastrofer att beskriva? Men i Irak avlöser nya blodbad de tidigare.
Finns förfärliga skildringar i Jonathan Glanceys artikel. http://www.theguardian.com/world/2003/apr/19/iraq.arts”

Denna artikel ifrågasätter alltså med viktiga fakta den gängse bilden av Winston Churchill, den engelske premiärministern och ledaren under Andra världskriget. För en vecka sedan 24/1 är det 50 år sedan han avled. Ja, han var en stark krigsledare, och fick Nobelpriset i litteratur år 1953, främst för sina dagböcker om Andra Världskriget. Men det är inte alls hela sanningen. Allt får inte plats i Ulla Johanssons artikel. Här diskuteras inte Churchills starka satsning på att tillsammans med närmare 20 andra stater störta den nya regeringen efter revolutionen Oktoberrevolutionen 1917, och ej heller hans stöd till den vita sidan med vapen efter revolutionen. Vi bör också minnas Churchills ledande roll i att teckna en överdriven bild av Sovjetunionens styrka efter Andra Världskriget, och en osaklig bild av Sovjets avsikter. Detta bidrog i hög grad till det kalla kriget, och dess följder med olika blodiga krig av främst USA, och till otrygghet. Inte heller berörs Churchills långvariga beundran för Mussolini. Eller hans hårda motstånd mot Indiens självständighet. Svenska Dagbladet hade på 50-årsdagen 24/1 en artikel med titeln ”Motsägelser präglar minnet av Churchill”, vilket är en genomgång av de många biografierna över Churchill, utan kritik av hans insatser.

Ulla Johanssons artikel.

Det är femtio år sedan Winston Churchill dog och för några dagar sedan hyllade Lena Mellin honom i Aftonbladet och den 25/1 sammanställde Anders Burström (Aftonbladet) foto och text där Churchill kallas ”en av historiens största ledare”. Det är han inte. Han är en engelsk imperialist. Och en hänsynslös imperialist. Jag ger nedan länken till Jonathan Glanceys artikel ”Our last occupation” (Guardian 19/4 – 03) Behandlar Englands ockupationer av Irak. Och deras sätt att hantera irakier.

Citat ur artikeln: ”Churchill was particularly keen on chemical weapons, suggesting they be used ”against recalcitrant Arabs as an experiment”. He dismissed objections as ”unreasonable”. ”I am strongly in favour of using poisoned gas against uncivilised tribes _ [to] spread a lively terror” In today’s terms, ”the Arab” needed to be shocked and awed. A good gassing might well do the job.” – En stor ledare och man att beundra? Han var var krigsminister 1919 -21 och kolonialminister 1921 -22.

Alltså i ansvarig ställning under det ”irakiska upproret” åren 1920-22. En irakisk frihetskamp som skoningslöst slogs ned av Englands armé och flygvapen. Där Arthur Harris (”Bomber” Harris) var synnerligen aktiv. Mannen som år 1945 lät bomba Dresden till grus och aska. Tjugofemtusen döda. Siffran är osäker och dödstalen troligen högre. – Kring Irak lever kolonialismen vidare med Englands militära stöd vid USA:s angrepp på landet 2003.
Bengalens hungersnöd

Sedan Churchills skuld till hungersnöden i Bengalen 1943. Som Rakesh Krishnan Simha redovisar i artikeln ”Rembering India’s forgotten holocaust” Tehelka.com (13/6-14). Citat: ”It took Adolf Hitler and his Nazi cohorts 12 years to round up and murder 6 million Jews, but their Teutonic cousins, the British, managed to kill almost 4 million Indians in just over a year, with Prime Minister Winston Churchill cheering from the sidelines.” Länk till den artikeln nedan. Att besluten i London – Churchills – bar ansvaret för katastrofen är alla objektiva historiker eniga om. Citerar även Rakhi Chakraborty: ”……..Winston Churchill, the hallowed British War prime minister who saved Europe from a monster like Hitler was disturbingly callous about the roaring famine that was swallowing Bengal’s population. He casually diverted the supplies of medical aid and food that was being dispatched to the starving victims to the already well supplied soldiers of Europe. When entreated upon he said, “Famine or no famine, Indians will breed like rabbits.” The Delhi Government sent a telegram painting to him a picture of the horrible devastation and the number of people who had died. His only response was, “Then why hasn’t Gandhi died yet?”…….

Uttalande av en stor statsman? Tycker Aftonbladet? Jag har alltid förvånat mig över att svenska medelklassmän med så stor beundran läser Churchills memoarer. Så blinda för vem han i verkligheten var. Paradox att han kom att leda västs motstånd mot nazismen. En given historisk situation som lyfte fram honom. En rasist i stil med nazisterna. Se fotona i Simhas artikel – de utmärglade döda på Indiens gator. Så lika de tyska koncentrationslägrens offer. –

Vågar någon svensk journalist berätta om den Churchill vi möter i artiklarna jag citerar?


i Andra om: , , ,, , , , , , , , , ,, , , , ,

Guardian Aftonbladet 24/1 Aftonbladet 23/1 SvD 24/1 21/1 SvD 30/5Ab 2/6Globalresearch DN Slaget vid Stalingrad 2/2 DN om fascism SvD 2/2Björnbrum Intervu i Junge Welt Internationalen nr 5 2013 Aftonbladet Japetus öga Russia Today Tarpleys artikel Pepe Escobars artikel Agrab Aron Lunds artikel på engelska USA-bloggen DN 25/12Björnbrum 23/12 SKP-bloggen DOHA-protokollet DN 26/12 SvD 25/12 SvD Clearinghouse SvD 20/12


15 svar till “Vem var Winston Churchill?”

  1. En fascist- beundrare och uttalat rasist – det är vad denne man var. Han var varken begåvad eller talför, ändå fick han Nobel-Priset. Vill du veta varför han höjs till skyarna – ta reda på vilkas ärenden han sprang.

  2. Det är nog otvivelaktigt så att Churchill gjorde en hel del handlingar som är kritikvärda om man ser på dem i 2015 års ljus. Det finns också en hel del som inte nämns i bloggen, till exempel hans engagemang i Boerkriget som kan beskivas som 1900 års ”Vietnamkrig”.

    Men sedan vill jag lägga till ett par ting som också måste övervägas när man skall bedöma hans gärningar. Churchill var aktiv från sent 1800-tal och framöver. Hans aktioner i samband med det som skedde 1900, 1917 eller 1922 måste rimligen ses med den tidens glasögon. Han var en produkt av sin tid. Vi är produkter av vår tid. Det resonemanget duger kanske inte till att försvara, men det kan användas till att förklara. Vilket också är viktigt.

    En annan obehaglighet är dess värre att det nog krävdes hårda, kanske hänsynslösa ”bulldoggar” av Churchill och Stalins typ för att leda de Allierade till seger. Med tanke på karaktären hos motståndarens ledargarnityr. Churchill var dessutom en av få ledare den gången som såg för sig att det kalla kriget skulle komma efter världskriget var avslutat.

    Jag menar bestämt att oavsett vad vi anser om Churchill så är han en av historiens mest betydelsefulla ledare. Men 1900-talet innehöll många fler betydelsefulla personer, som alla kan kritiseras på olika sätt. Lenin, Stalin, Mao, Ho Chi Minh, Rooseveldt, Castro, Truman …… och många till. Alla med sina ljuspunkter och med sina mörka sidor.

    • En stor skillnad är att i vår dominerande historieskrivning och massmedia ges en mycket negativ och ensidig bild av Lenin, Stalin, Mao, Castro av dem medanden officiella bilden av t.ex. Churchill närmast är entydigt positiv.

  3. Född och uppfostrad under det brittiska imperietsglansdagar skulle allt annat vara märkligt än om han inte tagit intrycka av detta. Dock, som vanligt när vänstern skall analysera historiska skeden och historiska personer görs det utifrån vår samtid och inte utifrån den historiska situationen.

    Churchill, som hade en mycket komplex personlighet, begick naturligt under sin långa karriär misstag, t.ex Dardanellerna 1916 eller när han hade stor delaktighet i uppdragandet av de gränser i Mellanöstern, som fortfarande är en av grundorsakerna till dagens situation.

    Oavsett sina brister kan ingen ta ifrån Churchill hans insatser, som en av 1900-talets största statsmän. Han såg tidigt farorna med 1900-talets stora totalitära och katastrofala ideologier, marxism-leninismen i Sovjet och nationalsocialismen i Tyskland. I detta var han stöd till de vita efter Lenins statskupp 1917 rätt och riktigt. Det är bara att beklaga att stödet inte kunde göras kraftfullare så att Rysslands folk sluppit den stora tragedi, som först tog slut 1991.

    Churchill var också under tidigt 30-tal en av de första, som förstod nationalsocialismens sanna väsen. Hans tydlighet och fasta ståndpunkter i detta var en väsentlig orsak till att han – under denna period – var politiskt isolerad, en isolering, som kvarstod tills dess att eftergiftspolitiken nått vägs ände. Då slutligen bröt ut 1939, efter att Hitler säkrat ryggen genom sin överenskommelse med Stalin, kallades Churchill tillbaka och från 1940, då han utsågs till premiärminister, var han den obestridlige krigsledaren.

    • Ja, vi har olika uppfattningar om Sovjetunionen, den stat som främst av alla bidrog till att krossa nazismen c:a 25 år efter sin tillkomst, trots betydande inhemska misstag, intern terror och avrättandet av massor av officerare.

      Enligt Wikipedia ”säkrade Churchill en förlängning av den brittiska insatsen i Sovjetunionen efter revolutionen utan större stöd i parlamentet och trots Labours starka motstånd. År 1920, sedan de sista brittiska styrkorna hade dragits tillbaka, var Churchill aktiv i att sända vapen till polackerna när de invaderade Ukraina. Han var också avgörande för att få de paramilitära styrkorna att ingripa i det irländska frihetskriget.
      Han beskrev senare sig själv som för en tid, en ensam röst som uppmanar Storbritannien att stärka sig för att motverka Tyskland. Lord Lloyd var dock först med att så agitera.

      Churchills inställning till de fascistiska diktaturerna var tvetydig. Churchills tal den 9 mars 1936, efter Hitlers ockupation av Rhenlandet, lovordades av dåvarande premiärministern Neville Chamberlain som konstruktiv. Det var Chamberlain som genom sin eftergiftspolitik mot Hitler, och sin avvisande hållning till Sovjetunionens inviter till försvarsallians starkt bidrog till Andra Världskrigets utbrott
      I ett tal i underhuset 1937, sade Churchill, ”Jag ska inte låtsas att, om jag var tvungen att välja mellan kommunism och nazism, jag skulle välja kommunismen.” I en 1935 essä med titeln ”Hitler och hans val”, som publiceras 1937 uttryckte Churchill en förhoppning om att Hitler, om han så valde, och trots sin väg till makten kanske ändå kunde ”gå till historien som mannen som restaurerade ära och sinnesfrid till den stora germanska nationen och tog tillbaka serene, hjälpsam och stark i förgrunden av den europeiska familjekretsen.”

    • Demokrat antyder med sin pseudonym sig stå ett snäpp över övriga kommentatorer här. Det är den här kategorin av kommentatorer som själva vet bäst men aldrig vågar öppet stå för sina åsikter, trots att de i sin banalitet inte lär ådra sig misshag någonstädes i den offentliga världen. Eller också är det bara det vanliga trollagerandet.

      Någon fullblodsdemokrat är i varje fall Demokrat inte. I sin hånfulla kommentar till Syrizas valseger i Grekland häromdagen lät Demokrat förstå att det finansiella systemet har överhöghet över demokratin – så mycket var det demokratiska sinnelaget värt. I dagens kommentar skriver Demokrat: I detta var han (Churchills) stöd till de vita efter Lenins statskupp 1917 rätt och riktigt. Det är bara att beklaga att stödet inte kunde göras kraftfullare så att Rysslands folk sluppit den stora tragedi, som först tog slut 1991. Vad vet egentligen Demokrat om de verkliga förhållandena vid den tiden?

      Enligt vilket internationellt stadgande var de utländska interventionerna i Ryssland 1918 – 1922 berättigade? Är det med samma ”demokratiska” rätt som USA ständigt fört krig över hela världen efter andra världskriget? Och med samma självpåtagna rätt väst nu bedriver ekonomiska sanktioner mot Ryssland, i strid mot alla givna regelsystem. Klart att många blir imponerade av ett sådant ”demokratiskt” sinnelag!

      Interventionskrigen kostade få britters liv men desto fler ryska medborgares. Är det inte Demokrats rasistiska bockfot som sticker fram här, när han/hon beklagar att Churchill inte agerade citat ”kraftfullare”, dvs. mer hänsynslöst? Över 700 000 ryssar dog till följd av de här årens krig – utöver de miljoner som redan dött på ryska sidan i världskriget. Till råga på allt utsattes landet för en handelsblockad 1920 – 1922 från de gamla ententemedlemmarnas sida och drabbades av en svår missväxt 1921 i spåren av en ihärdig torka den sommaren.

      När alla interventionskrigen krig var över (siste japanen lämnade Vladivostok till och med först 1924) stod bolsjevikerna där med ett förött land. Och därutöver fanns miljontals hemlösa barn (de så kallade bezprizorniki = barn utan tillsyn) i krigens spår. Efter åren av krig handlade allt om överlevnad. Ändå skulle det inte dröja förrän man drogs in i nästa storkrig, på egen mark, som Stalin nästan profetiskt förutspådde i ett stort tal 1931. ”Sovjet är hundra år efter de utvecklade länderna och vi måste ta igen eftersläpningen inom tio år” var hans centrala budskap.

      Att det är Ryssland/Sovjetunionen som med sina oerhörda offer skapat möjligheterna för många här att uppträda kaxigt och beskäftigt komma med pekpinnar, försvinner i den egna förträffligheten.

  4. ”Produkt av sin tid” ÄR det något som historien lär oss är denna floskel knappast är ett argument i sammanhanget. Den enda måttstocken är antal offer som dessa massmördare producerar och är i högsta grad ansvariga för. Det är tidlös företeelse och knappast någon anakronism. Snarare är det något som västvärlden med sin selektiva glömska och okunnighet alltid försökt ignorera. Ingen för offrens talan. Världens historia reduceras till propaganda där portalfigurer som Churchill skönmålas.

    På sedvanligt indoktrinerat manér försöker man rida till försvar för något som man knappast förstått. Det är uppenbart att man baserar sina antaganden på en propagandistisk och grovt förenklad historieskrivning som man matats med. Det är en märkligt usel bild människor har av de olika kontrahenterna (och den minst sagt motsägelsefulla och komplicerade kontexten) som stred under 1:a och 2: världskriget, deras motiv och hur ALLA sidors eliter mördade sin egen och varandras civilbefolkningar; sände ut män som stred för gyttja och falsk nationalism. Journalister som Melin producerar okunskap och tillsamman med andra ”blå kavajer” döljer man historien och dess offer som förtjänar ett bättre öde. Vidare så förhindrar man att människor ser sin egen tid.

    Churchill själv beundrade fascismens ”ideal” och personligen Il Duce och Hitler. Denna beundran var knappast unik i hans världspolitiska kretsar inom Westminster-Washington sfären. Liknande komponenter verksamma i sionismen var också något Churchill beundrade i samma anda som han beundrade den extrema formen av Islam [Brittiska Imperiet är välkänt för att konsekvent och notoriskt stött och militariserat ”fundamentalistiska lokala eliter”] dess potential och inflytande för den engelska geopolitiken och framförallt engelska företag i ett världsstrategiskt centrum är den gemensamma nämnaren. Exemplet Indien är inget undantag.

    Nedan vi en mycket bra introduktion. Notera då Tarig Ali knappt tar upp den amerikanska geopolitiska strategin i förkrigstiden, mellankrigstiden och 1945 då USA globalt ”peakade” styrkemässigt. Sedan 45 har vi sett en nedgång även om man uppvisar den starkaste och modernaste militära makten som en enskild nation besitter i världshistorien.

    Del 1 https://www.youtube.com/watch?v=Vm6l3wONqVE&x-yt-cl=85114404&x-yt-ts=1422579428

    Del 2 https://www.youtube.com/watch?v=MncHuv4OZ9k

    Till yttermera visso Churchills ”gärning”

    ”Recent US/UK toleration for poison gas and chemical warfare is not too surprising. In 1919, Winston Churchill was enthusiastic about the prospects of “using poisoned gas against uncivilized tribes”–Kurds and Afghans–and authorized the RAF Middle East command to user chemical weapons “against recalcitrant Arabs as experiment,” dismissing objections by the India office as “unreasonable” and deploring the “squeamishness about the use of gas.”

    The Kennedy administration pioneered the massive use of chemical weapons against civilians as it launched its attack against South Vietnam in 1961-1962. There has been much rightful concern about the effects on U.S. soldiers, but not the incomparably worse effects on civilians.

    There is also substantial evidence of U.S. use of biological weapons against Cuba, reported as minor news in 1977, and at worst only a small component of continuing U.S. terror”

  5. Skall man förstå varför någon agerade på ett visst sätt vid en viss tid så måste man också utgå från den tidens kunskap och värderingar. Churchill var en produkt av sin tid. Inte av 2000-talet. Det som var allmän åsikt år 1915 är inte allmän åsikt 2015.

    På många sätt var han ändå före sin tid- Churchill var också en av de som tidigast såg vart Sovjetkommunismen skulle leda. Han var också en av dem som först såg nazismens sanna väsen. Det är obestridligt. Men i sin samtid var han ganska ensam om den uppfattningen. Speciellt när det gällde nazismen.

    Det man inte nämner är att han också var en av de första som såg Zionismens väsen. Se följande citat: ”If our dreams for Zionism should be dissoved in the smoke of revolvers of assassins and if our efforts for the future should provoke a new wawe of banditry worthy of the Nazi Germans, persons like myself will have to reconsider the position that we have maintained so firmly for such a long time”. Detta skrivet i samband med de zionistiska terrordåden som ledde fram till den etniska resningen i Palestina. Men den gången var han en gammal man som hade strippats på all politisk makt.

    Sedan håller jag inte alls med om påståendet att han var varken begåvad eller talför. Tvärtom- Churchill var en av de duktigaste politiska talarna i modern tid. Han hade dessutom en annan viktig egenskap- han var handlingskraftig, en man som fick saker gjorda. Att en del av det han sade inte håller måttet i dag är en annan sak. Precis som att han gjorde ett antal misstag i sin karriär.

  6. Offren fortsätter och komma och män som Churchill reproduceras inom maktens sfär. Det är snarare märkvärdigt hur litet som har förändrats i en s.k upplyst modern värld. Vilket denna blogg är ett utmärkt exempel på. Kanske inte så konstigt när de geopolitiska målen och strategierna bara moderniserats och effektiviserats -men essensen; de militära och ekonomiska målen är analoga med ”Churchills” motiv. Stormaktsbeteendet som Churchills och Storbritanniens uppenbara brott mot mänskligheten och som nuvarande hegemon förstärkt är knappast kontroversiella utan mycket dokumenterade.

    Churchills flagranta cynism, rasism och imperieambitioner fortsätter än i dag, Dessa var verksamma under Vietnam såväl som Irak. ”Misstag” är knappast ordet på något som systematiskt eftersträvas i utrikespolitiken och personifieras av nuvarande ”ledare” och knappast bundet i tid. Ansvar är ordet.

    Vad vi ser är en kallblodig mördare och teknokrat av Obama-Eichmann- Kissinger typ och då har vi inte ens tagit upp ”överklassbombningarna” över Dresdens fashionabla avenyer.

    ” 7. I quite agree that it may be several weeks or even months before I shall ask you to drench Germany with poison gas, and if we do it, let us do it one hundred per cent. In the meanwhile, I want the matter studied in cold blood by sensible people and not by that particular set of psalm-singing uniformed defeatists which one runs across now here now there. Pray address yourself to this. It is a big thing and can only be discarded for a big reason. I shall of course have to square Uncle Joe and the President; but you need not bring this into your calculations at the present time. Just try to find out what it is like on its merits.

    [signed] Winston Churchill [initials]”

  7. Bombhögerns fascination för luftangrepp har sitt historiska prejudikat med eufemismen ”aerial policing” Som Churchill applåderade i linje med sin Divide et impere politik, som nu 2015 är högst aktuell och realiserad av NATO/UK/USA koalitionen.

    ”For the RAF though, the lessons of Iraq were doctrinal, not budgetary. They came to believe that bombing was enough to win a war. As the historian AJP Taylor put it: ”Here was an independent strategy of the air. From this moment, it was accepted that bombs could not only quell tribal revolts, but could win a great war.”

    En psykopatisk doktrin som haft förödande konsekvenser för mänskligt liv.

    Produkt av sin tid….

    Prof Priya Satia, associate professor of Modern British History at Stanford University in California, has written extensively about the history of aerial campaigns in the region.

    ”Aerial strategy was developed by the British in the Middle East between World War One and World War Two. A bit of what the Americans do now is borrowed from that experience,” she says.

    ”This reflexive recourse to an aerial strategy still in the Middle East is not a coincidence. It comes out of this long history that this part of the world can take it.”

  8. ….. Vidare så har uppenbarligen Churchills ”arv” ”dåtidens värderingar” (som ju är högst verksamma i dagens ”Mellanösternpolitik”) impetus och därmed extrema konsekvenser för Mellanösterns civilbefolkning än idag.

    Satia argues that it was cultural and geographical stereotyping as much as the issue of cost that persuaded Britain that using bombers in Iraq in the 1920s was justified. ”They were used in Iraq because there were certain ideas about Iraq. It was perceived as all tribal, all desert, all Bedouin, and that such people and such terrain could take violence that others could not. The assumptions about the people who lived there made it permissible to use planes there.”

    She sees the strongest link in the deployment of drones – used by the US in Yemen, Pakistan and Afghanistan but also now in recent US strikes in Syria and Iraq against Islamic State. ”The bombing of Iraq in the 1920s is very similar to what the US drones have done in Yemen and AfPak. It’s aerial policing.”

    But there are some that make the case that any calculation about the use of air power alone must take into account modern technology. Collateral damage can be minimised more effectively than ever before, says Elizabeth Quintana, director of military sciences at the Royal United Services Institute.

    ”The UK operates Dual-Mode Brimstone [missiles] which are by far the lowest collateral weapon system in the world and used in the battle for Misrata in Libya,” she says. British forces were able to target pro-Gaddafi forces on one street and leave civilians unhurt on a parallel one, she adds.

    ”When you are operating in an area with enemy forces embedded within the local population,” says Quintana, ”then having a system that can be very precise is obviously advantageous.”

    But airstrikes alone are always unlikely to be sufficient, Quintana says.

    Satia is dismissive of the argument that today’s aerial attacks are different because they are precise.

    ”There’s always collateral damage, no matter how precise it is. Reports show that the designation ’militant’ has been used much too freely. Secrecy surrounding strikes fuels suspicions of high casualties. The strategy creates anger and new recruits.”

    Yet there have been many who have backed drone strikes for the damage done to al-Qaeda’s leadership. And strikes against IS seem a sensible option to many.

    ”If applied robustly and persistently, modern airpower can inflict a debilitating sense of helplessness on adversaries like ISIS, who lack effective air defences,” says former major general of the US Air Force Charlie Dunlap Jr, now a law professor at Duke University. ”They can become more concerned about hiding from airstrikes in order to simply survive than about wreaking havoc.”

    ”It is fair to say that ISIS has not yet felt the full potential of coalition airpower,” he continues. ”If a fully-resourced and truly determined air campaign takes place, the kind of ISIS that we will see in the future will likely be one that Kurdish, Iraqi, and Syrian opposition ground forces will have the capacity to effectively confront and dispatch.”

    Britain’s aerial policing may have long faded from memories in the UK – partly, argues Satia, because of censorship at the time and ”myth-making” about it.

    That’s not the case in Iraq, she says.

    ”What happened in the 1920s does still come up a lot. Shia Mullahs will say ’This is just like 1920 again’.”

  9. Så här skrev Jan Myrdal den 19 februari 2014 (http://myrdalblogg.blogspot.se/):

    ”Ola Larsmos text om det mörka arvet från Bollhusmötet är alltså på en gång utmärkt ty där visar han på en ideologisk linje fram till i dag och farligt vilseledande då den suddar ut komplexiteten. Det är dock nödvändigt med tvesyn. Tag François Mitterand till exempel. Högerextrem nationalist före kriget, dekorerad av Petain våren 1943 med ”L’ordre de la Francisque gallique” sedan över till de Gaulle och så småningom republikens socialistiske president 1981 till 1995. Eller för den delen Winston Churchill. Vilken både ledde kamp mot Hitlerfascismen och var direkt ansvarig för det politiskt överlagda folkmordet på två till fem miljoner bengaler.”

    Det var Churchill som lyckades övertyga den brittiska regeringen att fortsätta militär aktivitet i Ryssland även efter fredsslutet 11 november 1918. Den brittiske premiärministern var så illa informerad om vad som hände att han trodde att en öst-ukrainska staden Charkov var en rysk general.

    Tvesyn om det ryska inbördeskriget märks också i den ryska flimen ”Admiral”, som är en biopic om Alexandr Koltjak, en av ledarna för den vita sidan. Den gjordes i Ryssland 2008 och hade varit otänkbar under sovjettiden. Den som vill kan se den på youtube med engelsk text:

    https://www.youtube.com/watch?v=gRckaEkuRAo

    För den som är intresserad av rysk film är Konstantin Khabensky välkänd. Han spelar ju bl a i ”Ödets ironi 2”, en uppföljare till den mest sedda filmen i rysk/sovjetisk historia (skulle jag gissa), ”Ödets ironi”.

  10. Det fanns nog information från båda länderna så att det räckte och blev över. Att Churchill skulle ha trott att Charkov var en general är inte särskilt troligt, eftersom både Sovjets och Tysklands olika projekt finansierades från i stort sett samma håll. Att Churchill skulle hållits ovetande om detta, som en företrädare för brittiska imperiets intressen är så osannolikt att den möjligheten i stort sett kan elimineras.
    http://www.marketoracle.co.uk/Article45372.html

  11. Till anders N

    Du missförstod vad jag skrev. Jag talade om tiden direkt efter freden efter första världskriget,
    i november 1918. Churchill var medlem av regeringen, men inte premiärminister. Det var
    premiärminister David Lloyd George som var dåligt underrättad. Något Sovjetunionen fanns
    naturligtvis inte 1918.