USA:s syn på diktatorn kung Abdullah av Saudiarabien och på folkvalde Hugo Chavez



Vi publicerade nyss en artikel om tecken på att USA åter planerar en statskupp mot Venezuela. Vi har i olika artiklar om Syrien och al-Qaida och IS påtalat Saudiarabiens fasta stöd till rebellgrupper och liksom många andra, även vanliga massmedia, den stora likheten mellan Saudiarabiens wahhbatism och den tolkning av islam som al-Qaida och IS gör. Saudiarabien stödjer sedan längre även extrema rebellgrupper i Syrien och Irak och har främjat tillväxten av dessa grupper, som IS, med Obamas goda minne. Saudiarabien har annars varit i centrum för den livshotande piskbestraffningen av en bloggare. Från svensk horisont känner anhägnare av demokrati och mänskliga rättigheter oro över att den svenska regeringen inte (ännu?) sagt upp avtalet med Saudiarabien om leveranser. Nyligen har Tyskland beslutat frysa sin export till Saudiarabien, som kan beskrivas som en reaktionär diktatur som kräver alla sina kvinnors rättigheter. Socialdemokraten Anderas Altermann skriver i Flamman 5/2 ”Jag anser att vi långt innan maj ska förklara att vi inte kan förlänga ett avtal med en diktatur som nyligen förklarat att ateister kan vara terorister, som piskar oppositionella och som troligen stödjer IS” (Jag återkommer om stödet till IS).

Glenn Greenwald gör nedan en intressant jämförelse mellan Obamas uttalanden efter Hugo Chavez’ och kung Abdullahs död.
Kung Abdullah och Obama

Glenn Greenwalds artikel.
”Hugo Chávez valdes till president i Venezuela fyra gånger från 1998 till 2012 och var beundrad och stödd av en stor majoritet av landets medborgare, till stor del tack vare hans politik som hjälpte de fattiga. Kung Abdullah var diktatorn och tyrannen som styrde en av de mest repressiva regimerna på planeten.

Det översvallande beröm som givits den brutala saudiska despoten av västerländska medier och politiker har varit kväljande. Till exempel från den brittiska regeringen, som dagligen utfärdar dokument om vikten av demokrati, beordrade att Storbritannien skulle hissa flaggorna på halv stång hela dagen för att hedra denna motbjudande monark.

Jag vill bara fokusera på en jämförelse mellan uttalanden av president Obama efter president Chávez’ död och den han nyligen utfärdade efter den saudiska härskarens dödsfall.

Obamas uttalande om Chávez.
Chavez untitled

”Vid denna viktiga tid då president Hugo Chavez avlidit uttalar USA sitt fasta stöd till Venezuelas folk och bekräftar sitt intresse av att utveckla ett konstruktivt förhållande till Venezuelas regering. När Venezuela inleder ett nytt kapitel i sin historia är USA beslutsam i sitt stöd till demokratiska principer, rättsstaten och respekten för demokratiska rättigheter”

Obamas uttalande efter kung Abdullahs död.

”Det är med djup respekt som jag uttalar mina personliga kondoleanser och det amerikanska folkets sympati för kung Abdullah och Saudiarabiens folk. Kung Abdullahs liv spänner från tiden före det moderna Saudiarabiens födelse, genom dess framväxt som en viktig kraft inom den globala ekonomin och som en ledare inom arabvärlden och bland islamiska nationer. Han tog djärva steg i det arabiska fredsinitiativet, en insats som vill leva vidare som en viktig insats för fred i region. (Anders Romelsjö: Kan inte låta bli att tänka på de stora svenska vapenleveranserna till Saudiarabien, och försvaret för detta av nuvarande och tidigare svenska regeringschefer). På hemmaplan var kung Abdullahs vision inriktad på befolkningens utbildning och engagemang i världen. Då våra länder samarbetade inom många områden uppskattade jag alltid kung Abdullahs perspektiv och genuina och varma vänskap. Som ledare var han alltid ödmjuk och hade övertygelsens mod. En av dessa övertygelser var hans stadiga och passionerade tro på vikten av relationerna mellan USA och Saudiarabien som en styrka för stabilitet och säkerhet i Mellanöstern och längre bort. Den nära relationen och styrkan i partnerskapet mellan våra två länder är en del av kung Abdullahs arv.”

En uppenbar skillnad mellan de två ledarna var att Chávez valdes av folket medan Abdullah inte valdes. En annan är att Chávez använt nationens oljeresurser till att försöka förbättra livet för landets fattiga medan Abdullah använde oljeresurserna till att ytterligare berika saudiska oligarker och västerländska eliter. En annan är att svårighetsgraden av Abdullahs övergrepp mot mänskliga rättigheter och militarism gör att Chávez framträder som en fredens Gandhi.

Men när det kommer till västmakternas politiska och mediala diskurs, är den enda skillnaden av betydelse att Chávez var motståndare till USA medan Abdullah var en lojal amerikansk allierad. Detta medför att media i USA och Storbritannien omvandlar den förra till ett ont, skurkaktigt monster och den senare till en älskad symbol för fred, reformer och framsteg. Ett av av otaliga exempel: Förra året stod Storbritanniens premiärminister David Cameron – den bästa och mest pålitliga vännen till världens diktatorer efter Tony Blair – i parlamentet efter att ha utfrågats av parlamentsledamoten George Galloway och sa: ”Det finns en sak som är säker: där det finns en brutal arabisk diktator i världen, kommer han att ha stöd av [Galloway]”. Härom kvällen sa samme David Cameron att han var ”djupt bedrövad” och sade den saudiska kungen skulle bli ihågkommen för sitt ”engagemang för fred och för att stärka förståelsen mellan religioner.”

Men utanför amerikanska kabelnyheter och tankesmedjor, och självälskande Oxbridge-klicken i London möts sådana uttalanden med hån, förakt och mörk munterhet när USA och Storbritannien dansar runt som försvarare av frihet och demokrati. Endast kretsar av chauvinism och propaganda tas sådana uttalanden på allvar”.

Obama hök untitled


i Andra om: , ,, , , , , , , , ,

Glenn Greenwald DN om piskningenFlamman 5/2 Golinger i CounterpunchDN 31/1 DN 3/3 2014 Proletären 26/2 2014 Counterpunch DN 19/4 DN 18/4 DN 16/4 Nyhetsbanken 19/4 MRZineGlobalresearch 15/4 Reuters 17/4Brev tll Kerry DN 6/3 DN:s ledare 6/3DN 7/3 Svensson-bloggenSKP-bloggen Aftonbladet Expressen SvT 6/3 Annarkia 6/3 EIN news kl 03 8/10CBS 8/10 SvD 8/10Sveriges Radio 8/10Expressen 8/10DN 7/10Aftonbladet 7/10 DN 8/10


7 svar till “USA:s syn på diktatorn kung Abdullah av Saudiarabien och på folkvalde Hugo Chavez”

  1. En sak jag lagt märke till sedan invasionen av Irak är att när Saudi har ett finger med i spelet har de en förkärlek för just samma typ av groteska medeltida avrättningar de använder själva i det saudiska rättsväsendet, vare sig det gäller ISIS eller andra false flag organistioner.

    De flesta andra muslimska länder är för civiliserade för den typ av metoder – även dess terrorister.

    Att sverige, usa och väst har ett sånt intimt förhållande till en sådan brutal regim kommer nog att dömas hårt av framtida generationer.

  2. Anders innan du fortsätter din okritiska hyllning av ”demokraten” Chavez så verkar du ha glömt att han 1992 försökte sig på en statskupp mot en demokratiskt vald president. Du vet statskupp mot demokratiskt vald president, samma fenomen som du varit så kritisk mot när det skedde i Ukraina. Känns dessutom märkligt att du inte skulle känna till detta då jag igår påpekade det i en annan kommentar som tydligen ströks.

  3. Jag har inte så stora kunskaper om kupperna.Wikipedia, som inte är något ombud för vänsterna och vars artiklar har varierande saklighet rapporterar nedan. Chavez & Co ingrep mot Pérez svek sina vallöften,styrde in på en kurs som passade USA:s politik och genomförde blodig massaker. Konstitutionellt var kuppförsöket it acceptabelt. Var Pérez politik acceptabel? För vem?

    ”In 1989, Carlos Andrés Pérez (1922–2010), the candidate of the centrist Democratic Action Party, was elected President after promising to oppose the United States government’s Washington Consensus and financial policies recommended by the International Monetary Fund (IMF). Nevertheless, he opposed neither once he got into office, following instead the neoliberal economic policies supported by the United States and the IMF. He dramatically cut spending, and put prominent men in governmental posts. Pérez’s policies angered much of the public.[95][96][97] In an attempt to stop the widespread protests and looting that followed his social spending cuts, Pérez ordered the violent repression and massacre of protesters, known as El Caracazo, which ”according to official figures … left a balance of 276 dead, numerous injured, several disappeared and heavy material losses. However, this list was invalidated by the subsequent appearance of mass graves”, indicating that the official death count was inadequate.[98][99][100] Pérez had used both the DISIP political police and the army to orchestrate El Caracazo. Chávez did not participate in the repression because he was then hospitalized with chicken pox, and later condemned the event as ”genocide”.[101][102]
    Disturbed by the Caracazo, rampant government corruption, the domination of politics by what he viewed as ”the Venezuelan oligarchy” through the Punto Fijo Pact, and what he called ”the dictatorship of the IMF”, Chávez began preparing for a military coup d’état,[100][103] known as Operation Zamora.[104] Initially planned for December, Chávez delayed the MBR-200 coup until the early twilight hours of 4 February 1992. On that date, five army units under Chávez’s command moved into urban Caracas with the mission of overwhelming key military and communications installations, including the Miraflores presidential palace, the defense ministry, La Carlota military airport and the Military Museum. Chávez’s immediate goal was to intercept and take custody of Pérez, who was returning to Miraflores from an overseas trip. Despite years of planning, the coup quickly encountered trouble. At the time of the coup, Chávez had the loyalty of less than 10% of Venezuela’s military forces,[105] and, because of numerous betrayals, defections, errors, and other unforeseen circumstances, Chávez and a small group of rebels found themselves hiding in the Military Museum, without any means of conveying orders to their network of spies and collaborators spread throughout Venezuela.[106] Furthermore, Chávez’s allies were unable to broadcast their prerecorded tapes on the national airwaves, during which Chávez planned to issue a general call for a mass civilian uprising against the Pérez government. Finally, Chávez’s forces were unable to capture Pérez, who managed to escape from them. Fourteen soldiers were killed, and fifty soldiers and some eighty civilians injured during the ensuing violence.[107][108][109] Fighting during the coups resulted in the deaths of at least 143 people and perhaps as many as several hundred.[110]
    Realising that the coup had failed, Chávez gave himself up to the government. On the condition that he called upon the remaining active coup members to cease hostilities, he was allowed to appear on national television, something that he insisted on doing in his military uniform. During this address, he invoked the name of national hero Simón Bolívar and declared to the Venezuelan people that ”Comrades: unfortunately, for now, the objectives we had set for ourselves were not achieved in the capital city. That is, those of us here in Caracas did not seize power. Where you are, you have performed very well, but now is the time for reflection. New opportunities will arise and the country has to head definitively toward a better future
    On 11 April 2002, mass protests took place in Caracas against the Bolivarian government, during which guns were fired, and violence ensued involving both pro- and anti-Chávez supporters, the police, and the army.[220] Twenty people were killed, and over 110 were wounded.[221] A group of high-ranking anti-Chávez military officers, likely supported by figures in the business community, media, and certain political parties,[which?] had been planning to launch a coup against Chávez and used the civil unrest as an opportunity.[222] After the plotters gained significant power, Chávez agreed to be detained and was transferred by army escort to La Orchila, and although he requested to be allowed to leave the country, he refused to officially resign from the presidency at the time. Nonetheless, the wealthy business-leader Pedro Carmona declared himself president of an interim government.[223] Carmona abolished the 1999 constitution and appointed a small governing committee to run the country.[195] Protests in support of Chávez along with insufficient support for Carmona’s regime, which many felt was implementing totalitarian measures, led to Carmona’s resignation, and Chávez was returned to power on 14 April.[224

    • Svikna vallöften. Kurs som passade Ryssland. Blodig massaker. Var det inte exakt samma saker som Jankovich sysslade med innan han störtades?

      • Inte alls, Christian. Janukovits försökte föra en självständig politik, medan Poroshenko närmast är en marionett till USA & Co. J:s första utlandsresa gick till EU i Bryssel, först därefter for han till Moskva. Han sökte närmande till EU som lovade 600 miljoner euros i stöd , medan Ryssland lovade 15 miljarder, dvs. 25 gånger mer. New York Times skrev hösten 2013 att IMF:s erbjudande till Ukraina var dåligt. Maidan: Det finns starka belägg, bl.a. i form av uttalanden av EU-ledare att massakern på Maidan till betydande del utfördes av anhängare till USA och fascism.

        I mina tidigare blogginlägg hittar du dessa uppgifter, med referenser till olika källor.
        Och studera detta innan du återkommer i frågan. Du har en tendens att upprepa samma frågor oberoende av svar.

        H