En sak som skiljer människor med hund från kattsambos är semantiken. Det finns hundägare och kattägda, eller som i mitt fall kattsambos.

Skälet till detta är inte människans bristande förmåga att uttrycka sig utan faktiskt precis tvärtom. Hundar är i högsta grad sociala djur, precis som vi människor. Katter däremot, ja de är solitära varelser vilket leder till många missuppfattningar när det gäller förståelsen av dessa djur.

Animal planet om den solitära katten!

Ända sedan inkvisitionen har katten betraktats som en mystisk varelse. I Sverige har vi trott att katter följer med häxorna på kvasten till Blåkulla, och vi spottar tre gånger över axeln när en svart katt går över den väg vi färdas på.

Vår huskatt, Felis Catus, omfattas av vidskepelse och mytbildningar av den enkla orsaken att vi faktiskt inte förstår den riktigt. Vi upplever katten som en varelse som vi etiketterar som självständig, omöjlig att dressera och allmänt egensinnig. En hunds humör däremot kan vi direkt avläsa av den enkla anledningen att vi, liksom hunden, är sociala varelser. Men när vi, naturligt nog, förmänskligar katten så gör vi den verkligen en björntjänst.

I diskussioner om katter så framhålls ofta att katter visst lever i grupp ibland. Jodå, i Rom t.ex. lever det buntvis med katter på en liten yta, men det beror på att det finns obegränsat med mat. Katterna behöver då inte försvara stora revir för att säkra sin egen överlevnad, d.v.s. tillgången på mat.

De katter som lever i familjer har maten ordnad, och är dessutom ofta innekatter vilket gör att det är katternas människor som tvingar på dem deras levnadssituation.

Man kan också se att katter som bor i / vid en ladugård ibland lever i matriarkat. Det är honor och deras avkomma som också är honkatter. Där är det normalt samma sak. Tillgången på mat är tillräcklig. Men hankattungar jagas iväg direkt då de blir könsmogna.

Vår vanliga tamkatt kommer, i händelse av att den förvildas, skaffa sig ett rätt stort revir. Hankattens revir större än honkattens. Så länge katten fortfarande är hyfsat tam (orädd) så söker den sig till människor för att låta sig matas. Läs f.ö. det jag skrev här om ”sommarkatter”.

Vill du läsa mer om våra katters sociala beteende så kan Du gå till Ditt bibliotek och beställa hem en doktorsavhandling om tamkatter som heter: “Predation and social behaviour in a population of domestic cat. An evolutionary perspective”.

I Bonniers Stora Kattlexikon skriver kattexperten Bruce Fogle att många veterinärer berättar att familjer – med fler än en katt – vittnar om att den överlevande katten trivs mycket bättre hemma när man tvingats att avliva ”kattkompisen”.

Min förra katt Måns

Vi människor är ju just människor, och därför luras vi att tro att vår lilla sötnos vill ha en kompis, eftersom vi själva vill ha kompisar. Vi tror att katten är som oss, vilket är helt åt fanderns. Det handlar bara om vår egen oförmåga att förstå ett djur som är så totalt olikt oss själva.

Katter är ensamlevande så de lider inte av att matte/husse är borta några timmar dagligen. Och någon kompis vill de då rakt inte ha.. Att de ofta kan anpassa sig till att leva med andra katter ska inte tas som en intäkt för att det är vad de vill..

Vi tar normalt hand om en kattunge när den är 12 veckor gammal. Jämför man med ett människobarn så motsvarar det ett barn i ett års ålder. Det är naturligt att katten betraktar sin människa som sin ”mamma” eftersom människan matar den och kelar med den. En tamkatt blir aldrig riktigt vuxen av den orsaken.

Så när din misse kommer och lägger sig i ditt knä och spinner och mår gott så är det inte för att den är social utan för att den är mammig..