Snart dags för lögnen om sommarkatten

När det råder nyhetstorka sommartid så ser man det på begreppet ”som-markatt” som då använts flitigt av olika tidningsmakare.


Måns 2001-2004

Ett av exemplen som jag drar mig till minnes är en dam som sade sig företräda något katthem som upplyste en tidning om att det i Stockholm finns 30 000 hemlösa katter. Trettio tusen..

Hon menade att många av dessa, om inte merparten, var övergivna katter dvs. sommarkatter.. Varifrån hon fått siffran 30 000 redovisade hon inte, och murveln som intervjuade henne ville väl inte spräcka en bra rubrik.

Men siffran är tillhöftad å det grövsta.

Ska man tro på forskarnas beräkning av ”tätheten” av katter så borde det finnas ungefär 150000 katter i Stockholms län. Skulle då 20% av dessa vara hemlösa?

Men innan jag går in på varför jag tror det jag tror så ska jag ta upp en av de vanligaste vanföreställningarna om våra populära husdjur. Jag har nämligen, i flera olika sammanhang, stött på folk som hävdar att katten är ett socialt levande djur. Till och med kattfarmare har på djupaste allvar fört fram sådana synpunkter. Detta trots att alla zoologer/etologer hävdar att fritt levande katter är solitärt levande. Nåå, vad kan då denna vanföreställning hos för övrigt kunniga och kloka människor bero på?

Jo. En huskatt som bor med människor anpassar sig normalt tämligen väl, oavsett om den får vara ute eller inne. Den lever med människor som tycker om den, matar och vårdar den. Etologerna hävdar t.o.m. att en sådan katt aldrig blir riktigt vuxen. En vuxen katt som lever vilt jamar aldrig om den inte lockar på sina ungar. En vild hankatt jamar aldrig utom i samband med fortplantningen möjligen. Men en katt som lever med människor lär sig att ”prata” med sina människor för att uttrycka olika behov. Av att gå ut, få mat eller rengjord låda.

Katten lär sig alltså att människan kan vara till både nytta och nöje. Min lilla katt jamar alltid då hon vill bli kammad, eller som hälsning när jag kommer hem.. :) Att kisse vill bli kelad med, lekt med och ofta sitter i mattes knä eller väljer att sova bredvid husse, det har inget med att katten skulle vara social att göra. Tvärtom. Katten är social med människor och andra djur. Men INTE med andra katter.

De enda katter som visar upp sociala tendenser är honor och deras ungar om ungarna är honor. De kan leva tillsammans i familjegrupper om det är gott om mat, råttor och annat byte. Men hankatter lever bara så i vissa extrema undantagsfall i städer där boende och turister ser till att djuren får mat. Där det inte råder konkurrens om födan.

Vilt levande katter lever aldrig i grupp. Hankatterna har oftast ett betydligt större revir än honkatterna. Men ve den hankatt som spatserar tvärs över det reviret och

dessutom avger sina doftmärken. Då blir det garanterat ett herrans liv.. Reviret är ju i första hand den vilda kattens skafferi. Och där kan de inte acceptera snyltare.

Men när man funderar över om en katt är ett solitärt levande djur eller ett socialt djur som hundar, ja då bör man INTE tänka på den misse man normalt har i sitt knä vars spinnande ackompanjerar matte/husses smekningar. (Katten är bara hungrig, inse det! :)


Felin 2004-

Begreppet ”sommarkatt” har jag inte studerat språkligt. Det går säkert att ta fram exakt när ordet användes första gången och i vilket sammanhang. Men ordet avses betyda katt som införskaffats till sommaren och sedan övergivits.

Det innebär oxo att människan / människorna som skaffar detta husdjur är ena beräknande och/eller ondsinta varelser som inte tänker på annat än söta små kattungar. Jo, det är säkert så att dessa människor finns även om jag möjligen väljer att tro att de bara är tanklösa, inget annat. Jag tror inte heller att det är speciellt många som berått mod lämnar sina katter vind för våg efter sommaren. Folk HAR faktiskt samvete. Om inte annat så blir det ett himla liv på barnen i familjen om de upptäcker ett sådant illdåd.

Det jag tror mig förstå är däremot: Katter har, på grund av sina gener, en benägenhet att ge sig ut på allt längre utflykter utanför hemmet. Tänk bara på alla historier om hankatter som knallat iväg hemifrån för att återkomma månader, ja t.o.m. ÅR efter sin utflykt. Det man ska ha klart för sig då är ett par saker. Katter lever solitärt. Det innebär att det naturliga för en katt är att ge sig iväg och klara sig själv. Framförallt gäller detta hankatter.

Men utekatter har oxo andra orsaker att hålla sig borta. Det *vanligaste* är nog att den katt som är störst och elakast INTE TILLÅTER misse att vara kvar. Katten blir helt enkelt bortjagad för att den starkare katten försvarar sitt revir.

De två vanligaste orsakerna till att det finns hemlösa katter är således

1) Katten är solitär

2) Katten har blivit bortjagad.

I båda dessa fall så blir det i värsta fall en hemlös misse. Men jag anser inte att man för den skull ska kalla den sommarkatt.

Det är den oftast inte.

Andra bloggar om: , , ,

[tags]katt, husdjur, mediekritik, sommarkatt[/tags]

  2 comments for “Snart dags för lögnen om sommarkatten

  1. 28 maj, 2006 at 00:38

    En liten kommentar till ditt påstående om jamande. Jag har aldrig hört en katta ”jama” för att kalla på sina ungar (och vi har haft ett tiotal kattkullar hemma genom åren). Hon kallar på dem med ett kurrande ljud. Annars håller jag med dig om det du skriver.

    Så några kompletterande kommentarer om katter på landet:
    Det finns faktiskt katter som trivs tillsammans och som samarbetar, ingenting är hundraprocentigt här i livet. Grannens katter, där jag bodde tidigare, mor och dotter, samarbetade om ungarna, och både mor och mormor tog hand om ungarna i bästa sämja. Mina senaste egna, just mor och dotter, tålde däremot inte varandra, de två tidigare, som hade samma släksskapsförhållande, levde i en slags väpnad neutralitet däremot tills mamma dog vid 17 års ålder, de såg aldrig åt varandra. Levde bredvid varandra utan att någonsin ägna varandra en blick.

    Den senaste dottern försvann dessvärre i höstas, och jag misstänker starkt, men vet inte egentligen, att någon ”förbarmade sig över henne”. Trodde kanske att hon var just en sommarkatt, för att hon alltid jagade en bit bort (reviret närmast huset var gamla mammas), men hon kom alltid hem varje kväll tills sent i höstas (och på vintrarna var hon inte ute så mycket,) och så var det under 10 år, som hon var när hon försvann.

    Det allra värsta är alla dessa stadsbor, som har stugor på landet och som tror att en katt är hemlös för att den ofta syns i närheten av deras stugor, och som tar sig för att mata främmande katter!! Det ska man inte göra om man inte ser att katten verkligen svälter. Somliga, framför allt stadsbor, kan nog få för sig att det handlar om herreösa sommarkatter fast det inte gör det.

    Andra kanske inte får tag i katten när de reser hem efter sommaren på landet och då tvingas de lämna kvar den fast de inte vill det egentligen. När vi flyttade hit för drygt två år sedan, höll sig båda katterna borta när vi skulle lämna det förra stället, så jag fick återvända flera gånger och kalla på dem. Efter någon vecka svarade ungkattan (nåja, 10 år som sagt) mig så jag kunde ta hem henne till det nya stället. Efter nästan två månader travade gammelkattan in i det gamla huset, mager som en skrika, och då ringde de nya ägarna så vi kunde komma och hämta henne. Väl här vägrade hon att gå ur huset på flera veckor. Den kattdamen är 16 år gammal.
    Så jag tror att du har rätt i att det finns en massa missförstånd om hemlösa och sommarkatter.

  2. 28 maj, 2006 at 04:24

    Jepp Kerstin. Det där med att honor samarbetar/lever ihop skriver jag om här: http://www.jinge.se/index.php/katter/katter-ar-inga-sociala-djur.htm

Comments are closed.