Kuba mellan blindskären

Igår meddelades att Kubas president R Castro och USA:s president B Obama träffats. Obama har mycket att be om ursäkt och betala till Kuba för den skada som USA:s olagliga sanktioner orsakat. Även om jag inte deltog på mötet kan jag ”lova halva skallen” att detta inte skett. Det är ett lämpligt tillfälle att publicera en första artikel om Kuba, som jag fått översatt av skribenten Åke W Bergh.

Åke W Berghs ingress. I Havana stiger temperaturen efter USA:s tillkännagivande att man nu efter mer än ett halvsekels ensidig blockad önskar återupprätta kontakterna med Kuba. President Obama har redan hunnit försäga sig om intentionerna, medan Raul Castro ställer krav; att USA innan förbindelserna kan normaliseras återlämnar Guántanamo. Från Havana rapporterar Peter Koenig, tidigare ekonom och geopolitisk analytiker hos Världsbanken där han tjänstgjort världen över i 30 år inom områden som miljö och vattenresurser. Nu skriver han regelbundet för Global Research och en hel rad ”alternativmedier”, inklusive ”em>Russia Today”. Här svensk premiär för vår man i Havana (via My Catbird Seat 21 mars).

Artikeln.
Den 17 December 2014 förklarade President Obama att 55 år av embargo inte fungerat för att skapa ”frihet” i Kuba. Han föreslog därför ett återupprättande av diplomatiska förbindelser med sin sydliga granne. En känsla av glädje skakade världen, särskilt i Latinamerika. Raul Castro fick telegram och telefonsamtal med gratulationer. Kubanerna jublade ”Vi vann, vi vann!” – medan den amerikanska kongresshögern inte riktigt var redo för detta initiativ, och än finns inget konkret om hur och när blockaden ska hävas.
Ukraina embargo

Washingtons slavvillkor
Washington vill verkligen införa dessa förändringar. Men Washingtons villkor tjänar aldrig ens en vän, än mindre en fiende. Washingtons villkor ställs alltid för att tjäna ”nationens intresse” – det vill säga USA:s ekonomiska elit och dess affärsintressen. De flesta länder accepterar vasallstatus rakt av. Lyckan att tillhöra USA-lägret kompenserar för alla fallgropar som Washingtons hegemoni medför. Se bara på Europa och TTIP (Transatlantiska handels- och investeringspakten) som för närvarande förhandlas fram – i hemlighet(!) Om det nu ens godkänns av neoliberala EU-kommissionen. Medförande inte bara ett bokstavligen koloniserat EU med slaveri som följd, utan en dödsdom för kommande européer.

Kuba kommer inte att acceptera USA:s villkor, var så säker. Kuba har redan ställt egna villkor, varav ett är återlämnandet av Guántanamo. Ursprungligen en 99-årig koncession utställd av tidigare kubanska marionettregeringar, som dessutom löpt ut för åratal sedan. Guantánamo är idag ren stöld. Ett kriminellt stycke inhägnat område stulet av en annan nations territorium. Inga amerikanska lagar kan tillämpas på de brott som begås här. Tortyr av så kallade ”terrorister” och misstänkta dito i den stulna enklaven lever och frodas. Ingen amerikansk lag kan hindra dessa brott. Internationella lagar ignoreras. USA, den exceptionella nationen, står utanför alla lagar. Om en domare, amerikansk eller utländsk, inte accepterar imperiets diktat tas han helt enkelt bort, elimineras.

Mjuk regimförändring
Två dagar efter Obamas djärva initiativ den 19 December 2015 framträdde han på Washington Press Club. Här gav han inför en hord marionettjournalister, konservativa politiker och övrig publik luft åt sina förhoppningar om att ”mjuka åtgärder” för att återupprätta diplomatiska förbindelser med Havanna kan visa sig mer framgångsrika för en önskad regimförändring i Kuba, än fler år av isolering. Han kunde inte ha varit mer direkt och mer ärlig om sina avsikter. Den kubanska regeringen och omvärlden lyssnade och missade inte poängen.
Obama och Castro
USA:s isolering av Kuba har gradvis bleknat med åren. Ryssland och Kina och många ”amigos” i Latinamerika och Europa – Venezuela, Brasilien, Argentina, Mexiko, Spanien, Frankrike, för att bara nämna några – har etablerat närmast reguljära handelsrelationer med Kuba, trots imperiets ständiga hot om ”sanktioner”. Hög tid sålunda för Vita huset att ändra taktik ifall man inte vill låta sig sidsteppas av ärkefiender som Ryssland och Kina.
Havanna imagesCA3XREEA

Emellertid, majoriteten av kubanska folket är idag tillräckligt besvikna med sina liv – med vad de ser som ”ingen framtid för våra barn” – att de helt enkelt välkomnar alla möjligheter till förändring. Direkt tillfrågade säger nästan alla, ”det är en bra sak, vi ser fram emot det ”. Men diskret, ingen klagar öppet, än mindre inför nyfikna utlänningar. Tillfrågade om hur de tror Washington kan hjälpa, vet de inte. De vill bara ha en förändring. Ingen regimförändring, men ett bättre liv. De vill kunna hoppas. De vill ge sina framtida generationer en chans. Kubanerna är inte hungriga, men upplever en väldig skillnad mellan sig själva och resten av världen. Särskilt då de ser flygplanslaster av turister anlända för att spendera multipler av deras egna månadsinkomster, för en enda natt i fyr- eller femstjärniga kubanska hotell.

Ransonering och jordbruksmark för fäfot.
De är inte avundsjuka per se, men ser ändå den stora olikheten mellan sig själva och dem med tillgång till utländsk valuta, inklusive de kubaner som får pengar från släktingar i USA. Kubaner som kan resa utomlands, konstnärer och akademiker, eller kubaner som driver småföretag med stöd av släkt och vänner utomlands. De ser att något inte är helt rätt. Och det i ett land där social och ekonomisk jämlikhet är en av regeringens främsta prioriteter.

Kubanerna är inte rädda för hårt arbete. Kubanerna är kreativa; de har goda idéer; de är högutbildade; de vet vad som sker i världen – mycket bättre än genomsnittliga européer, eller nordamerikaner för den delen. Kubanerna är uppfinningsrika. De förstår att främja sitt lands intressen och förbättra sina levnadsvillkor. Kuba har stora arealer med bördig mark, men enligt lokala forskare ligger mer än hälften av den odlingsbara marken för fäfot. Kubanska bönder saknar incitament. De regeringskontrollerade priserna täcker inte kostnaderna, eller lämnar tillräcklig marginal för det hårda jordbruksknoget. Kuba kan med sina elva miljoner invånare vara självförsörjande, men importerar omkring 80 procent av sina livsmedel – som sedan ransoneras till folket.

Washington inte lösningen.
Ingen kuban vill förlora Castro-revolutionens enorma landvinningar; ett av världens bästa system för hälsovård och utbildning, ett land med fred och lugn – ett land där brottsligheten är närmast obefintlig.
Vad de kräver är en levnadsstandard motsvarande sin kapacitet – fysiskt, akademiskt och initiativmässigt. Pressade att uttala sig erkänner de också att Washington inte ger dem lösningen. En lösning måste finnas internt, inom landet.
De ser vad Washington gör mot deras ideologiska bröder i Venezuela; sanktioner, embargon, direkt ekonomisk krigföring – för vad? För att underkuva folket och kontrollera deras resurser, kolonisera den bolivarianska nationen som ett första steg i ett återerövrande av Obamas sydamerikanska ”bakgård”. Den enda del av världen, förutom Ryssland och Kina, som framgångsrikt lösgjort sig från imperiet. I Sydamerika har mycket av detta skett under blott de senaste årtiondena, där de hittills motstått Washingtons försök till inblandning i kontinentens interna angelägenheter. De har skapat egna handels- och samarbetsorgan såsom UNASUR och ALBA för att konsolidera sin enhet.
Kongressbyggnanden untitled

Kubanerna säger: ”Vi är starka. Vi har 56 år av revolution i ryggen och i våra hjärtan. Vi vet att försvara oss. Vi utkämpade ett fem år långt inbördeskrig och sparkade ut yankees. Vi har framgångsrikt försvarat oss mot imperiets aggression under alla dessa år. Vi gör det igen ifall vi måste.” Kubanerna är verkligen starka. De är envisa. De har en enorm viljestyrka.

Men kubanerna påminns ständigt om dagens verklighet. När Washington väl satt sin tunga fot i ett land är det (nästan) omöjligt att bli kvitt dem. Om inte foten räcker följer krigsmaskinen – bomber, sanktioner, ekonomisk fascism (neoliberalism) – och en obeveklig propaganda. Överallt där USA sätter sin fot sår det olycka, orsakar katastrof och lämnar spillror och död bakom sig, otaliga flyktingar och ödeläggelse för kommande generationer. Kubanerna vet allt detta.

Jag har talat med många människor på gatan, i restauranger, butiker, bibliotek – från arbetare,
taxichaufförer till läkare och ekonomer, professorer och andra akademiker, konstnärer och även en Angolaveteran – deras åsikter är konsekventa: ”Vi kan inte fortsätta så här”. Dessa människor är alla lysande på sitt sätt. Och de är alla desperata i sin vision om ett bättre liv, om en mer lovande framtid. Men än en gång, det tål att upprepas, ingen regimförändring, särskilt inte Washingtons modell. Utan en inre, inhemsk förändring för en ljusare framtid.

En taxichaufför beskrev Kuba som underbart, kanske lite väl tranquilo – tråkigt. Men ditt land översvämmas av turister som aldrig förr, kontrade jag. Det finns knappast en tom säng i hela Havanna; ni har fler turister än er infrastruktur rimligen kan absorbera. Ja, sa han, men nästan alla är charterturister. De kommer på paketresor med förarrangerade turer och med det mesta inkluderat. De plockas upp i bussar från flygplatsen och körs till fyr- eller femstjärniga hotell, de åker från en plats och guidas till en annan. De äter i förbokade restauranger och sedan – hopp! Han knäppte med fingrarna – och så ger de sig av igen. Ingen gör några affärer med lokala näringsidkare; de åker inte taxi, de pratar knappt med kubaner; de ser inte hur vi verkligen lever.

i Andra om: , ,, , , , , ,

William Blum i Counterpunch Russia Today 30/10Nyhetsbanken 30/10 SvD 30/10 DN 30/10 Aftonbladet Aftonbladet 2008 om mordförsök på Castro SR SvD1 SvD2Aftonbladet.se Expressen SvT Flamman Proletaren Svensk-kubanska

  5 comments for “Kuba mellan blindskären

  1. Johan Eriksson
    13 april, 2015 at 18:30

    ”De plockas upp i bussar från flygplatsen och körs till fyr- eller femstjärniga hotell, de åker från en plats och guidas till en annan”

    Vilket hån mot den kubanska arbetarklassen! Hur kan Kubas kommunistiska parti tillåta detta? Fortsätter denna utveckling är vi snart tillbaka till det förrevolutionära Kuba med kapitalistiska gangsters, lyxliv, harsadspel och prostitution – allt medan arbetarklassen sugs ut och förtrycks.

    Utvecklingen på Kuba och inte minst närmandet till USA är djupt oroande. Oroande är de ”reformer”, som skett i kapitalistisk riktning inom jordbruket, inom turistnäringen och den uppenbara viljan att eftersträva utländska kapitalistiska ”investeringer”. Detta öppnar på nytt dörren för kapitalistisk utsugning. USA applåderar denna utveckling och det man säkert ser, och som är det enda och stora skälet för ”närmandet”, är möjligheten till en kinesisk utveckling där revolutionen förråddes och där partiet förvandlades till en manipulations- och propagandaapparat för att maskera råa kapitalism.

    Den kubanska revolutionen är hotad och tyvärr snart bortom all räddning om inget görs. Raul Castro är uppenbart en mycket svag ledare, som saknar förmågan att stå emot de kapitalistiska angreppen. Risken är stor att förändringarna kommer att accelerera den dag Fidel Casto avlider.

    Kuba är ett av de få länder, där socialistiska ideal och principer genomförts. Förloras Kuba finns i pricip endast Nordkorea kvar i försvaret av socialismen. Alla andra socialistiska stater har antingen förråtts av sina egna ledare eller erfarit kontrarevolution.

    • David
      14 april, 2015 at 16:30

      Det är alltid lika roligt när Svenska skrivbords revolutionärer klagar på utvecklingen på Kuba. Att sitta i Sverige och slänga ur sig saker som ”Den kubanska revolutionen är hotad och tyvärr snart bortom all räddning om inget görs.” är skrämmande. Vad det Kubanska folket vill är irrelevant.

  2. M
    14 april, 2015 at 03:35

    ”US Official Orders to Cuban Mercenaries Revealed

    The Cuban delegation to the Summit of the Poeples revealed today here the order given by US officials to counter-revolutionary activists accredited to the social forum of the Summit of the Americas …

    In a document circulated in this capital, the Cuban representatives to this meeting identified the mercenaries Manuel Cuesta Morua, Laritza Diversent and Juan Antonio Madrazo Luna as the elements that received orders from the US authorities.

    The US officials regretted that due to an indiscretion by an Argentinean young woman participating in the Forum of Youth, the financing that the US State Department devoted to the preparation of the anti-Cuban delegation to the summit had come to public notice, the document said.”
    https://groups.yahoo.com/neo/groups/CubaNews/conversations/messages/152375

  3. Zoltan Tiroler
    14 april, 2015 at 08:22

    Johan underskattar kubanerna.

    USA har tvingats till en rad ändringar i sin Kubapolitik, främst på grund av USA:s isolering i regionen. Hela Latinamerika kräver unisont att USA ska häva blockaden. Latinamerikas enighet är till stor del en frukt av Kubas långsiktiga arbete.

    Kuba har också fått hem sina säkerhetsagenter som satt fängslade i USA. Detta var en högt prioriterad fråga för i stort sett alla kubaner. Men de flesta kubaner, och definitivt inte de politiska ledarna, har några illusioner om USA. De vet precis vad det handlar om, att USA vill återta sitt inflytande över landet. Samtidigt är blockaden förödande för Kubas ekonomi, och kan man få lättnader är det bra.

    Kuba har inte gjort några principiella kompromisser: USAs (och EUs) krav på marknadsekonomi, dvs kapitalism, pluralism etc kommer Kuba inte att uppfylla. Inte heller kommer de att överge Venezuela eller andra progressiva regeringar, oavsett vad media inbillar sig. ”Kuba är inte till salu”, som Raul Castro säger. De förändringar som nu pågår är en seger för Kuba och Latinamerika. Sedan är det klart att de skapar nya svårigheter. Men den tidigare situationen var på sikt ohållbar – kubanerna kräver materiella förbättringar. Att inte göra något är också att göra något.

    Förändringarna i USAs misslyckade Kubapolitik är sådant som Kuba länge krävt. De var en seger för kubansk diplomati. Kubanerna firade tillkännagivandena av Raul Castro och Obama 17 december 2014. Kubas vänner har också anledning att fira, utan att förfalla till godtrogenhet eller illusioner. USA är lika mycket en imperialistisk stormakt som strävar efter världsherravälde idag som förra året.

  4. Johan Eriksson
    14 april, 2015 at 20:27

    Zoltan, du låter dig förblindas av den kubanska revolutionens framgångar under Fidel Castro men ser uppenbart inte de orosmoln, som tonar upp vid horisonten och som kommer allt närmare och blir allt mörkare. ”Närmandet” till USA är endast en del i ett mönster, som började med den nuvarande svaga lednings tillträde. Du framhåller själv att vi aldrig får betvivla att USA’s enda intresse är kontrarevolution och återupprättande av monopolkapitalets makt på Kuba. Frigiving av säkerhetsagenter är ett ”billigt offer” för USA i kampen för socialismens utplåning, var så säker på att man kommer vara beredd att ”offra” mycket mer för att nå sitt mål. Kom ihåg och glöm aldrig att en kapitalist, i sin ofattbart stora girighet, aldrig ger bort något gratis. Detta gäller i allra högsta grad det som nu sker i relationen mellan Kuba och USA.

    Hur snabbt gick det inte innan de socialistiska landvindningarna utplånades i Sovjet och i Östeuropa? På ett fåtal år hade bourgeiosien och monopolkapitalet återupprättat sin dominans samtidigt som utsugningen av arbetarklassen snabbt antog förrevolutionära proportioner. I Kina var utvecklingen mer försåtlig genom den varböld, som efterhand växte inom partiet och som när den sprack resulterade i ett ”kapitalistisk paradis”. Mao var förvisso naiv i en del avseenden men vem kunde vid 70-talets början, då den socialistiska medvetenheten ökade, tro att det, trots brister, framgångsrika bygget av socialismen i Kina mindre än 20 år senare skulle förvandlas till rå kapitalistisk utsugning av den kinesiska arberarklassen? Inser vi inte dessa risker kan vi mycket väl inom endast ett fåtal år få beskåda hur Kubas kommunistiska parti, folkets enda, sanna och verkliga företrädare, kommer att manipuleras bort på samma sätt, som skett i nästan varje annan stat där socialismen byggts. Kuba står vid sidan av Nordkorea i princip ensamt i en värld dominerad av girigt monopolkapital.

    Jag betvivlar inte din vilja och ditt uppsåt att försvara den kubanska revolutionen men då måste du också vara beredd att kritisera den nuvarande kubanska ledningens svaghet och bristande socialistiska stringens.

    Otivelaktigt är att så kalllade ”ekonomiska reformer”, inom bl.a. jordbruket (innefattande det vi kan beteckna som arrendekontrakt inom delar av jordbruket) och inom delar av servicenäringen (som till och med är öppen för rent privata företaga) avviker från socialismen. Dessa refomer uttrycker tragiskt nog en bristande övertygelse om det socialistiska samhållets oöverträffade förmåga att övertiden bygga verkligt välstånd. Socialismen behöver vare sig ”arrendebönder” eller privata företagare.

    ”Reformerna” öppnar för återupprättandet av en klass av småborgare på Kuba, som tillsammans med av ledningen eftersträvade investeringar i form av utländskt privatkapital står i direkt strid med grundläggande socialistiska principer. Småborgare och småborgerliga tendenser har ingen plats i ett socialistiskt samhälle. Det är ofattbart att försvarare av socialismen och den kubanska revolutionen inte bättre förmår att se detta stora och fatala hot.

    Stötande är också att Kuba låter ”turister” från kapitalistiska länder håna den kubanska arbetarklassen. De lyxresor, som Kubas svaga ledning tillåter, är stötande. I dess spår följer både svarta börshandel, från giriga profitörer infekterade av småborgerliga tendenser, som prostitution – låt oss inte förneka dessa fakta. Våga se denna fläck och kritisera – för den kubanska revolutionens skull – kompromisslöst dessa tendenser.

Comments are closed.