Sydamerika mot Nordamerika?



OAS har varit ett av USA:s instrument för att kontrollera Latinamerika. Där ingår alla länder utom Kuba. OAS, som tillkomr 1948, kan betecknas mer som en politisk än en ekonomisk organisation, och dess betydelse har successivt minskat. Men OAS-mötet i Washington, som gav stöd åt Ecuadors hållning i Assange-fallet, var också viktigt som en markering av den självständighet och kritiska hållning gentemot USA som många länder i Latinamerika har. Tidigare kunde USA lita på diktaturer, som man själva inte sällan varit med om att etablera (t.ex. Chile 1973), men nu har man färre säkra bundsförvanter.

Finanskraschen i USA 2008 var ett blytungt sänke också för OAS. Delvis av politiska och delvis av ekonomiska skäl tog Venezuela 2008 initiativ att bilda den konkurrerande organisationen CELAC (Comunidad de Estados de América Latina y el Caribe, Gemenskap för Latinamerika och Karibien), i vilken Latinamerikas samtliga 33 stater ingår, men ej USA och Kanada. Den nya finans- och skuldkrisen 2011 har lyft fram CELAC mer som ekonomisk organisation. Regionen klarade 2011 mycket bättre än USA och Kanada. Brasilien har starkt understött denna utveckling och uttalat att CELAC ”skall finna gemensamma vägar att bemöta den globala finanskrisen”. Vid ett toppmöte i december 2011 i Caracas med samtliga 33 länders ledare befäste organisationen sin styrka. Under 2012 tar Chile över ordförandeskapet (SvD 2011-12-04).

Detta innebär också att motsättningarna skärpts mellan USA-imperialismen och andra stater i Latinamerika. I en artikel om Mexiko, Latinamerika och drogkriget skriver Cockcroft (Cockcroft, J.D. Mexico: Failed states, new wars, resistance. Monthly Review 2010:62(6):35
2010) något som i mångt och mycket kan sägas känneteckna dagens latinamerikanska värld:

”Sedan juni 2008 har USA:s marina 4:e flotta, utrustad med högteknologi och kärnvapen patrullerat Latinamerikas och Karibiens kuster och stora floder. USA:s legosoldater, CIA, baser, flottor, och förarlösa plan – USA:s militära hot radar upp sig över regionen som en stor kobraorm, och håller ett öga på oljan från Mexiko, Venezuela, Colombia, Ecuador och Brasilien.”
Jag bifogar en resume av några av USA:s aktiviteter i Latinamerika:

Insatser av USA i Latinamerika
– 1954. Den vänsterliberala Arbenzregimen i Guatemala störtas av en invasionsstyrka bestående av exilguatemalaner, stödda av USA.
– 1961: Kuba. USA utrustar en anfallsstyrka, vilken blir slagen i Grisbukten. Intensiva försök, ekonomiskt, diplomatiskt och militärt, inklusive många mordförsök på Fidel Castro, att störta den nya regimen, inleds.
– 1973. Chile. USA stöder aktivt militärjuntans störtande av den folkvalda Allenderegeringen och en långvarig högerdiktatur som tar 20000 människors liv upprättas.
– 1981: Nicaragua. USA bygger upp Contras militära styrka i Honduras. 1982 sker det första stora contrasangreppet inne i Nicaragua
– 1983: Grenada. USA invaderar militärt och störtar den demokratiska Bishopregeringen i landet,
– 1986: Haiti – Baby Doc störtas och USA fortsätter att styra
– 1989: Panama. USA invaderar landet varvid minst 4000 civila offer krävs.
– 1992: Bildandet av NAFTA, North America Free Trade Association; en marknad på 370 miljoner människor skapas
– 2004: Haiti. Den folkvalde presidenten Aristide kidnappas av USA och skickas till Afrika. En statskupp genomförs, med USA:s stöd och många Aristide-anhängare mördas eller fängslas

Latinamerika hade under tidigare decennier fram till början av 1980-talet haft påtagliga framgångar med starka statliga åtgärder, med höga tullar. Per capitainkomsten steg med i genomsnitt 2,8 % om året från 1950 till 1980. 1979-1980 höjde USA räntan till över 20 % under Fed-chefen Paul Volcker, till följd av bl.a. inflationsproblem. Detta innebar stora räntehöjningar i lån till länder i Sydamerika och utlöste en skuldkris i början av 1980-talet, då bl.a. Argentina, Brasilien, Costa Rica och Mexiko samt andra länder ställde in betalningarna (Stiglitz. Fungerande globalisering).

Under denna tid förändrades Latinamerikas ekonomiska politik radikalt och de flesta länder anammade Washington Consensus åtgärder, ibland under militärdiktaturer och med starkt förtryck av förföljelser i vissa länder. Skuldsättningen i utvecklingsländerna i Sydamerika ökade från 8 % av BNP i början av 1970-talet, till 22 % år 1982.

Genom hårda uppoffringar, en mer självständig ekonomisk politik och utrikespolitik, ökat samarbete och genom bra utnyttjande av råvaror har en tillväxt skett i varierande omfattning.


i , , , , , , , , , , ,

SvD AB SvT OAS DN 19/8 DN II 19/8 SvD 19/8 Ab 19/8 Expressen 19/8 Expressen 19/8 Guardian 16/8 DN 18/8 SR 19/8 DN 16/8 SvD 18/8 Expressen 18/8 Aftonbladet 18/8 SvT 16/8 DN 14/8 SvD 28/7 Aftonbladet 26/7 Expressen 28/7 DN 28/7 SvT Ring P1 20 juni Youtube från Australien om Assange

  3 comments for “Sydamerika mot Nordamerika?

  1. palle
    31 augusti, 2012 at 23:09

    Har du läst ”Confessions of an Economic Hit Man” av John Perkins samt den något mera detaljerade ”The Secret History of the American Empire”? Rekomenderas starkt!

  2. 1 september, 2012 at 05:49

    Tack för tipset. Jag har snabbläst ”Confessions of an Economic Hit Man” för ett par år sedan, och nu beställt den andra boken.

  3. 2 september, 2012 at 12:00

    Tak for artiklen og den kronologiske rækkefølge. Det giver et lidt andet perspektiv på sagen.

Comments are closed.