Jag blev lite överraskad igår när jag hörde att Ban Ki-moon utsett Jan Eliasson till vice generalsekre-
terare i FN. Själv har jag fått intrycket av att han nu pensionerat sig och att han såg fram mot att njuta sitt otium hemma i Sverige, läsa morgontidningarna och kanske dricka en extra kopp kaffe. Men icke…
SVT: ”Jan Eliasson blir vice generalsekreterare i FN, det tyngsta FN-uppdrag en svensk haft sedan Dag Hammarskjöld var generalsekreterare.
Det meddelande FN:s generalsekreterare, Ban Ki-moon vid en pressträff i FN-högkvarteret i New York i kväll.
Eliasson får därmed den näst högsta posten inom FN och blir Ban Ki-moons högra hand. Eliasson flyttar till New York och tillträder den 1 juli.
-Jag känner mig mycket hedrad av utnämningen. Det är ett stort och ansvarsfullt uppdrag jag har åtagit mig, säger Eliasson till SVT:s Aktuellt.”
Att Jan Eliasson har en utmärkt renommé vet de flesta av oss som följt med i debatter under åren, många av oss har haft en lite illasinnad dröm om en debatt mellan honom och Carl Bildt, en debatt som inte kan sluta på annat sätt än att en av dessa personer lämnar debatten tämligen slokörad. Men det kanske är fel, det är möjligen bara undertecknad som inbillar sig.
Han är sjuttioett år och svarar SVT på frågan om åldern: ”– Ålder är ingen fråga. Ålder är ett sinnestillstånd.” Ett svar som till och med Fredrik Reinfeldt måste vika ner sig för. Eliasson är tveklöst en mycket duktig diplomat, på det sättet stärks FN:s ledning, men vad det innebär i övrigt är svårt att veta. Av Ban Ki-moons motivering kan man dra slutsatsen att Eliasson kommer få ett ansvar för någon medling i en konflikt, personligen så tänker jag på Mellanösternkonflikten, men som sagt var, jag vet inte något mer än det jag kan läsa i media, och de vet inte heller.
3 svar till “Jan Eliasson, en mycket duglig diplomat”
Ja, Jan Eliasson är en mycket duglig diplomat. Socialdemokrat. Och verkar vara mycket sympatisk som person. Jag vill verkligen känna sympati. Sedan kommer det ledsamma: utnämningen till vice generalsekreterare i FN känns inte som något hedersamt uppdrag. Då FN tycks ha förfallit till att vara USA:vasall. Vi behöver bara påminna om FN och Libyen. Där NATO-USA förvandlade FN-uppdraget ”flygförbud” till ett anfall på Libyen.Utan särskilt starka protester från FN. Och nu spelas ett spel kring Syrien. FN:s förfall började nog redan med Korea-kriget där Trygve Lie (dåvarande generalsekreteraren) fick kritik för partiskhet. Att ställa upp på en figur som Syngman Rhee verkar inte särskilt vackert. Konflikten i Kongo. Där FN ”ingrep”. Men släppte fram de belgiska gruvmagnaterna. Och inte kunde (inte ville) hindra mordet på Lumumba. Balkankrigen som till slut betydde bombningar av Serbien. Rwanda där FN var passivt och där ett ingripande kanske kunde betytt verklig räddning för befolkningen. FN är med andra ord idag inte det FN alla en gång hoppades att det skulle bli. Och Jan Eliasson har aldrig under vägs gång protesterat mot USA eller USA:s blodiga ”utrikespolitik”. Så gör inte heller socialdemokratin i Sverige. Inte sedan Palmes dagar. kanske kan man förstå SAP. De kämpar i ett kommande val för regeringsmakten. – Då är det mycket oklokt att stöta sig med USA.
Ulla Johansson
Tyvärr kan jag inte hålla med i din entusiasm. Jan Eliasson symboliserar för mig karriärdiplomaten framför annat. Han har visserligen en bakgrund inom socialdemokratin, men lyssnar man på honom så är det mest allmängiltiga floskler som levereras och aldrig politik. Tyvärr misstänker jag att detta bottnar i ett bristande analytiskt ramverk att placera in händelser och konflikter i. Utan detta så faller han tillbaks på saker som alla håller med om, i stil med: ”Fn behöver bli ett samlande organ”, ”Det är inte bara FN som skall göra jobbet, utan EU, företag, regeringar”, ”vi har för mycket kortsiktiga perspektiv” etc etc etc.
Så frågan är om FN behöver detta. Men å andra sidan, Ban Ki Moon, även känd som mr Chance, känner väl att detta är helt i linje med hans sätt att tänka.
Håller med Ulla Johansson och Anton. Ban Ki Moon är inte dum, Jan Eliasson är det perfekta smörjmedlet att hålla igång den nuvarande världsordningen så att inga allvarliga störningar inträffar.