Inte bara Srebenica

Tjugo år har gått efter massakern i Sbrebenica, vilket tidningarna slår upp stort. Har inget att invända mot det. Men man sätter sällan in det i ett sammanhang och lyfter fram USA:s och Västs avgörande fula roll för flera massakrer i uppdelningen av Jugoslavien. Och dominerande massmedia har mycket stor tolerans mot andra massakrer och övergrepp: USA:s i Indokina (miljontals döda), Irak (kanske 1 miljon döda), Syrien (krig via ombud) med snart 300 000 dödade, Libyen (NATO som utsträckte ett FN-mandat långt utöver mandat-texten) med tiotusentals dödade, ökad rekrytering till IS och hundratusentals flyktingar mot Europa. I väntan på ett gästblogginlägg om Srebenica publiceras en översikt om Västs styckning av Jugoslavien i egna intressen. Noterar att AB slår upp att Bill Clinton, som spelade en så ful roll ska komma till Srebenica (döljandes sina egna brott mot freden). Mot bakgrund av alla Västs större massakrer än Srebenica, som mest förtigs, kan man kanske ha viss förståelse för att Putin inte vill kalla just Srebenica för folkmord (AB).

I söndagskrönikan i DN 9/3 2014 skriver Peter Wolodarski i inledningen ”På mindre än två veckor har Ryssland kastat tillbaka Europa ett par decennier i tiden, till åren då det fanns en risk att krig kunde bryta ut på kontinenten.” Han ”glömmer” USA:s och EU-länders blodiga intervention i Jugoslavien. Detta är en central fråga som behandlas i detta inlägg, där föredrag av Christer Lundgren och Lars-Gunnar Liljestrand har varit viktiga underlag.

USA:s och Västs intervention i forna Jugoslavien var ett betydligt värre brott mot folkrätten än vad Rysslands intervention varit, åtminstone hittills. Det finns olika grader av brott, inklusive brott mot folkrätten och olika acceptans för sådana.

Det finns paralleller med Krimfrågan. I båda fallen handlar det om befolkningsgrupper som vill ha självständighet. I jugoslavien-fallet ledde detta till krig med kanske uppemot 100 000 dödade och insatser av NATO:s stridskrafter, medan man talar om 2-3 dödsfall på Krim.

Ur Putins tal.
Jag är ingen särskild anhängnare av Putin, men kan konstatera att Ryssland under hans tid fört en mycket fredligare utrikespolitik än USA, och jag anser att han i denna fråga har flera synpunkter som man ha förstående för.
Putin sa att Kosovos självständighet utropades efter en lång blodig konflikt, i motsats till i fallet Krim, innebär inte att Kosovo skulle vara ett ”specialfall”. I så fall blir en blodsutgjutelse en förutsättning för självständighet vilket enligt Putin vore en ”förfärande primitiv och enkelspårig cynism”.

Jugslavien och Ukraina.
Jugoslavien var inte ett homogent land utan en federation med stor självständighet för delrepublikerna och betydande inslag av marknadsekonomi. Där rådde olika krig under 1990-talet, egentligen fyra krig, vart och ett med sin särskilda bakgrund och historia. Från Sloveniens och Kroatiens ensidiga självständighetsförklaringar 1991, som följdes av Bosnien-Hercegovina 1992, och fram till Natos 79 dagar långa bombkrig mot Serbien – det vill säga mot Federala Republiken Jugoslavien – våren och sommaren 1999, vilket ledde till västmakternas annektering av Kosovo, som senare följdes av Kosovos ensidiga självständighetsförklaring i februari 2008. Där har nu USA en mycket stor militärbas Bond Steel, en del av den ökande inringningen av Ryssland.

Jugoslaviens karta untitled

Först ut gick Slovenien, som förklarade sig självständigt 25 juni 1991 utan några försök till förhandlingar. Lokala styrkor ur det slovenska Territorialförsvaret, som i flera månader olagligen hade beväpnats från utlandet, angrep jugoslaviska gränsposteringar. Under tio dagars skärmytslingar dödades 40 jugoslaviska soldater och ett dussin slovener. Överdrivna slovenska rapporter till omvärlden målade upp striderna som ”storserbiska” övergrepp och så rapporterade också internationella media. Slovenien var en delstat med tämligen homogen befolkning och utan egentliga gränsproblem

Kraven på utbrytning och självständighet skulle ha kunnat hanteras enkelt – om de hade förhandlats fram, och om de inte hade varit prejudicerande och i USA:s och EU:s intresse. USA sökte en förstärkt roll i Europa som kunde legitimera både den fortsatta amerikanska närvaron och NATO:s berättigande som militärallians efter Warszawapaktens upplösning. Tysklands och USA:s politik riktade sig mot Serbien och de krafter som försökte hålla ihop Jugoslavien.
Lagen mot krig lagen_omsl_2
Utbrytningen hängde nära samman med Kroatiens anspråk på självständighet, som var betydligt mer komplicerat. Kroatien var under andra världskriget en formellt självständig vasallstat till Hitlertyskland, med omstridd gräns till delrepublibken Serbien. Det stor klart att en kroatisk utbrytning skulle följas av Bosnien-Hercegovina, med sin etniska mosaik och att detta med all sannolikhet skulle bli både blodig och destruktiv.

I detta läge drev Tyskland på EU för ett snabbt erkännande av Sloveniens och Kroatiens självständighet – i strid med vedertagna folkrättsliga principer och utan förhandlingar om ekonomisk bodelning efter federationens upplösning, om olösta gränsfrågor, minoritetsrättigheter och förutsebara problem kring en separat bosnisk statsbildning.

Lord Carrington som var ordförande i den av EG initierade Fredskonferensen för Jugoslavien konstaterade att ett för tidigt erkännande av Kroatien som stat kunde vara gnistan som sätter eld på Bosnien-Hercegovina. Tyskland ignorerade dessa varningar och tvingade med sig övriga EG-stater till att erkänna Kroatien och Slovenien som stater. Lord Carrington förklarade ”Jag sade mycket tydligt att jag kände att tidpunkten var fel. Jag underströk att det tidiga erkännandet skulle torpedera fredskonferensen. Det fanns ingen möjlighet att fortsätta fredskonferensen efter detta. Det skulle inte vara någon mening alls med konferensen. Om de erkände Kroatien och Slovenien skulle de bli tvungna att fråga alla övriga delstater om de önskade oberoende. Och om man frågade bosnierna om de ville ha oberoende skulle de oundvikligen tvingas säga ja, och det skulle medföra ett inbördeskrig i Bosnien. Jag lägger fram detta för er så starkt jag bara kan.”

Det internationella erkännandet av Slovenien och Kroatien innebar att det som dittills varit en jugoslavisk inbördeskonflikt internationaliserades, och öppnade vägen för utländsk militär inblandning.EU drev sedan Bosnien-Hercegovina till utträde – och krig – genom att kalla till folkomröstning om oberoende – i strid mot delrepublikens konstitution. Västmakterna erkände sedan Bosnien-Hercegovina som en självständig stat, fastän det var mycket långt från att leva upp till de främsta traditionella kriterierna för ett sådant erkännande: en central regering med kontroll över sitt territorium och accepterad av invånarna.

Å andra sidan erkändes inte den centrala delen av Jugoslavien, som helt klart var en stat, den del som inte velat upplösas och fortfarande kallade sig Jugoslavien. Federala Republiken Jugoslavien fick inte behålla den plats i Förenta Nationerna som tidigare innehafts av Socialistiska Federala Republiken Jugoslavien.

Då Bosnien-Hercegovina på grund av den EU-stödda folkomröstningen stod på randen till ett omfattande inbördeskrig, lyckades faktiskt EU förhandla fram en fredsuppgörelse, ”Lissabonöverenskommelsen”, en kompromiss som accepterades av alla parter.

Men uppmuntrad av USA drog den fundamentalistiske bosnienmuslimske ledaren Alia Izetbegovic tillbaka sitt stöd, vilket resulterade i fyra och ett halvt år av krig. I västra Bosnien genomfördes 1995 en stor bosnien-kroatisk offensiv mot serbiska områden, som avslutades med vapenvilan i oktober. Natos bombningar av bosnienserbiska ställningar blev avgörande och i det med av USA framförhandlade Daytonavtalet – som var mindre fördelaktigt för muslimerna än Lissabonöverenskommelsen, men som gav USA inflytande på EU:s bekostnad. I Izetbegovic och hans muslimska parti hade USA:s regering funnit sin egen aktör (eller schackpjäs) att stödja i den tysta rivaliteten mellan västmakterna. Om Tyskland hade sin egen aktör, Kroatien, så hade USA nu fått en själv.

I Bosnien-Hercegovina upprättade USA en antiserbisk allians mellan muslimer och kroater, som fick stöd av Natos flyg. Att bosnienserbiska styrkor dödade flera tusen bosnienmuslimer i Srebrenica 1995 är mest känt, men samtliga militära grupperingar begick grova övergrepp mot civilbefolkningarna i det inbördeskrig som rasade.

Parallellt med kriget i Bosnien genomfördes fördrivningen av serber från Kroatien. Invasionen i det huvudsakligen av serber bebodda Krajina var den största militära operationen efter andra världskriget. Kroatien angrep med 100 000 man och krossade allt militärt motstånd i en blixtoffensiv. Med systematik och uthållighet brände man serbiska byar i område efter område. Det var en etnisk rensning bedriven av en relativt välutrustad modern armé – med stöd av USA.

Även Sverige som då ej var medlem i EG anslöt sig till EG:s linje och regeringen Bildt med utrikesminister Margareta af Ugglas erkände Kroatien den 16 januari 1992. Därmed bröt regeringen mot den traditionella svenska politiken att endast erkänna stater som uppfyllde tre kriterier: en regim som har kontrollen över territoriet eller större delen därav (Kroatiens ledare Tudjman hade inte kontroll över det som sades vara den nya statens territorium),ett folk (serber i området var emot utbrytningen) och klara gränser för den nya staten (gränserna var inte definierade för Kroatien).

Serberna hade utsatts för etnisk rensning och fördrivits från vidsträckta områden i Bosnien och Kroatien. Den utvecklingen skulle sedan fortsätta i den serbiska provinsen Kosovo.Serbien värnade om det alliansfria och multietniska Jugoslavien, de motsatte sig etnisk rensning, däribland förföljelser i Kosovo av den serbiska minoriteten och andra minoriteter samt av albaner som motsatte sig UÇK, Kroatiens militanta, etniskt nationalistiska och separatistiska rörelserna. Striderna mellan UÇK och de federala styrkorna framställdes i propagandan som grova övergrepp mot den albanska civilbefolkningen.

En verklig konfliktlösning skulle ha krävt anpassningar från bägge sidor och åtgärder för att skydda serberna och andra minoriteter (och även albaner) som upplevde sig som hotade av den militanta och reaktionära albanska nationalismen. Det som öppnade vägen för våldet var vissa västmakters aktiva stöd åt UÇK – med kommunikationsutrustning, militär träning, finansiering och inte minst politiskt stöd.
NATO untitled

Avgörande blev Natos krig mot Jugoslavien – ett öppet angreppskrig mot en självständig stat, klart i strid med FN-stadgans grundprincip om fredliga relationer länder emellan. Det blev sedan prejudicerande för kommande angreppskrig – mot Irak, Afghanistan, Libyen m.fl.Det var Nato som ”befriade”– eller erövrade – Kosovo, bland annat för att USA skulle kunna bygga en stor militärbas i detta tidigare alliansfria område och därigenom flytta fram sina militära positioner i Östeuropa.

NATO tog ledningen i kriget 1995, då alliansen manövrerade bort FN. Det var resultatet av en bitter strid mellan FN:s dåvarande generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali och USA-administrationen om befälet över styrkorna. Boutros-Ghali förlorade och tvingades avgå efter endast en mandatperiod genom USA:s veto mot honom i säkerhetsrådet 1996. Enligt Kofi Annan, som tillträdde som ny generalsekreterare, var en orsak att Boutros-Ghali gick emot ”USA:s ständiga intolerans mot varje ledare inom FN som agerade oberoende” och att han ”verkade obstruera den alltmera robusta position som USA intog beträffande det balkanska kriget” (Annan 2011).

Ordföranden i det norska stortingets kommitté för Nobels fredspris, Francis Sejersted, motiverade i Aftenposten han varför han undertecknat ett upprop mot det nya Nato. Han påpekade att han själv var gammal Natoanhängare, men framhöll:
”Den stora skillnaden är att medan det gamla Nato hade en väl definierad fiende och ett väl definierat hot, har det nya Nato ingendera… Ironin är att strategin utformades i efterhand, medan bomberna föll över Serbien. Den har därigenom fått prägel av att rationalisera utförda handlingar, ett slags försök att legitimera vad som redan gjorts. För framtiden är detta olyckligt.”
Srebenica images

Fortfarande begränsar sig media till ”folkmordet i Srebrenica” som det mest förfärliga brottet i Europa sedan andra världskriget, medan man sällan hör talas om vem som bar ansvar för det fyra och ett halvt år långa kriget i Bosnien-Hercegovina, eller om fördrivningen av den serbiska befolkningen i Kroatien eller motsvarande övergrepp från andra akörer. Och i Internationella domsolen prövades sedan enbart Milosevics och andra
(bosnien-serbiska) ledare, inte också representanter för NATO, USA och EU-länder.

intressant.se Ukraina, , , , , , , , , , , ,, , , , , , , , , , ,

AB 8/7 Bill Clinton AB 9/7 Putin Kosovo som modell för folkrättsvidrigt USA-anfall mot SyrienNew York Times 24/8
SvD 11/7 Expressen 13/7 DN 26/5 2012 Obama och Ukraina Globalresearch
DN 3/3 DN 2/3 Guardian 2/3 Guardian 3/3 Annarkia SvD 1/3 Z-net DN 28/2 Synpunkt på anti-ukraina propaganda DN 1/3 Svenssonbloggen 1/3 Protester mot polisbrutalitet i USA Polis mot OWS
DN:s ledare 22/2 Expo Nuland om USA:s stöd DN 23/2
DN 19/2 SvD 19/2 Moscow Times Youtube-klipp Artikel med bild av Nuland och oppositionsledaren Globalresearch DN 23/1 Nyhetsbanken 26/1 DN 25/1 Kildén & Åsman Infowars 23/1 AB-intervju med Bildt omkring 25/1 DN 19/12 2013 Globalresearch Nyhetsbanken 5/12 Nyhetsbanken 11/12 Proletären 20/12 SvD 5/1 2014 Sveriges Radio 17/12

  1 comment for “Inte bara Srebenica

  1. Israel är värsta förbrytaren!
    9 juli, 2015 at 15:52

    Den längsta etniska rensningen i historien har pågått i Palestina i över ett sekel. Men om detta må det icke berättas, för det anses vara ett ”existentiellt hot” mot den terrorstaten som kallar sig Israel. Den dagen då de ansvariga i Israel kommer att stå inför rätta närmar sig.

Comments are closed.