Anders Romelsjö på jinge.se

Israel behöver omvärldens respekt, nu!

Den arabiska våren pågår, och den pågår med varierande resultat, bitvis nedslående utifrån vår synpunkt eftersom det finns starka krafter som inte vill släppa ifrån sig makten. Men den pågår och många säger att den också kommer till Syrien.

I Egypten har den tagit två steg framåt, och ett tillbaka, men jämfört med Jordanien så har den givetvis gått framåt. En bekant med syrisk-kristen bakgrund hävdar att det folket är mest rädd för i Syrien är inte al-Assad utan muslimska fundamentalister, samma tal finns till viss del även i Libyen, men Syrien är till skillnad från Libyen ett mycket viktigt land på många sätt.

Idag kan vi läsa i tidningarna att Turkiet skickat hem den israeliska ambassadören samtidigt som de har kallat hem sin egen ambassadör från Israel. De är med rätta upprörda över flera saker. Israelisk militär mördade nio turkar på Mari Marmara, ett av fartygen i den första Ship to Gaza-konvojen. De är dessutom mycket negativa eftersom Israel vare sig har betalat någon ersättning till drabbades familjer eller bett om ursäkt.

Ett ytterligare irritationsmoment är att den undersökning som beställdes av FN resulterade i en uppgift om att Israel var i sin fulla rätt att borda fartyget, något som får globala konsekvenser eftersom det delvis anses vara prejudicerande med tanke på att det är FN som gjort rapporten.

Att Turkiet reagerar är självklart, både ur ett utrikesperspektiv men också av inrikespolitiska orsaker. Regeringen kan inte acceptera att nio fredsaktivister mördas, skulle den göra det skulle den själv hamna i svårigheter. Svårigheter har man redan i och med kurderna, det är därför lättare att avbryta det militära samarbetet med Israel och kalla hem ambassadören.

Antar man då ett fågelperspektiv över regionen så ser man att Israels vänner krymper med en dramatisk hastighet. Libanon har aldrig varit pålitligt sett med israeliska ögon, Egypten har varit det men är det inte längre. Syrien har varit det och trots ländernas konflikter så har läget varit stabilt, men går nu Syrien samma väg som Egypten och de andra länderna med mer eller mindre lyckade revolutioner så blir det bara Jordanien kvar. Men, och det är det viktigaste av allt, faller al-Assad så faller även Jordanien.

Plötsligt så befinner sig Israel i så fall omgivna av fientligt inställda länder, eller för att vara mer konkret, länder med en väsentligt mer negativ syn på Israel än vad deras förre ledare och despoter har haft. I praktiken betyder det att risken för ett storkrig i Mellanöstern ökar på ett högst påtagligt sätt.

Israels regering har aldrig varit så svag som just idag, orsaken är att matpriser och hyror stigit i en omfattning som gör att barnfattigdomen ökat ordentligt, den var hög redan innan. Israel har därför ett flertal skäl till att agera så att de omgivande länderna dämpar sin kritik och att deras befolkningar ser mindre hatiskt på landet än vad de gör idag. Den egna befolkningen har gått man ur huse för att demonstrera mot regeringen, och lösningen är rätt så nära, i alla fall om man inte är en religiös judisk fundamentalist. (forts nedan…)

Svaret är Palestina, den blivande staten Palestina. Man behöver avsluta blockaden mot Gaza och ta hem merparten av bosättarna från Västbanken. Vissa bosättningar kan man säkert komma överens med palestinierna om, i vart fall om man erbjuder markbyte. Men resten av bosättningarna behöver tömmas, och det helst redan igår.

Bo Inge Andersson skrev för ett par dagar sedan på SVT:s hemsida: ”…Syrien tillsammans med Iran intensivt stödjer Hizbollah i Libanon och Hamas, som styr i Gaza. Här bekämpar alltså Syrien tillsammans med Iran den gemensamme arabiske fienden Israel. Väst har på något sätt hoppats att Syriens kontakter med Israels fiender skulle kunna leda till en uppgörelse i palestinafrågan. Om väst kom på idén att – som i fallet Libyen – ingripa mot Syrien skulle detta troligen betyda att Syrien skulle engagera sina bundsförvanter Hamas och Hizbollah i ett krig mot Israel. Totalt kaos i området skulle kunna inträda. Troligen skulle då också den regionala supermakten Iran bli inblandat, vilket i sin tur skulle kunna dra in länder som Saudiarabien och Irak i konflikten.”

Det är där vi står idag, Israel har ett mycket stort behov av omvärldens respekt just nu, ett rent ut sagt skriande behov. Jag är dessutom helt övertygad om att man vet och förstår det, men att det av inrikespolitiska skäl är mycket svåra att genomföra de kursändringar som är nödvändiga. Visst kan regeringen Netanyahu vänta och hoppas på det bästa, men att lita på att USA alltid kommer att försvara dem skulle jag definitivt inte göra om jag vore israelisk. Skulle USA ge sig på hela arabvärlden? Omöjligt, då slutar oljan att rinna i samma sekund.

it Andra om: , , , , , , , , , , , , , , svt ekot dn1 svd1 ex ab1

Jinge

, , , , , , , , ,

19 svar till “Israel behöver omvärldens respekt, nu!”

  1. Bra skrivet!

    Hörde för någon vecka sedan en deklaration från den irakiska regeringen där man ger sitt fulla stöd för Assads regim. Skulle Assad bestämma sig för att starta ett krig mot Israel så skulle Jordanien rasa som ett korthus. Det är Mellanösterns mest banala land där ungdomen är helt uppslukade av konsumtion och popkultur. Går Iran in i kriget så kan man utgå från att Irak gör det automatiskt. Jordanien skulle då utgöra en motorväg för deras styrkor.

    Väldigt skrämmande! Åtminsone om man vore Israel.

    • Tack! Jag har haft närmare sjuttio besök från *.il upptäckte jag när jag kollade nyss..

      Undrar vad det kommer sig av?

      • Ja, det kan hända att några spetsar öronen extra hårt dessa dagar. Och det gör de rätt i. Det finns så många sysslolösa bosättare som bor i subvensionerade bostäder att de kan gott göra lite jobb. Hålla kolla på bloggare kan inte var alltför svårt.

  2. Du tycks ha rejäla problem med att följa reglerna för kommentarer. Det är tyvärr inte något jag kan hjälpa dig med. / Jinge

  3. Nåja, den sydafrikanska apartheidregeringen fann till slut att det var för dyrt att köra den tuffa linjen. Så man förhandlade. och fann att det inte var så hemskt som man hade trott.

    Israel skulle må bra av en De Klerk. Samtidigt skulle förvisso palestinierna må bra av en Mandela. Just nu tycks dom bara ha en Buthelezi och ett PAC.

    • Palestinierna har många Mandelas och Ghandis. Tex Bassem Tamimi och Abdallah Abu Rahmah. Skillnaden är att Mandela och ANC fick omvärldens stöd, samt att de partier som styr Gaza och Västbanken har dålig folklig förankring.

  4. Bra inlägg Jinge! Jag tror precis som du, jag har rent av tänkt något liknande den senaste veckan. Händelserna idag går palestiniernas väg hur man än ser saken, det är väl också ett av skälen till att Fatah och Hamas försöker närma sig varandra. För i samma ögonblick som dom är överens om att samregera efter ett val så kan de börja förbereda sig för nyval.

    Den där ”terrorattacken” som drabbade Israel för ett tag sedan var antagligen ett självskadebeteende för att få slut på protesterna mot regeringen och inskärpa hos befolkningen vikten av att ”kunna försvara” sig.

    Det bästa som kan hända Israel är förstås att utvecklingen fortsätter i den här riktningen. När de dragit bort bosättningarna och befriat gazaborna så tror jag att Israel för första gången har en chans till fred. Värt att hoppas på!

  5. Israel måste ha en ödmjukare inställning. Landet har inga vänner kvar i princip, särskilt inte i regionen. Regeringen måste bli av med det ultraortodoxa, extremistiska koalitionsprtiet. Israel måste självklart be om ursäkt om de mördade i Gazaskeppet, ty det var regelrätt avrättning, med en skott i nacken på internationellt vatten.

  7. För mig är det oerhört märkligt att Israel har några vänner nånstans i världen överhuvud taget.
    Landet begår gång efter annan flagranta brott mot folkrätten, Genevekonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna men allt förlåts dem tydligen.
    Exempel: Man har annekterat land som inte tillhör Israel, man har använt fosforbomber i krig mot civilbefolkning, man har fullständigt isolerat Gaza med oerhört mänskligt lidande som följd m.m. Skulle något annat land ha gjort något liknande skulle alla ha vänt detta land ryggen och massiva sanktioner hade införts.
    Det värsta är dock att en majoritet av befolkningen i Israel uppenbarligen tycker att de har all rätt i världen att behandla sina grannar på detta sätt. Jag kan bara anta att detta har sin grund i att man betraktar sig som Guds utvalda folk och därför har rätten på sin sida. Detta visar än en gång att när religion är inblandad är det inte några problem att motivera vilka handlingar som helst oavsett hur ondskefulla och monstruösa de rent objektivt kan tyckas vara.

    • Jag kan bara anta att detta har sin grund i att man betraktar sig som Guds utvalda folk och därför har rätten på sin sida.

      Jag tror att de flesta israeler är rejält sekulariserade.

      • tyvärr är inte de mest sionistiska människorna det(bosättarna), de är väl gravt fanatiska?

        • Ja vissa av dem i alla fall, se på Hebron t.ex. Såvitt jag vet, och jag vet inte allt, så har det varit en trend i några år att man hjälper de extremt religiösa ut till bosättningarna, mer normala invandrare i *.il försöker nog i högre utsträckning slippa Västbanken. Men som sagt, jag är inte rätt person att svara på det där. Jag tror att Paul Rimpler läser, skulle vara kul att höra hans syn på saken, eller ngn annan israels syn..

          • De mest aggressiva bosättarna är national-religiösa fundamentalister, så kallade ideologiska bosättare, och de syns mkt i Hebron, kring Nablus, östra Jerusalem. Men majoriteten bosättare är ekonomiska bosättare, lockade av billigt boende med hög materiell standard (efter ett par års boende avskrivs bostadslånet). De bor i stora bosättningar som inte är så långt in på Västbanken. Förklaras i tex den sevärda filmen The Iron Wall (finns på Youtube, se länkar hos http://xxxxxxxxxxxxxxxxx). Israel har under senare årtionden sett en ökning av ultra-nationalister, både religiösa och sekulära, vilket avspeglas i regeringen som valts fram. En av förändringarna som hänt är att de ortodoxt religiösa har lierat sig med de nationalistiskt religiösa.

  9. (En bekant med syrisk-kristen bakgrund hävdar att det folket är mest rädd för i Syrien är inte al-Assad utan muslimska fundamentalister). Den där meningen används av våra diktaturer som fågelskrämma och en del andra ser jag.

    Hur kan han säga så? vad är det med dessa människor som tror sig veta vad folket tycker när han lever i Sverige och inte vet vad som händer där (förmodar jag)? Jag va i Syrien för 3 veckor sedan och körde igenom hela syrien till Turkiet och jag kan lova er att de flesta inte vill se Assad sitta kvar och ingen har sagt något om muslimska fundamentaliste. Men det finns flera krista som jag känner som tycker så, ärligt talat vet jag inte varför.