Jag har tidigare haft nöjet att publicera flera gästblogginlägg i olika ämnen av journalisten och författaren Åke W Bergh ibland som översättningar. Denna gång handlar det om Storbritanniens Ukip, som vi tidigare bara nämnt om i förbigående, som Ulf Karlströms gästblogginlägg 1/7 ”Camerons stora nederlag i Ypern.” Åke W Bergh har översatt en artikel i ”Le Monde Diplomatique” med titeln ”No return to United Kingdom status quo. Ukip’s surprise party line.”
DN rapporterade för 3 dagar sedan i en ledare ”Clacton-on-Sea är en sliten badort snarare än en metropol. Efter torsdagens fyllnadsval hamnar den ändå i centrum för den brittiska politiska debatten, eftersom populistpartiet Ukip vann sin första krets någonsin. Douglas Carswell, avhoppare från det konservativa regeringspartiet Tories, fick nästan 60 procent av rösterna.”….”Ukip svingar vilt mot EU och invandring, men säger också nej till privata aktörer i sjukvården. Höger och vänster, huller om buller, och partiledaren Nigel Farage är en kul typ. Nationella mätningar ger honom stadigt runt 15 procent.”
Och idag skriver affärstidningen CityA ”UKIP leader Nigel Farage has said his party would work with a minority Conservative government if the Tories agreed to a “full free and fair referendum” on Britain’s membership of the European Union soon after the General Election.”
Jag vad är UKIP? troligen inte en ointressant dagslända eller ….?
Artikeln.
Ett spöke härjar Storbritanniens politiska elit – Ukip. I valet till Europaparlamentet i maj besegrade detta upproriska ”högerpopulistiska” parti förödmjukande nog alla de stora partierna. Inte bara styrande Tory/Liberaldemokraterna, utan även Labour-oppositionen till ”vänster”. Men vad är vänster och vad är höger idag och vilka är egentligen dessa ”oberoende” uppstickare? En sak är dock klar – det råder en häpnadsväckande klyfta mellan partiet och dess väljare, menar Owen Jones i franska ”Le Monde Diplomatique”, som här hjälper oss reda ut begreppen.
Med inte mindre än två celebra avhopp från Tory till Ukip i dagarna är David Cameron orolig. Inga andra än Tory och Labour har toppat något nationellt brittiskt val under gott och väl ett sekel.
Ukips ledare Nigel Farage lovade en ”politisk jordbävning”. Och levererade en sådan – han vann 27,5 procent av de brittiska rösterna i senaste EU-valet. Partiet bedöms kunna få så mycket som 20 procent av rösterna i parlamentsvalet nästa år (fast gamla vallagar ser till att etablissemanget ändå tar hem spelet – man får långt ifrån 20 procent av platserna i parlamentet). Men hur har detta gått till, frågar sig Owen Jones i oktobernumret av Le Monde Diplomatique” – ett parti vars åsikter han ser som ett extraordinärt virrvarr av arbetarklasspopulism och neoliberalism!
Han kallar Ukip ett komplext politiskt fenomen och redogör för hur brittiska ”em>Independence Party” grundades 1993 som ett center-vänsterparti av enfrågetyp som förespråkade Storbritanniens utträde ur EU. Något man idag är ensamma om och har gjort till dagens främsta valfråga. Beskyllningar om högerliberalt och invandrarfientligt gör det ändå svårt för dess belackare att para ihop partiet med Frankrikes Front Nationale eller andra europeiska partier med högerpopulistisk stamtavla.
Britternas inställning har milt uttryckt svängt lite i sin inställning till europeiskt samarbete. Margaret Thatcher – som Tory-minister – förde redan 1973 en kampanj för Storbritanniens anslutning, fast Labour motsatte sig medlemskap och kallade dåvarande EEG för ett kallakrigsprojekt [hur rätt hade man inte!] Väl i båten på 1980-talet klagade likväl Thatcher, nu som premiärminister, högljutt då hon såg det europeiska projektet som ett hot mot sina ambitioner. När Europakommissionen föreslog en kontinental gemenskap som garanterade skydd för fackföreningar, jämställdhet och normer för hälsa och säkerhet, attackerade hon detta som ”a socialist charter”. ”Vi har inte lyckats rulla tillbaka statens makt bara för att se den återinföras på europeisk nivå från Bryssel”, dundrade hon 1988.
Det var då det. Sedan dess har tonen ändrats med EU:s marsch till höger. London är världens sprudlande finanscentrum och landet har framgångsrikt prutat ned sin EU-nota och kan inte nog nitiskt klämma åt uppstudsiga serber och slösaktiga sydeuropéer och bistå med snabb militär hjälp för att kuva trotsiga ökendömen längre söderut. Precis som under gamla goda tiden. Det mesta i namn av EU, resten en annan Brysselinstitution: Nato. Inga problem, det har gått som på räls – tills nu.
Hur har då Ukip – med EU som sin viktigaste valfråga – lyckats bli den tredje kraften i brittisk politik, något som nu orsakar extrem oreda och huvudvärk för de etablerade partierna? För enligt opinionsundersökningar är EU en fråga av låg prioritet för den genomsnittliga britten. Mer överraskande visar forskning att även 75 av Ukips väljare inte ser EU som någon av sina viktigaste frågor.
Partiet har skapat bilden av ett hårdnackat anti-etablissemangsparti som beskriver sig som ”folkets armé”. Men Nigel Farage, med bakgrund i Dulwich College, en prestigefylld privatskola, och förflutet som råvarumäklare i City gör det frestande att likna Ukip vid ett brittiskt eller kontinentalt högerparti av traditionellt snitt. Icke förty – alla YouGovs mätningar visar att partiets väljarbas utgörs av arbetarklass som tidigare hållit sig till de tre stora partierna, främst Labour får man anta.
Owen Jones skönjer därmed en häpnadsväckande politisk klyfta mellan partiledningen och dess väljare. Partiet ser sig självt som ”frihetligt” och dess politik hårdnackat neoliberal, menar han. Förr flörtade Ukip med idén om platt skatt, d v s en och samma skattesats för både snabbköpskassörskan och miljardären. Även om man sedan backat från detta vill man ännu kapa skatterna för de högsta inkomsttagarna. Man har krävt nedskärningar av två miljoner jobb inom det offentliga och vill ändå kapa de högsta marginalskatterna. Man föreslår nedskärningar i arbetsgivarnas socialförsäkringsavgifter och med det i praktiken lämpa över 50 miljarder pund (dagskurs ca 11,60 Skr) i skattesänkning till näringslivet och dess direktörer. Vice partiordföranden Paul Nuttall har stött ett krav på privatisering av statliga National Health Service.
Detta mastiga neoliberala åtgärdspaket alltså – enligt Owen Jones i ”Le Monde Diplomatique” – är vad Ukips ledning står för. Partiets väljarbas vill emellertid något helt annat: nästan 80 procent är för en åternationalisering av brittisk energiindustri, idag dominerad av halvdussinet gravt impopulära privata ”entreprenörer” som gör rekordvinster på att ständigt pumpa upp taxorna för allt fattigare konsumenter. Cirka 75 procent vill ha de fragmenterade och (paradoxalt nog även för statskassan) kostsamma järnvägarna tillbaka i offentlig ägo; 66 procent vill ha en betydande höjning av minimilönen. En majoritet vill förbjuda s k nolltidskontrakt (zero-hour contracts) som snuvar arbetstagarna på sina grundläggande rättigheter, och hälften stöder statlig hyreskontroll av privatägda bostäder.
Om Ukips ledare menar allvar med sitt neoliberala program står deras väljarbas således lika långt till vänster. Stämmer beskrivningen? Antagligen inte. Eller är väljarna bara till låns…? Taktik- eller proteströstare? Politiska bedömare som menade att det höga siffrorna i EU-valet var en engångsföreteelse har dock kommit på skam. De höga siffrorna står sig även i senare mätningar, visar det sig. Invandrartricket då? Knappast. Farage håller minutiöst avstånd till BNP, främlingsfientliga British National Party, och förbjuder sina medlemmar att delta i deras manifestationer. Det samma gäller Marine Le Pens Front National som han vägrar ha några affärer ihop med i Europaparlamentet.”
Åke W Berghs reflexioner.
Från svensk horisont är läget svårbedömt i denna och andra frågor. Till skillnad från Sverige där årliga mätningar av Göteborgs universitet visar en ständig ökad öppenhet för ökad flyktinginvandring i 95 % klassen vill en stadig majoritet på 75 procent av britterna minska invandringen. Och då gäller ändå i stort sett allt arbetskraftsinvandring här. Få asylsökande slinker igenom. Unga engelskspråkiga välutbildade från forna öststaterna har hittills varit välkomna, dock mer så förr än nu. (T o m låglönejobben börjar tryta.) Några kostnadsfria universitetsstudier för orientaler eller några andra för den delen erbjuds inte – all högre utbildning är avgiftsbelagd sedan Thatchers dagar (10 000 pund/läsår inget ovanligt).
Ett parti med Sverigedemokraternas invandraragenda skulle kännas helt överflödigt här. Här råder, med politiskt korrekta svenska mått mätt, samma xenofobiska miljö som i resten av Europa, inklusive numera även hos våra nordiska grannar. Men vår egen outsider Sverigedemokraterna får nog börja reformera sig om man ens ska fundera på en karriär á la Ukip. Mindre British National Party och mer Ukip är grundreceptet. Man kan börja med att återta sitt EU-motstånd…
P.S. Avväpnande nyhet apropås skotska valet: Ukips news site toppas just nu med beskedet att man lyckats avväpna skotsk polis deras Glockpistoler. “We don’t want to turn Pittenweem (mindre skotskt kustsamhälle) into Dodge City” – we must police by consent,” säger partiets skotske parlamentsledamot David Coburn. Polisen får alltså försöka komma bättre överens med folk så att man slipper att skjuta på dem. Något för Sverigedemokraterna kanske…?
intressant.se, Storbritannien, politik, Ukip, imperialism, kapitalism, tories, labour, EU, ekonomi, massmediahöger, vänster, Farage,
Le Monde Diplomatique Om Ukip DN 10/10 In Farageland Guardian 12/10 DN 27&6 DN Debatt 13/5 DN Debatt 7 majDagens Arena DN Debatt om valet 20/9 Knut Lindelöf 21/9 Åsa Linderborg AB DN Debatt 16/9 > DN Debatt 30/4 Counterpunch 23/4 Huffington Post Nej till EU Göteborgsposten C Malmström 3/2Sv>D 3/2 Bilderblogg 3/2DN 4/2 DN 15/7 DN1Gay och Powell förklara sig DN 15/7 SvD 27/2DN 28/2 DN hästkött DN Uppdrag granskning 27/2Bilderblogg AnnarkiaSvenssonbloggen 28/2 Annarkia SvT SvD 5/2 Cochrane – om hälsoundersökningar BilderbloggCochrane Dagens Medicin 12/12Cochrane-rapporten SvT Uppdrag Granskning 12/12 Expressen 12/12 Ab 12/12 Bilderblogg DN 12/12 Svd 12/12 AB 12/12 DN 20/9
SvD 20/9 Aftonbladet 20/9 Expressen 20/9SvT 20/9DN 7/9 SvD 7/9 Aftonbladet Expressen 7/9
SvT 7/9
Sveriges Radio 7/9 DN 6/9 , Occupy Wall Street 4/9 ,SvD 6/9 , Expressen 6/9 , Aftonbladet 6/9 , SvT 6/9 , Sveriges Radio 6/9 , DN 2/9 , Aftonbladet 2/9 , SvD 2/9 ,
Observer BBC undersökning 2009 Läkartidningens arkiv
8 svar till “Ukip – överraskningarnas parti”
Kan det vara så att det finns två motsatta tomrum för skickliga politiska entreprenörer att ockupera? Detta uppstår genom att de stora ’officiella’ partierna till höger och vänster glider ihop i en liberal mittensmet. Då blir det utrymme på två håll. Man kunde ju tänka sig att de som vill utnyttja tomrummet för sina egna organisationer inte kan få höger och vänster att hänga ihop, men det finns det nog. Om vi antar att ganska stora grupper i samhället är konservativa/höger vad det gäller moraliska värderingar, men radikala/vänster vad det gäller frågor om ekonomi – ja, då finns det möjligheten att knyta ihop detta i ett parti. Om den lösningen är långsiktigt hållbar är en egen historia, och partier av den här typen tenderar att vara beroende av ledare som kan hantera situationen, men så länge Farage, Åkesson, le Pen m.fl. håller sig på benen lär respektive partier fortsätta att växa.
Nigel Farage är ju ett rent nöje att se och höra när han läser lusen av EU-politikerna. Ingen svarar emot för de vet att han har rätt när han talar om hur inkompetenta de är.
Nyhetstips! Håll koll på brittiska nyheter på lördag den 18e! Brittiska före detta soldater ska marschera genom London och lämna över en petition (vad det nu heter på svenska) till Downing Street No. 10.
Björn: Så säger också seriösa politologer typ Marie Demker. Det enda jag vill ifrågasätta är om de traditionella partierna kan kallas ”mitten” med någon rimlig definition på detta. Ekonomiskt sett är de ju rena artonhundratalet med sitt rabiata svältprogram genom hög arbetslöshet.
Det är värdekonservatismen som manchesterliberalerna i ny tappning har övergivit och direkt bekämpar som skapar den här situationen. De jagar bort bland annat arbetare och annat småfolk som vill ha ordnade familjer och skolor och dessutom social rättvisa. Folkpartiet (som ju var ett stort arbetarparti en gång) lyckades ju först skrämma bort arbetarväljarna genom att motsätta sig ATP, och sedan fick sexliberalerna de frikyrkliga att hoppa av. Det var ju ett tag sedan, men nu har centern upprepat bravaden genom att vända sina kärntrupper på landsbygden ryggen för att i stället bli rent absurt nyliberalt. Resultatet blir att mängder av väljare dras mot sd i stället. Och socialdemokraterna verkar sitta fast i samma liberalfälla. Skulle tro att sd kan se fram mot nästa val med rätt god tillförsikt.
Tror inte jag direkt skulle kalla dagens politik för ’höger’, för högerpolitik kan vara helt andra saker än hejdlös marknadsliberalism.
PS. Kanske man kan säga att eftersom de traditionella partierna för en ekonomisk högerpolitik parad med värdemässig vänsterpolitik finns alla utsikter för den som gör tvärtom.
Här är vad en Guardian-kommentator säger om saken:
”But fair play to Ukip. Britain’s political elite has fuelled more than enough disillusionment for enterprising charlatans to exploit. Yes, there are honourable exceptions, but it has been abundantly clear what the political elite has been becoming for quite some time. Technocratic, rootless, soulless; a professionalised morass of time-servers who see ministerial posts as springboards to nice little earners on corporate boards; manoeuvring constantly not on the basis of political principle but for shameless self-advancement.”
http://www.theguardian.com/commentisfree/2014/oct/12/parties-ukip-british-politics
Nyhetsbanken (http://www.nyhetsbanken.se/news/view.asp?ID=2034) och Financial Times
”Byråkratiskt dråpslag mot UKIP
Den tyske socialdemokraten Martin Schulz är tillika Europarlamentets talman. Idag anklagas han av EU-skeptiska UKIP för att ligga bakom det hittills värsta dråpslaget mot partiet.
Genom att en enda ledamot, lettiskan Iveta Grigule, förmåtts att lämna europarlamentets eu-skeptiska fraktion representerar denna inte längre sju länder och mister därför bidrag, talartid och utskottsrepresentation.
Det EU-skeptiska blockets upplösning är ett hårt finansiellt slag mot Nigel Farages UK Independence Party. Partiet beräknas gå miste om 14 miljoner euro.
Beppe Grillos italienska Fem stjärne-rörelse får också ett slag. Den upplösta fraktionen anklagar parlamentets talman, Martin Schulz, för att medvetet ha legat bakom Iveta Grigules utträde.
Schulz bad Grigule att lämna fraktionen för att bli ordförande i en särskild delegation till Kazakstan.
Fraktionens kvarvarande partimedlemmar kommer inte längre ha rätt till de extra ekonomiska resurser, utskottsplatser och extra talartid de tidigare haft. ”President Schulz skulle vara mer lämpad att vara talman i ett parlament i en bananrepublik ..”, kommenterade Farage.
Europeiska folkpartiet – de religiöst ”Europa”-troendes parti – jublade på Twitter över ”det första nederlaget för EU-skeptiker”.”
Dråpslaget mot Ukip gäller nog inte så mycket partiets ”förvirrande agenda” i stort. Snarare Nigel Farages kristallklara kritik – som han till yttermera visso delar med sina väljare, samt helt klart även Frankrikes Marine Le Pen och libertarianen Ron Paul i USA – av USA/Natos aggressiva krigspolitik. Angreppet från USA:s bananreplik Tyskland kom direkt efter att Farage läxat upp EU-parlamentet efter noter om Ukraina, som han anser EU inte har ett sk-t med att skaffa! Det blev dyrt – alla dissidenter ska krossas med alla medel; nazister som mutor. Svenska neomaffian vet vad den gör; för några år sedan hade vi tre partier kvalificerade till EU-parlamentet med EU-utträde på agendan – idag inte ett enda! Förklara det, någon? Har EU blivit ett dyft aptitligare med åren med alla sina åtstramningsprogram, sitt vapenskrammel och sin sanktionspolitik?