Denna artikel fäster uppmärksamhet på grundläggande förhållanden i dagens ekonomiska situation, som med stor sannolikhet lägger en grund för kommande ekonomiska kriser. Artikeln har fått ligga en tid, ett misstag från min sida. Resonemanget i artikeln är lika hållbart även om det finns nyare siffror.

Ulf Karlström som har skrivit detta gästblogginlägg är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur. Han var med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU” och en tid ordförande i de förenade FNL-grupperna (DFFG), Sveriges kanske främsta antiimperialistiska organisation efter Andra Världskriget. Han har publicerat inlägg här i flera ämnen. De har behandlat miljö, ekonomi, EU, miljöfrågor och ”humanitär intervention” mm. Han har även skrivit en artikel om BRIKS-länderna. En recension av den uppmärksammade boken ”Profiting without producing” av Costas Laspavistas kom 13/7. Dagens inlägg ansluter sig konkret till detta tema. Bilden nedan kommer från en artikel i Dagens Industri 28/7 med titeln ”Skuldberget når rekordnivå”.

* När nästa ekonomiska kris kommer och med vilken kraft är osäkert. Olika uppfattningar finns. Igår återgav Dagens Industri en bedömning av Commerzbank ”Vi tror därför att oron om den globala ekonomin är överdrivna, även om ekonomiska prognoser generellt sett är mer försiktiga än konsensus”. I Sverige visar statsbudgeten en underskott och skatterna höjs med totalt 23 miljarder kronor i den nya budgeten. Västerbottens-kuriren skrev ”Men den nya regeringen har haft kort tid på sig. Finansminister Magdalena Andersson sade sig därtill inte hysa någon större tilltro till analyser och prognoser.” Vid läsningen av artikeln kan man associera till förre finans- och statsministern Göran Perssons nu närmast bevingade ord ”Den som är satt i skuld är inte fri.”

IMF har i en bedömning 7/10 justerat ned sin ekonomiska prognos sedan i april, men prognosen är ändå uttalat positiv. IMF väntar sig en tillväxt i världen på 3,3 % i år och 3,7 % nästa år. Men vilken betydelse har den stora skuldsättningen i många ekonomier inför framtiden? Läs nedan.

Artikeln.
IMF har under 2014 successivt justerat ned prognosen för ekonomisk tillväxt i USA, från 2,8 % till 2,0 % och nu senast till endast 1,7 %. Även den globala tillväxten skrevs nyligen ned av IMF, från 3,7 % till 3,4 % (SvD/Näringsliv 26/7). Den uppgång som ledande finansmän och politiker står och spanar efter i horisonten tycks dröja.

Detta sätter extra press på staters möjlighet att sänka sina skulder och de tvingas i många fall till ökad upplåning. Färsk statistik för kvartal 1 i år från Eurostat säger att så är också fallet (SvD/N 24/7). Under första kvartalet 2014 uppgick euroländernas samlade skuldberg till 9056 miljarder euro, en ökning med 3 procent jämfört med i fjol (DI 28/7).

Som andel av BNP utgör euroländernas snittskuld 93,9 procent, en uppgång från 92,5 procent för ett år sedan. Grekland har högst skuldbörda i förhållande till BNP. Sedan i fjol har landet ökat sin skuld från 160,6 procent till 174,1 procent. Därefter följer Italien med 135,6 % och Portugal med 132,9 % av BNP. De största ökningar svarar Cypern, Slovenien och Grekland för.

Sex länder i EU har minskat sin skuld i förhållande till BNP. Polen leder med en minskning på 7,7 procent, följt av Tyskland och Tjeckien. För samtliga EU-länder uppgick skulden till 88 procent av BNP. Det är en ökning från 87,2 procent sedan i fjol. Skuldsättningen har således ökat mest i Euroländerna.

Låntagarna var de svagare staterna i periferin, inklusive deras banker, vilka i sin tur frikostigt lånade ut pengar. Lapavitsas (2013:295) demonstrerar elegant hur utlåningen steg från 2005 i grekiska, irländska, italienska, spanska och portugisiska banker till nivåer på 600-800 % av ländernas BNP. Allt efter krisen fortskred drabbade den marknaden för statsobligationer och de skuldsatta länderna tvingades låna till höga räntor. Och med de nedskärningsprogram som sattes in var snöbollseffekten ett faktum.

Konsekvenserna av nedskärningar och avskedande har varit dramatiska, framför allt i de sydliga EU-länderna, och de folkliga protesterna har varit massiva. Från ekonomisk synpunkt kan skuldbergen naturligtvis inte minskas genom nedskärningar och recession. I princip finns bara två vägar, utöver en rent teoretisk med skuldavskrivningar, nämligen tillväxt eller inflation. Ja, både-och är tänkbart. Flertalet riksbanker har idag ett inflationsmål på 2-2,5 % per år, men eftersom de uttömt räntevapnet, utan att ökad efterfrågan skapats, tycks inflationen inte öka särskilt mycket de närmaste åren. Därför har t ex den nytillträdde kommissionsordföranden Juncker i en form av linjetal talat sig varm för tillväxtskapande åtgärder inom EU. Så har han lovat att trolla fram 300 miljarder euro för investeringar i infrastruktur och jobb.

Vad kommer då att hända? Jag har inget färdigt svar och ännu mindre verkar de härskande ekonomiska eliterna att ha det. I de senare leden råder helt skilda meningar, t ex om EU:s utveckling, mot federation eller lösare sammanhållning.

De senaste årens propaganda och triumftåg för nyliberalismen har kommit till vägs ände. Djupt in i borgerliga led börjar man uttala tvivel om kapitalismen. Borgerliga och högersocialdemokratiska debattörer för fram tankar på en återindustrialisering av Europa, och en viss, försiktig begränsning av finanskapitalets härjningar.

Mot dessa fromma förhoppningar ställer Costas Lapavitsas sin empiriskt och marxistiskt grundade analys: Kapitalismen har inträtt i en ny fas – finansialiseringen – och en slags återgång till kapitalism med bas i industriproduktion skulle kräva utomordentligt stora, sociala förändringar, såsom lönedumpningar m m för att konkurrera med utvecklingsländerna. Är det möjligt? Fan tro´et sa, Relling.