I dagens kolumn i Aftonbladet tar Jan Guillou upp tidningarnas ovederhäftiga beskyllningar mot Aftonbladet för antisemitism. Möjligen ska jag också enrollera mig i det han kallar för ”bloggmobb”, mer om det avslutningsvis.

Han pekar i artikeln på att Boströms artikel om organstöld i Aftonbladet inte innehöll några antisemitiska schabloner, och det faktum att många tidningar valde att påstå just detta utan minsta tillstymmelsen till belägg. Han tydliggör det genom att döpa om Sydsvenskan till Sydsvenska Pedofilbladet och han ger även ett par andra exempel. Eftersom Sydsvenskan inte kan bevisa att tidningen är oskyldig till den sortens obevisade anklagelser så sätter han likhetstecken mellan sådana påståenden och en företeelse som han kallar ”bloggmobben”.

Att Folkpartiets Birgitta Ohlsson, Sydsvenskan och Dagens Nyheter (bland flera andra) valt att grundlöst kalla Aftonbladet för antisemitiskt beror enligt Guillou på att – allt som gäller Israel regelmässigt behandlas annorlunda än om det hade gällt en annan nation.

Jan Guillou: ”Man kommer till exempel inte undan genom att gömma sig bakom en omvänd bevisbörda. Den som kallar Sydsvenskans redaktion för anhängare av pedofili, beskyller Birgitta Ohlsson för nazism eller påstår att DN:s ledarsida sedan länge är farligt utlänningsfientlig förväntas komma med belägg. Ju allvarligare anklagelse desto hårdare krav på belägg.

Jämfört med obestridliga israeliska krigsförbrytelser, som att tortera civila till döds med vit fosfor eller bomba sjukhus och skolor och slå ut all affärsverksamhet i Gaza och därefter försätta de en och en halv miljon invånarna i blockad, ter sig anklagelsen för att de illegala organhandlarna i Israel skulle ha funnit metoder att komma åt även palestinska organ som en måttligt allvarlig beskyllning. Ett polisiärt problem snarare än ett politiskt.”

Jan Guillous kritik är givetvis berättigad. Den som följer med i debatten på tidningarnas kultur- och ledarsidor ser snabbt att det finns vissa tidningar som utmärker sig. Oftast genom att knipa ihop ögonen så till den grad att dagsljus omöjligen kan tränga in till synnerven, eller också utbrista i ovederhäftiga anklagelser om än det ena, än det tredje. Tidigare idag skrev jag om en av Guillous gamla kamrater, Göran Skytte, och hans slutsats att kunskap om de mekanismer som ligger bakom upplopp och skadegörelse i vissa invandrartäta områden är ett utslag av, eller tecken på, – kommunism.

Något som visar att Svenska Dagbladet klarade sig alldeles för billigt undan i Guillous artikel. En avgränsning var väl antagligen närmast att betrakta som naturnödvändig, för till skillnad från Guillous uppfattning om tidningars renhet och journalisters professionalism så kan nog många räkna upp en hel rad av tidningar som också borde nämnas i detta sammanhang. Allt som är tryckt på papper har inte förtjänat att tryckas på papper, men Guillous kolumn är som vanligt läsvärd.

När det sedan gäller bloggosfären så ligger det givetvis mer än ett uns av sanning i hans påstående. Men samtidigt så kan jag inte undgå att konstatera att han det senaste halvåret har kritiserat bloggar vid ett stort antal tillfällen. Så stort att jag tycker att det gått till överdrift. Och visst, en liten del kan jag förstå, för ingen han ju hindra bloggare att från och med nu bli en del av en ”bloggmobb” och kalla herr Guillou för – Janne Gijo.

(Ser du tveksamma annonser så maila mig)

intressant Andra om: Jan Guillou, Bloggmobb, Bloggosfären, Mediekritik, Skytte, Journalistik SvD t