Palmemordet och polisen?

Igår var vi många som följde TV-programmet Veckans Brott med Camilla Kvartoft och Leif GW Persson i SVT, och detta för att det skulle handla om något som intresserat de flesta av oss sedan tjugofem år tillbaka. I vart fall dem av oss som har rätt ålder för att minnas Palme.

Själv har jag roat mig med att läsa varenda tidningsar-
tikel, varenda blogg och nästan alla böcker som avhandlar ämnet, och orsaken är förstås att mordet på en statsminister påverkar praktiskt taget alla som är samtida med veder-
börande, i vart fall dem som han betytt någonting för. Palme var ingalunda en perfekt politiker, han liksom dagens ledande politiker ljög vid behov, och lögnerna som han presterade i den s.k. Geijeraffären är minnesvärda, något som ett par journalister fick betala dyrt för.

Justitieministern, vars huvud inte satt mellan axlarna, kom att påverka historiens bild av Palme, men knappast min egen i någon större omfattning. Det jag minns mest är den idylli-
serade bilden av Palme, hans förmåga som debattör och talare. En politisk debatt var alltid underhållande om han var en av deltagarna, och vad en ung Palme skulle ha gjort verbalt med dagens högergäng är något som närmast skulle beskrivas som underhållningsvåld.

Läser man alla böcker om mordet som jag gjort, då påverkas man av författarens glöd inför ämnet, och i många fall av vederbörandes grundlighet och sätt att argumentera. Att Christer Pettersson skulle vara mördaren har jag säkerligen trott några gånger, men oftast inte. Jag har mött Pettersson i verkligheten och förstår dem som har uttryckt att han var en person som de upplevt som skrämmande. Att han var kapabel att döda en annan människa råder det ingen som helst tvekan om, rätt kombination av sömnbrist och drogmissbruk har med största sannolikhet gjort honom farlig både för andra och för sig själv.

Men statsministermördare har han aldrig varit, och jag tycker att Leif GW Persson har redogjort för sin uppfattning tillräckligt väl för att man helt ska kunna stryka Pettersson ur dessa sammanhang. Den som tvivlar bör titta på programmet igen, det finns till allmänt beskådande på SVT Play. Sedan må somliga tycka att det känns bekvämt att peka ut en utslagen och aggressiv narkoman/alkoholist, men då blundar man aktivt inför det faktum att vissa svenska poliser vid behov har tagit lagen i egna händer.

För det är bland poliser i Stockholm man ska leta efter den skyldige, det är min uppfattning. Leif GW Persson säger

Palme

polis, militär och säkerhetstjänst. Det sistnämna innefattar både den polisiära och den militära underrättelsetjänsten i dess olika former.

Att det funnits högerextremister inom polismyndigheten förr är ingen hemlighet, lika lite att det finns sådana kvar där idag. Det som däremot har varit nästan hemligt hela tiden är förstås det faktum att man aldrig någon gång försökt utreda enskilda polisers handlande vid tiden för mordet på Olof Palme, och man har ännu mer blundat inför säkerhetspolisers roll i det som hände. Säkerhetspolisen är den myndighet som sköter författningsskydd och hot riktade mot Sverige från både insidan och utifrån.

Det är antagligen den främsta orsaken till att de aldrig blivit seriöst utredda, och redan några dagar efter mordet så ut-
tryckte åklagaren att Sverige skulle skakas i sina grundvalar då det blev klarlagt varifrån mördarna kommit, och med det pekade han med hela armen mot Bergsgatan på Kungs-
holmen, men han blev tystad. Bättre då att peka ut en mentalt vilsen och kriminell knarkare som syndabock, och definitivt mindre störande för den egna verksamheten inom poliskåren.

Allmänhetens tillit till polisen är av central betydelse för Sverige som nation, men om medborgarnas förtroende för polisen ökar då polismyndigheten själv har beslutat sig för att inte undersöka den egna organisationen är mer än tveksamt.

it , , , , , , , , , , , , , , , ab123 ex1234 svd123 dn1234 svt1 Läs gärna: lasse annarkia 1 k&å 1 humanlab zaramis

  21 comments for “Palmemordet och polisen?

Comments are closed.