Vi har här i många blogginlägg behandlat här olika aspekter på Israel-Palestina-konflikten – som berör en hel värld.
Senast beskrev vi ett öppet brev från 105 pensionerade generaler och säkerhetschefer till premiärminister Netanyahu, där dessa krävde en fredlig Israel-politik. Nu har jag förmånen att få publicera en artikel av Ulf Karlström, som nyligen besökt Palestina och som berikat denna blogg med många artiklar här i vitt skilda ämnen.

Tisdagen 18/11 dödades 4 rabbiner (?) och en polis, samt skadades ett 10-tal besökare i en synagoga i stadsdelen Harnof i västra Jerusalem. Stadsdelen domineras av ortodoxa judar, klädda i svarta kläder och hattar m m. Dessa betalar ingen skatt, har som regel ganska många barn, är befriade från militärtjänst, och kostar staten Israel mycket, i synnerhet som de uppgår till cirka 10 % av hela befolkningen.

Israelisk polis sköt i sedvanlig ordning ner de två palestinska attentatsmännen. Israeler (Goldstein m fl) som gör motsvarande sätts i fängelse, förklaras snabbt lida av psykiska störningar, och släpps efterhand fria. Israels premiärminister Nettanyahu meddelade (SvD 20/11) att han ”beordrat rivning av hemmen tillhörande de palestinier som utförde denna massaker”. Gangsterregeringen i Tel Aviv tillämpar systematisk kollektiva bestraffningar. Under en period upphörde dessa kränkningar, men har nu blommat ut igen. Den av Genevekonventionerna som reglerar vad som inte får ske under ockupation förbjuder uttryckligen kollektiv bestraffning. För en gangsterregeringen som Nettanyahus väger naturligt Genevekonventionen ingenting.

SvD fick i somras en ny politisk chefredaktör – Tove Lifvendahl. Genom tidigare reportage om problemområden har Lifvendahl försökt bygga upp en image av moderat med socialliberalalt snitt. Det må vara hur det vill med den saken. På SvD:s ledarsida har Per Gudmunds klart markerat en prosionistisk hållning, och den s k chefen får nu falla in i kören. I ett ledarstick 20/11 frågar hon om ”vänstern är lika snabb på att fördöma terrordåd som försvårar fredsprocessen”. Hennes förhoppning lär komma på skam. Vad som Lifvendahl mer specifikt menar med vänstern är oklart, men om det avses radikal vänster, och inte flumvänster, lär hon få vänta.

Varför skulle en radikal vänster fördöma detta anfall? Det ter sig som en spotta i havet av folkfördrivning, stöld av mark och fastigheter, mördande – senast i Gaza i år med 2100 döda palestinier – från statens Israels sida. Till det kan läggas förtrycket som ockupationsmakten Israel pressat på palestinierna i form av zoner, checkpoints, förbud för palestinier att röra sig, rättlöshet mot det politiska slödder som i svenska media förskönande kallas bosättare.

Ja, listan på staten Israels brott kan dess värre göras mycket längre. Så varför skall en radikal svensk vänster fördöma anfallet i synagogan i Jerusalem? Däremot kan man diskutera den politiska klokskapen i att sanktionera enstaka anfall med dödlig utgång. I skrivande stund vet vi inte om någon organisation planlagt anfallet på Synagogan, eller om det är handlingar som enskilda, djupt frustrerade palestinier utfört på eget initiativ. Hamas och PLFP har uttalat en form av stöd, men det är inte detsamma som att man organiserat attacken. Terrorism i meningen att slå blint mot en civilbefolkning, dvs ej militär, paramilitär, polis, hemlig/civil polis, är ett mycket trubbigt politisk vapen. Det kan försvaras i en befrielsekamp, men måste användas ytterligt selektivt. Pontecorvos mästerliga film ”Slaget om Algeriet” (1965) ger en stark illustration av terrorn som politiskt vapen.

Vi lever i en upp-och-nedvänd värld. Den stora terroristen staten Israel är inte listad som terrorist, men väl Hamas och PLFP. Ockupanten frias, men de ockuperades olika organisationer fälls. Så drar de politiska banditerna – LÄS: USA & EU ffa – en slipsten. Så varför skall en svensk radikal vänster fördöma anfallet i synagogan i Jerusalem?

DN:s Israelkorrespondent Nathan Shachar har rubriken ”Våldet slår mot fredsprocessen” (20/11) på en artikel. Även en sansad journalist som Bitte Hammargren i SvD (19/11) har rubriken ”Våld sätter press på palestinierna” på sin kolumn. Kanske är det redigerarna som satt rubrikerna och inte journalisterna? Oavsett ursprunget kan rubrikerna tjäna som utgångspunkt för en diskussion.

Det pågår ingen fredsprocess, och man kan – lite försiktigt – tillägga att det aldrig pågått någon fredsprocess. Israels militär-politiska etablissemang vill inte ha fred, för då måste ju gränserna fixeras. Israels styrande kretsar driver på utvecklingen av statens Israels territorielal expansion genom stöld av mark och fastigheter, samt fördrivning av palestinier (inklusive beduinerna). Har de något slutligt mål? Extrema grupper, och de är stora i Israel, har säkert ett mål: stjäl hela Palestina från dess folk och fördriv innevånarna. Mindre extrema grupper har ett mer diffust mål, men godkänner alltid i efterhand vidtagna mark- och fastighetsstölder och fördrivningar. Så varför skall en svensk radikal vänster fördöma anfallet i synagogan i Jerusalem?

Vem som helst kan övertyga sig om denna utveckling genom att kasta en snabbt blick på en serie kartbilder från 1947 och fram till idag. S k A-områden, där palestinierna får bestämma utgör endast 394 km2 eller 1,5 % av det historiska Palestinas yta på 26 000 km2. Räknar man ihop A- och B-områden, vilket är mycket tveksamt då israels militär ytterst bestämmer allt där, uppgår Rump-Palestina till 7,6 % av det historiska Palestinas yta. Markstöld? Det är ett förskönande ord i detta sammanhang. Så varför skall en svensk radikal vänster fördöma anfallet i synagogan i Jerusalem?
För den som vill sätta sig in i Israels militär-politiska elit är Patrick Tylers bok ”Fortress Israel. Inside story how the military elite run the country.” NY, 2012, och senare utgåvor, en oumbärlig läsning.

i Andra om: Israel, kemiska vapen, kärnvapen,folkrätt imperialism, Palestina, krig, USA, Politik, FN, massmedia bombningar Gaza, utrikespolitik Hamas opposition, ”unconventional warfare”, demokrati,fred, desinformation, terrorism, vapen,PLO, vapen,