Svetlana Aleksijevitj fick som de flesta nog vet årets Nobelpris i litteratur ”För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Hon mottog också priset igår. Någon kritik av detta har jag inte sett, men jag har liten tid att läsa om sådant, tyvärr. Min mer litterära fru har för länge sedan läst ett par böcker och berättat en del för mig. Även Ulf Karlström har läst i hennes böcker och ger en mycket intressant exposé och reflexion, samt en mycket artigt utformad slutkommentar.
Artikeln.
Svetlana Aleksijevitj´ nobelföreläsning (SvD 8/12) är en fascinerande, intressant läsning, men politiskt delvis problematisk. Hon har skrivit fem böcker, där Bön för Tjernobyl är den första, sedan Zinkpojkar, Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, och Tiden second hand. Slutet för den röda människanär den senaste. Hennes böcker bygger på intervjuer, med personer som stått mitt uppe uppe i det skeende Aleksijevitj vill gestalta. Det är ofta en mängd intervjuer, vilka bildar en polyfon kör av röster. Kritiker av hennes böcker har kallat henne journalist och dokumentärskribent, men det är missvisande. Hon är en stor författare, även om man ibland storknar vid läsningen. Om hon den givna kandidaten till årets Nobelpriset kan jag inte bedöma, men det är inte tu tal om hennes storhet som författare.
Nobelföreläsningen handlar volymmässigt om långa referat från En bön för Tjernobyl, Kriget har inget kvinnligt ansikte och Zinkpojar. Många av hennes reflektioner återfinns i förordet till Tiden second hand. Aleksijevitj säger att hon ”sysslar med den försummade historien”. Föreläsningen är mycket välformulerad och de långa referaten fyller sin funktion genom att vara kongenial med författarens livsgärning.
Hon säger att hon egentligen ser sina 5 böcker ”som om alltsammans är en enda bok. Boken om en utopis historia”. Och de som bar upp utopin var ”troende kommunister”, ”idealister”, ”slaveriets romantiker” eller ”utopins slavar”. Det stora problemet tycks vara föreställningen att en annan värld var möjlig, en värld eller ett land med socialism eller kommunism, och tanken om den ”röda” människan’ (SA:s citationstecken). Den synen delar Aleksijevitj med rader av reaktionära kalla krigare från västvärlden. Den svenska, statliga propagandacentralen Forum för levande historia har uttryckt motsvarande tankefiguräven om den förre föreståndaren snubblade runt, likt en drucken.
Det problematiska är att Aleksijevitj ser de cirka 70 åren av Sovjetunionens existens, som ett sammanhållet och kontinuerligt politiskt skeende. Början, mitten och slutet – allt var illa. Den historiesynen skorrar. Här finns inte utrymmet att diskutera när Sovjet lämnade den anträdda vägen av socialism och folkstyre, men det är uppenbart att under någon period uppstod en avgrund mellan folket och partiet/staten. För Aleksijevitj finns inget sådant brott i historien. Allt är samma elände, från början till slutet.
För Aleksijevitj representerar ’den ”röda” människan’ lidande och krigiskhet. Författaren är pacifist och därför är alltid kriget felaktigt; ”jag kan inte frigöra mig från känslan att kriget är en för mig obegriplig produkt av den manliga naturen”. Hon skriver vidare: ”Jag har levt i ett land där man ända sedan vi var små lärde oss att dö… Man lärde oss att älska en människa med gevär”. Vidare: ”Om man tittar noga så har vi alla ett krigiskt sätt att tänka. Hemma och på gatan. Därför är ett människoliv så lite värt hos oss”.
I förordet till Tiden second hand går Aleksijevitj ännu längre än i sin Nobelföreläsning. Hon skriver: ”Kommunismen hade en vanvettig plan: att göra om “den gamla människan”, den skröplige Adam. Och man lyckades… kanske var detta också det enda man lyckades med. Under drygt sjuttio år framställde man i det marxist-leninistiska laboratoriet en alldeles särskild människotyp: homo sovieticus”. Och vidare: ”Hur mycket är ett människoliv egentligen värt – med tanke på alla miljoner som dog för inte länge sedan? Vi är fulla av hat och fördomar. Vi kommer från landet med Gulag och det fruktansvärda kriget. Kollektiviseringen, avkulakiseringen, tvångsförflyttningarna av hela folk… Detta var socialismen, och det var helt enkelt vårt liv”.
Författarens pacifism i all ära, men är det bara ’den ”röda” människan’ som är krigisk? Är det så idag? Är det Nobelpristagarens viktiga budskap just idag? Utan att i något avseende försvara Sovjets krigsbrott i anfallen på Tjeckoslovakien, Afghanistan och Tjetjenien tror jag att många människor delar denna min syn: USA & NATO ligger bakom de flesta krigen efter 1945. De har skapat död och elände för många miljoner människor. I år var det 40 år sedan Vietnamkriget slutade. Några år av ”krigströtthet” i USA följde, men på 1990-talet var man tillbaka ”på krigsbanan igen”: Irak I, Afghanistan, Irak II, Libyen, Syrien, Jemen och?
Även om Aleksijevitj har ”samlat ihop den ’hemgjorda’, ’inre’ socialismens historia”, så borde man väl av en så starkt politisk intresserad författare kunna kräva en viss global utblick?
i Andra om: Nobelpris, Svetlana Aleksijevitj , Politik, litteratur, böcker kommunism, demokrati Sovjetunionen,
socialismhistoria
imperialism, krig
14 svar till “Svetlana Aleksijevitj’ Nobelföreläsning – mycket tveksam historiesyn”
Ulf Karlströms kommentar är balanserad och försiktig, men träffar helt rätt (fast han i uppräkningen av USA:s krig från1990-talet glömmer styckandet och bombningen av Jugoslavien). En del kritiska kommentarer mot valet av pristagare har förekommit, bland annat denna, som lyfter fram hennes russofobi:
https://antieuromaidansweden.wordpress.com/2015/10/09/och-arets-nobelpris-i-litteratur-gar-till-en-russofob/
Ja, det verkar ju vara klassisk antikommunism. Men att kritisera henne för att hon inte har en ”global utblick” tycker jag verkar tveksamt. Varje skönlitterär författare har väl rätt att välja vilken sfär den vill skriva om? Det blir litet som när vi på vänsterkanten protesterar mot USAs illdåd och får svaret ”Jamen Stalin då?”
Jag tror att en poäng från Ulf är att USA svarar för mycket mera våld än vad Sovetunionen/Ryssland gjort de senaste 50-60 åren.
Frågan om när det gick snett i Sovjet har väl knappast fått något allmänt accepterat svar, och tyvärr tycker jag att de verkar som att de som tar sig an frågan låter svaret snarast bli beroende av deras egen politiskt präglade förförståelse. Något förenklat verkar detbdom att borgerligt inriktade gärna likt Aleksijevitj hävdar att det var kört redan från början, eftersom hela den kommunistiska tanken strider mot människans egoistiska natur, anarkister menar att Lenin var för auktoritär, trotskister att alltihop är Stalins fel och maoister att det var Chrustjev som svek socialismen. Sen finns det ortodoxa marxister som menar att det underutvecklade och fattiga Ryssland helt enkelt var fel land att göra revolution i, och att det dessutom hade behövts närmast en världsrevolution eftersom.det annars är omöjligt att stå emot trycket från en fientlig, imperialistisk omgivning. Jag skulle önska att någon kunde forska mer förutsättningslöst i hur de olika faktorerna spelat in, men det är kanske att begära för mycket? Synd i då fall, för det vore ju bra att kunna lära av historien och inte göra om samma misstag.
Leif T gör en snabb exposé över några försök till förklaringar ”när avgrunden öppnade sig i SU”. Du har helt rätt: Det finns få bra framställningar av SU:s historia. Jag ser följande förklaringar, som en tänkbar skiss till analys.
1. Vilka är huvudfienderna i Mein Kampf? Det är bolsjevismen och judarna. Och tonvikten ligger på de förra, inte de senare. En bok är en bok och ingen kristallkula, men med start i tyska frikårernas härjningar efter 1VK:s slut, i Tyskland, och gatubataljerna i slutet på 1920 och 1930talen, så fångar onekligen Hitlers propagandaskrift verkligheten.
2. Det råder således ingen tvekan mot vilket håll Nazityskland skulle rikta slagen.
3, Tvångsindustrialiseringen krävde stora offer, och gav bl a många traktorfabriker. Dessa producerade senare de stridvagnar som kanske inte avgjorde segern, men väl tippade över balansen så att krossandet av Nazityskland blev ett faktum
4. 2VK avgjordes vid kraftmätningen mellan SU och Nazityskland. Varje annan historieskrivning är direkt lögnaktig, och saknar empiriskt stöd.
5. Så hur skall vi ha det då? Skall vi fördöma partiet/staten i SU för de stora offer industrialiseringen krävde och acceptera att de flesta i Sverige skulle prata god tyska idag osv?
6. Eller skall vi anlägga en historiematerialistisk syn och försöka spåra när den första lilla klyftan skapades, och se skeendet till avgrunden tog form?
Ja, jag förespråkar naturligtvis det senare alternativet. Men att göra det är en annan sak…
Mitt i alla hyllningarna av Aleksijevitj kom för ett tag sedan en kort artikel på Aftonbladet Kultur.
Torsten Kälvemark ”Nobelt nonsens” http://www.aftonbladet.se/kultur/article21771269.ab
Hon har tydligen gjort ett uttalande om att Stalin var en värre tyrann än Hitler och att Hitler ” körde i väg judarna utomlands……..” En nobelpristagare som inte vill kännas vid nazisternas mord på sex miljoner judar! Så räddades enligt hennes utsago hennes hälsa i barndomen av produkter från ett kloster beläget inom Banderas område. Hon säger ju INTE att Banderas folk räddade henne men där finns en färgning av positiv känsla för dem. Skickligt inlindat och presenterat. Vidare: ”För varför fanns det ingen stor partisanrörelse i Ukraina? På grund av att alla stödde Bandera-rörelsen.” – Aleksijevits bedömning. Banderas mördarbataljoner dödade under kriget tiotusentals judar, polacker, ryssar.
Hon är pacifist och hatar krig. Det gör vi alla. Det ryssarna kallar ”Det stora fosterländska kriget”är i sig hennes hatobjekt. I detta finns ingen logik. Skulle sovjets soldater och medborgare lagt ned sina vapen och sitt försvar? Underkastat sig nazisterna? Som skulle betytt ett nederlag för hela Europa. – Varför hon predikar att försvaret mot Nazityskland är något både skamligt och tragiskt och soldaternas och kvinnornas lidande förgäves går inte att förstå. Vad är hennes syfte?
Ulla Johansson
Syftet är kanske just priset
Fullt med opportunister poppade upp och uppmuntrades efter 1991
En slags parallell till hur fd Sovjetmedborgare förtalar sin historia finns även bland tyskar som hjälper till att redigera bort britternas roll i nazismens utformning. Manuel Sarkiyanz from Imperialism to fascism(2003) berättar utförligt. Tyskarna har ju ålagts kollektiv skuld parallellt med att fd nazister ingick i efterkrigsadministrationen. Den kollektiva skulden implicerar att hänvisningar till britternas (mycket omfattande) inflytande utgör ett otillbörligt urskuldande.
Rysslandskännaren Stefan Lindgren har en intressant artikel i ”8 dagar”
Aleksijevitjs ryska schabloner (http://www.8dagar.com/2015/12/aleksijevitjs-ryska-schabloner.html)
11 december 2015
Svetlana Aleksijevitjs Nobeltal har rönt blandade reaktioner hemma i
Ryssland. Det får man förstå.
Sällan har Ryssland skildrats mer schablonartat från en mer hyllad och
applåderad tribun.
”Vad jag hört när jag har rest runt i Ryssland…” frågade sig
Aleksijevitj och staplade följande repliker som hon sade sig ha snappat
upp:
”– En modernisering är möjlig hos oss, med hjälp av avrättningar och
sjarasjkor [specialarbetsläger för vetenskapsmän].
– En ryss vill liksom inte bli rik, han är till och med rädd för det. Men vad vill han då? Det finns en enda sak som han alltid vill: att ingen annan skall bli rik. Eller rikare än han själv.
– Någon hederlig människa kan du inte finna hos oss, men det finns helgon.
– Några framtida generationer som inte blivit hunsade och slagna skall vi inte hoppas på; ryssar förstår sig inte på frihet, de behöver kosacker och piskor.
– De två viktigaste ryska orden: krig och fängelse. Man stjäl, är ute och svirar ett slag, sitter i fängelse… kommer ut och hamnar där igen…
– Det ryska livet bör vara hårt och torftigt – då reser sig själen och inser att den inte tillhör denna världen… Ju smutsigare och blodigare, desto större utrymme blir det för den…
– Det finns varken kraft eller galenskap nog för en ny revolution. Det saknas djärvhet. Ryssarna behöver en idé som får blodet att isas i ådrorna…
– Så pendlar vårt liv mellan lössläppthet och fängelse-tillvaro. Kommunismen har inte dött, liket lever.”
”Förhoppningarnas tid har ersatts av rädslans tid”, var författarens
slutsats av dessa uttalanden.
Hur tungt vägande är den Rysslandskritik hennes citat implicerar?
För det första har Aleksijevitjs förhållande till den dokumentära
genren ifrågasatts, senast av Vladimir Golstein i essän ”Svetlana
Aleksijevitj – Sovjetintelligentians röst” (38 kr på Karneval förlag).
Golstein visar att Aleksijevitj inte drar sig för att stjäla hemska
berättelser ur Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” rakt av och presentera dem som
”dokumentära intervjuer”.
För det andra är hennes urval lika relevant som en ”Vi 5”-spalt i
Aftonbladet. Ryssland är ett stort land. Där kan man höra allt. Och som
E H Carr säger ”En fiskare bestämmer alltid var han ska lägga näten”.
Noga taget är ju hennes urval bara en lista över etniska klichéer. Någon
av dem kan vi känna igen (”den kungliga svenska avundsjukan”).
Men en av klichéerna är särskilt intressant:
”Det ryska livet bör vara hårt och torftigt – då reser sig själen och
inser att den inte tillhör denna världen… Ju smutsigare och blodigare,
desto större utrymme blir det för den”. Här har vi en gammal kär myt om
att ryssarna ägnar sig åt en kult av lidandet, som till sist gör dem
till framstegens fiender…
Den som läser protopopen Avvakums (död 1681) skildring av sin förvisning
till Sibirien (räknas som den första ryska romanen) kan inte undgå att
frapperas av det omåttliga lidandet och av den glädje och livslust med
vilken Avvakum genomgår allt detta.
En lidandekult finns onekligen inbyggd i den religiösa kulturen,
sannolikt mer i den ortodoxa, mer arkaiska och bibelnära tron, än hos
lutheraner.
Men är den kännetecknande för Ryssland idag? Nej, skulle jag vilja säga.
Den som inventerar rysk skönlitteratur om andra världskriget ska till
sin förvåning finna hur lite detta krig egentligen har skildrats. Många
av de verk där handlingen utspelats under kriget har handlat om kärlek
och mänskliga relationer, inte specifikt om krigets umbäranden.
Aleksijevitj skriver för övrigt själv om hur andra världskrigets hjältar
ofta inte berättat sin historia för att de velat lägga den bakom sig.
Detta har varit normen.
Och är det inte i själva verket så att Aleksijevitjs kritik på den här
punkten mest av allt träffar henne själv?
Är det inte hon som är den stora gråterskan, lidandets porträttör (och
profitör, skulle elaka tungor tillägga)?
Jag minns att Svetlana en gång frågade mig hur jag skulle ha gjort om
jag vore den vitryska kvinna vars man låg döende i strålskador efter Tjernobyl
och som hon förbjöds närma sig för att inte skada fostret hon bar på?
Bortsett från svårigheten att tänka sig in i kvinnorollen svarade
jag att jag skulle låta barnet gå före…
– Bara för att det skulle få födas en ny tråkig svensk! replikerade hon.
Vem är det nu som ägnar sig åt kult av lidandet? tänkte jag långt senare
när poletten trillat ner. Delvis gjorde den det efter att jag besökt det
sjukhus i Moskva där strålsjuka från Tjernobyl vårdades.
Sjukhusets kvinnliga professor, en framstående radiolog, berättade att
de patienter som tenderade att vara fixerade vid sitt lidande gick under
först. De som hade en kämpande attityd klarade sig oftare.
Intellektuella som reducerar sin roll till att var en ”zevaka”, att
stå och gapande betrakta olyckan och älta lidandet,
tillhörde inte professorns favoriter.
***
Reaktionerna på Aleksijevitjs tal i Ryssland är – till skillnad från
hennes Rysslandsröster – verkligt polyfona. Det luktade ”kråkvinkel”,
tyckte en skribent. ”Rörande”, skriver an annan.
”Antalet citat ur egna texter översteg alla gränser”, tyckte Izvestijas
kommentator Maksim Sokolov. Särskilt ogillade han Aleksijevitjs
påstående om att ryssar uppfostras till att dö.
Hon angriper något som är grundläggande för hela den kristna kulturen,
påpekar han, ty ”Ingen har större kärlek än att han giver sitt liv för
sina vänner.” (Joh. 15:14).
I förbifarten lyckas Aleksijevitj också göra Adam till en ”röd människa”.
Den tackar vi för.
***
Men håll med om att det är märkligt att en ”belarusisk” författarinna,
som det nu ska heta enligt dagens etnicitetsnormer, ägnar en betydande
del av sitt föredrag åt att kritisera Ryssland.
Det är ungefär som om en fransk Nobelpristagare skulle tala i huvudsak
om förhållanden i Tyskland.
Eller?
Det forna ryska imperiet med dess tre huvudingredienser – storryssar,
lillryssar och vitryssar ska nu på kommando från västs militära
och politiska högkvarter o-vispas i sina beståndsdelar.
Varje påminnelse om att dessa tre grupper, tre territorier historiskt
sett är ett folk, måste utplånas.
Varje språkforskare vet att latituden mellan de tre språken är mindre än
mellan tyska dialekter. (Se t ex Nicholas Ostler: Empires of the World:
A Language History of World.)
Personligen skulle jag vilja säga att Svetlana Aleksijevitj är en rysk
författarinna. En rätt typisk. Anna Achmatova tog sitt efternamn från
vad hon trodde var sina tataro-mongoliska förfäder, men ingen
ifrågasätter hennes ryskhet.
Aleksijevitjs modersmål är ryska. Hon skriver på ryska. Hon reser till
Moskva för inspiration och umgänge i de centrala litterära kretsarna.
Hennes typiskt ryska, en smula nedlåtande syn på vitryskan finns
dokumenterad.
Så vad ska hela den ”belarusiska” teatern vara bra för? Den betyder inte
mer än att mannen som eskorterade henne på Nobelfesten, f d
ambassadören i Minsk, Stefan Eriksson, den man som lyckades
åstadkomma att Sveriges förbindelser med Vitryssland de facto
bröts sedan han deltagit i ett våldsamt stormningsförsök av
regeringshögkvarteret, dagen till ära klätt upp sig i folkdräkt.
Rumpmas för en dag.
Det påminner om andra tecken på en kampanj mot Rysslands försvarsvilja – för det är ju en aspekt på det hon klagar över – att de är beredda att dö. I Kunskapskanalen de två sista dagarna jag zappade in var det en fin dam som berättade varnande om den ryska militarismen. Som om de inte hade anledning det senaste hundra åren att hålla uppe garden. Dagen innan en annan beskäftig kritiker av Kina.
Inga officiella samhällsfunktioner verkar gå emot det mönstret. Allt engageras i kamp mot imperiets konkurrenter. Nobelpriset är inget undantag.
Fredspriset till västkritiska altmedier vore något det!
Assange, Snowden och Manning vore mycket lämpliga pristagare. Men USA skulle fördöma det. Därför får de inte priset.
Miles Mathis hade en teori om dessa limited hangouts att de representerar en maktkamp inom Usas eliter mellan en nyare och en äldre gruppering inom underrättelseorganisationerna och en splittring inom de rika styrande familjerna. Där den nyare representerar den mer omfattande övervakningen som ju drabbar även de välsituerade i samhället och kan föranleda utpressning – speciellt känsligt för rika givetvis.
”Men håll med om att det är märkligt att en ”belarusisk” författarinna,
som det nu ska heta enligt dagens etnicitetsnormer, ägnar en betydande
del av sitt föredrag åt att kritisera Ryssland.”
Tillåt mig komplettera bilden: född i Ukraina, med belorusiskt medborgarskap, lever i Frankrike och Italien (sedan många år) och kritiserar Ryssland!!
”Madame Alexievich you lie about Donbass”, det skrev den schweiziska författarinna Hélène Richard-Favre i ett öppet brev i Tribune de Genève.
På presskonferansen i Minsk, efter ha fått beskedet om Nobel Priset, sa Svetlana Aleksijevitjs om Donbass:
“This is an occupation, this is a foreign invasion,…/…/ 86% of people in Russia are happy about the killings of Donetsk residents.”
http://russia-insider.com/en/culture/swiss-writer-nobel-winner-madame-alexievich-you-lie-about-donbass/ri10472
Man kan fråga sig, varför skickar Ryssland konvoj efter konvoj med humanitär hjälp, tom byggmaterial, och dessutom tog emot nära 1 miljon flyktingar, trots ansträngt ekonomi.
Andra intressanta artiklar:
http://off-guardian.org/2015/10/17/svetlana-alexievich-the-nobel-prize-and-western-media/
http://russia-insider.com/en/politics/why-svetlana-alexievich-won-nobel-prize-literature/ri10413