Det är motsättningar och kamp om resurser i världen. USA:s har som uttalat mål att kontrollera så mycket som möjligt och är den i särklass mest aggressiva makten efter Andra världskriget. Över 800 militärbaser i närmare 100 länder, statskupper mot bl.a. demokratiskt valda regeringar, tortyr, avlyssning av landets medborgare och andra via NSA och internetprogram som Windows 10. För varje humanist, för varje demokrat är det nödvändigt att bekämpa USA:s ledning, med dess falska tal om demokrati och mänskliga rättigheter.
Detta inlägg av Pål Steigan igår är mycket intressant mot bakgrund av detta. Att USA:s hegemoniställning försvagas måste vara bra, även om Kina knappast är någon oskyldig räddare i nöden. Det handlar bland annat om staten Djibouti på Afrikas horn, som ”1977 fick full självständighet. Landet är fattigt och starkt beroende av bistånd från den forna kolonialmakten Frankrike, som landet ännu har ett nära förhållande till. Frankrike använde Djibouti som bas under gulfkriget 1991 och interventionen i Somalia 1992. Djibouti har mottagit många flyktingar från grannländerna, och har ett spänt förhållande till den somaliska utbrytarrepubliken Somaliland. Djibouti är medlem i Arabförbundet.” (Wikipedia). Landet har c:a 750 000 invånare och en yta på c:a 23 000 kvadratkilometer, och är ungefär lika stort som Småland eller Dalarna.
USAs eneste permanente militærbase på det afrikanske kontinentet er Camp Lemonnier i Djibouti. Den er senteret for USAs dronekrig og overvåking i Afrika og et viktig støttepunkt for USAs operasjoner i Gulf-regionen. Djibouti ligger ved innløpet til Rødehavet fra Indiahavet og er derfor strategisk viktig for kontrollen med transportlinja mellom Asia og Europa via Suezkanalen.
Journalisten Thomas Mountain som holder til i nabolandet Eritrea skriver i nettavisa CounterPunch at USA har fått beskjed fra regjeringa i Djibouti om å forlate basen til fordel for en kinesiske militærstyrke på 10.000 soldater.
USA betaler Djibouti 63 millioner dollar i året for leie av basen. Det er lommepenger mot hva Kina nå investerer i landet. Thomas Mountain skriver:
”China is about to complete a $3 billion railroad from the capital of Ethiopia, Addis Ababa, Africa’s second largest country to Djibouti, Ethiopia’s only outlet to the sea. China is also investing $400 million in modernizing Djibouti’s notoriously undersized port, where for the past 17 years (since the Ethiopians tried and failed to take Eritrea’s port of Assab during Ethiopia’s war against Eritrea from 1998-2000) Ethiopia has been forced to import 90% of its fuel and food from.
I april 2015 skrev det innflytelsesrike USA-tidsskriftet Foreign Affairs under overskriften China Comes to Djibouti at USA har all grunn til bekymring over at Djibouti har større fordeler av kineserne enn av USA.
Den britiske avisa Telegraph skriver at Det hvite hus er bekymret for at det kinesiske nærværet i Djibouti er en trussel mot Camp Lemonnier.
Nettavisa The East African bekrefter de amerikanske bekymringene, men foreløpig har den ikke sagt noe om at Djibouti har gitt USA beskjed om å forlate Camp Lemonnier.
Så langt jeg har kunnet finne ut, er det eventuelt første gang at Kina oppretter en slik militærbase på fremmed jord. Kina investerer tungt i Afrika, men det har til nå vært i form av infrastruktur og produksjon. En base ved Bab el Mandeb ville ligge strategisk til ved Kinas nye maritime silkevei.
Tillägg om AFRICOM
Detta utdrag är från artikeln ”AFRICOM – military tool of US expansion in Africa”
The Trans-Saharan Counterterrorism Initiative (TSCTI) was begun by the Pentagon in 2005 to strengthen US presence in Africa. Mali, Chad, Mauritania, and Niger were now joined by Algeria, Mauritania, Morocco, Senegal, Nigeria, and Tunisia in a ring of military cooperation with the Pentagon. The Trans-Saharan Counterterrorism Initiative was transferred to the command of AFRICOM.
On 1 October 2008, AFRICOM was separated from USEUCOM and began operating on its own as a full-fledged Unified Combatant Command headquartered in Stuttgart, Germany. It is responsible for U.S. military operations and military relations with 53 African nations – an area of responsibility (AOR) covering all of Africa except Egypt (the responsibility of Central Command). The command has defense attaché offices in 38 African nations, as well as numerous subordinate commands located in Germany, Italy and the Horn of Africa. The Sixth fleet is responsible for providing naval forces in case of contingency. The Combined Joint Task Force – Horn of Africa is ready for emergency actions.
AFRICOM numbers around 2,000 assigned personnel, which includes military, civilian, contractor, and host nation employees. About 1,500 work at the command’s main headquarters. Others are assigned to the command’s units in England and Florida along with security cooperation officers posted at U.S. embassies and diplomatic missions in Africa to coordinate Defense Department programs within the host nation. AFRICOM has limited assigned forces and relies on the Department of Defense for resources necessary to support its missions.
The command defines its mission as follows:
“Africa Command has administrative responsibility for US military support to US government policy in Africa, to include military-to-military relationships with 53 African nations». Speaking to the International Peace Operations Association in Washington, D.C. on Oct. 27, 2008 General Kip Ward, then Commander of AFRICOM defined the command’s mission as, «in concert with other US government agencies and international partners, to conduct sustained security engagements through military-to-military programs, military-sponsored activities, and other military operations as directed to promote a stable and secure African environment in support of US foreign policy.”
Dr. J. Peter Pham, a leading Washington insider and an advisor of the US State and Defense Departments, states that one AFRICOM prime objectives is «protecting access to hydrocarbons and other strategic resources which Africa has in abundance … a task which includes ensuring against the vulnerability of those natural riches and ensuring that no other interested third parties, such as China, India, Japan, or Russia, obtain monopolies or preferential treatment».
Efterskrift, Anders Romelsjö: Stämmer väl i USA:s i år antagna nationella säkerhetsdoktrin. Där står bl.a. ”Strong and sustained American leadership is essential to a rules-based international order that promotes global security and prosperity as well as the dignity and human rights of all peoples. The question is never whether America should lead, but how we lead.”
intressant.se USA, Djibouti, Afrika, Kina, politik, Pentagon krig, desinformation ekonomi imperialism,
Pål Steigan 18/8 Globalresearch Counterpunch-artikeln Newsvoice 16/7 <Counterpunch Pentagons strategi för att behärska världen Globalresearch V Kozin 18/6 Pål Steigan 28/6 Pål Steigan 27/6 IBS Ukraina Deutsche Welle Sven Hirdman DN Debatt Aftonbladet 21/6 Nyhetsbanken DN 21/6 Wolodarski Washington blog a href=”http://steigan.no/2015/05/14/motet-mellom-kerry-og-putin-i-sochi/” target=”_blank”>Steigan 14/5 Steigan 17/5 DN 13/5 New York Times 16/5 Nuland i Kiev Post Pepe Escobar i Globalresearch Pål Steigan 27/4 Pål Steigan 21/4 Grardian 16/4 Expressen 21/4 DN 14/4 DN 17/4 Pål Steigan 14/4 Pål Steigan II 14/4 DN Kolumnen 7/4 Pål Steigan 6/4 Information från Ukrainas försvarsdepartement Namnuppropet Krypskyttarnas massaker på Majdan Peter Wolodarskis ledare 8/2 DN 8/2
9 svar till “USA mot Kina i Djibouti”
Hej.
Som du antyder så är jag rädd för att Kina inte är någon räddare. När de eventuellt sätter reglerna i världen så lär det bli lika illa. Vems hegemoni som ån råder så befarar den och inte uppskattas av alla.
Det bästa vore nog med lite mer protektionism. Mindre global handel och mer lokal dito vore bäst för merparten. Måhända inte för ett fåtal banksters och liknande anhang. Vilka det nu är som sätter agendan.
Att Björn säger att kineserna nog inte är några räddare är ett konstigt sätt att uttrycka det. Angloamerikanerna med deras kollossala s k underrättelseorganisationer – i verkligheten hemliga skurkarmeer – vars syfte ju är att hindra andras utveckling till självständighet eftersom det gör dem konkurrenskraftiga och angloamerikanerna ser sig som utvalda att härska. Kina har ett uttalat mål tillsammans med Brics att låna till utveckling inte skuldsätta till påtvingad privatisering till gagn för den angloamerikanska oligarkin.
Det är så osymmetriskt det kan bli men du skyggar för den ohyggliga sanningen.
Hultqvist känner sig enligt dagens uppgifter tvungen att ’stärka samarbetet med Usa’ förhoppningsvis utan att gå med i Nato och rimligen är det diplomatiska manövrer i rädsla för repressalier som etablissemanget inte törs redovisa. Våra politiker tvingas mot alla objektiva fakta demonisera Ryssland och kröka rygg för Usas tyranni. Resultatet är att Natoanhängarna får en halv seger för hur ska Ryssland uppfatta detta?
Kineserna hade förmodligen försökt dominera på samma vis som USA bara dom hade haft förutsättningarna.
Personligen lutar jag åt att tro att en terror- eller maktbalans typ kallt krig är bättre för mänsklighetens utveckling än ensidig dominans och därmed skulle det väl vara ett slags framsteg att ett alternativ till USA numera existerar. Kanske att man en dag får anledning att oroas över Ryssland/Kinas planer, men idag oroar jag mig mer för våra historielösa politiker och sovande befolkning på hemmaplan kan tänkas gå på för illusioner om att vi kommer vinna ett krig så enkelt.
Jax
Krig lönar sig bara om storfinansen kontrollerar båda sidor och sätter dem i skuld. Detta är möjligt genom en världsomspännande maktkartell, vilken sen länge har möjliggjorts bla medelst nätverk av höga frimurare. Skapandet av Federal reserve var en kupp av en sån internationell maktkartell om därmed enormt ökade möjligheten för speciellt angloamerikanerna att dominera. Kina satsar ju på att bygga upp egen kompetens och på att via sin konkurrerande utvecklingsbank som i motsats till den Usastyrda IMF verkligen vill utveckla andra länders ekonomi. Detta räknar Kina givetvis leder till ömsesidig nytta. Win-win. Angloamerikanerna däremot har en mörk livssyn som gör att de istället vill tömma världen på folk. De har även en negativ syn på utbildning och tycker att majoriteten av befolkningen skall hållas i okunnighet och manipuleras med propaganda. De lägger sig i andra länders inre angelägenheter överallt. Detta leder till att andra länder provoceras att bli mer auktoritära vilket annars vore onödigt. Angloamerikanerna startar omstörtande verksamhet, revolter under låtsat stöd till frihetsrörelser. Hela politiska spektrum idag är manipulerat av angloamerikanska sk liberaler (men de agerar hela tiden i det egna imperiets intressen inget annat)
Att spekulera om att alla andra är lika onda är destruktivt då det bara paralyserar och ger Usas hemliga skurkarme CIA mfl mer tid att riva ner. En världsomspännande front mot det angloamerikanska imperiet och utvecklingsbanker just som BRICS vill ge större inflytande, är sundare än att ge Usas redan giftiga propaganda draghjälp.
Kan hålla med dig. Dock med ett stort men.
Bara för att de onda besegras betyder det inte att de goda kommer till makten. Det om något tycker jag historien har visat oss.
Du får gärna tro att det blir guld och gröna skogar men jag tror det är sunt att vara skeptisk.
Björn
Vem sade något om guld och gröna skogar? Låter som en parasiterande attityd lik Usas. Win-win förutsätter att vi har något att komma med. Och sund skepsis för dig är alltså att räkna med att Usa ersätts av något lika ont även om det blir en multipolär värld??
Varför ändra på något alls och varför inte applådera Usas härjningar?
Min sunda skepsis säger mig att Kina liksom tex Tyskland före WWI söker bedriva fredlig handel medan Usa saboterar detta överallt med våld via ombud och ränksmiderier
Och min sunda skepsis säger mig att explosionerna nyss i Kina med åtföljande varningar om att turista i Kina var ytterligare exempel på angloamerikansk diplomati.
Och min sunda skepsis säger mig att kålsuparteorin gynnar ondskan.
Som sagt, jag kan hålla med dig i att USA:s eller snarare då angloamerika och dess herrar som Rotschild, Warburg, Kissinger, Rockefeller och några till har ställt till med mycket fördärv genom proxykrig och liknande.
Men jag är dock skeptisk till om lösningen är Kina och därmed ännu en stormakt.
Jag tror snarare på mer lokal handel och färre så kallade frihandelsavtal. Mindre makt åt Tengil så att säga.
Nån slags lokalpatriotism alltså.
Björn
Det är en sund nationalism att tänka lokalpatriotiskt. Men Usa griper in överallt, så man får aldrig vara ifred även om man bara sköter sitt. I en multipolär värld balanseras Usa av andra och Usa kan inte längre göra som man vill. Det ger förutsättningar för fred.
Du talar om Kina som om de skulle ’ta över’ men Kina kommer inte att kunna bygga en världsomspännande finanskartell lik den som angloamerikaner med våld och ränker påtvingat världen. Om de försöker kommer de att genomskådas av väst som kan alla knep. Se upp för om vi hela tiden säger att de är lika onda kålsupare så kanske det besannas. Då kanske Rockefellers och andra oligarkers världsregering med tillhörande bankkartell blir verklighet och innefattar Kina. Den Kissinger du nämnde har haft det uppdraget hela tiden och agerat mellanhand. Kommunismen påtvingades stora länder för att underlätta världsregering dominerad av väst. Väl indragna i detta har Kina anpassat sig och modifierat den ineffektiva originaliden, vilken spreds där av den angloamerikanska eliten.
Nu utnyttjar de fördelarna med att kunna ingjuta patriotiskt engagemang och därmed bli konkurrenskraftiga. Vi däremot låter oss matas med liberalernas frihandelsparadigm men utan att öka konkurrenskraften vilket leder till att företag slås ut. Liberaler underminerar den nationella sammanhållningen på alla plan. De undertrycker allt vad sund lokalpatriotism heter och lyder enfaldigt globaliserarna. De angloamerikaner som de enfaldiga liberalerna har som förebilder drev på för planekonomi både i Usa och England av effektivitetsskäl. Det gav dem möjlighet att gynna oligarkins karteller.
Nationalistiska liberaler är fn en självmotsägelse men det är ngt i den riktningen som behövs.
[…] Läs mer på Jinge.se | Pål Steigan – Foto: Ingrid Styrkestad […]