Som bekant blir det inget extraval. Vem, om någon vinner på det kan man undra?
I det lilla perspektivet (se mer nedan) menar ledande massmedia att S, V och SD vinner på inställt extraval. I DN-intervju säger Löfven ”Alliansen ville ta över makten” (som han själv vill ha kvar, om än med alliansens budget). DN skriver också ”Genom lördagens så kallade decemberöverenskommelse tycker partiledarna inom Alliansen att de har fått som de ville…”Interna kritiken växer. Nu svarar Anna Kinberg Batra på de hårda orden från bland andra sina företrädare Carl Bildt och Ulf Adelsohn…Alliansen har villkorslöst gett upp sitt eget inflytande” Professor Ulf Bjereld bedömer överenskommelsens centrala del ”Den rödgröna regeringen får arbetsro eftersom allianspartierna accepterat att avstå i alla budgetomröstningar under mandatperioden, ifall regeringens budgetförslag annars skulle riskera att falla. Stefan Löfven får också möjlighet att genomföra sin så hett eftertraktade samverkan över blockgränserna i åtminstone tre sakpolitiska frågeområden: försvaret, pensionerna och energin.” Men ett inställt extraval innebär också att man avstår från att utnyttja en möjlighet att låta folket påverka det lilla som kan påverkas via val.
Egentligen är denna fråga av föga intresse i det stora perspektivet. Som framgår nedan är skillnaderna mellan partierna liten, vilket t.ex. framgår av budgetfrågan. Man undviker stora, viktiga frågor och vill slå vakt om det orättvisa och onödiga kapitalistiska systemet.

SD var den stora vinnaren i september-valet trots att SD så kritiserats av alla andra etablerade partier. Detta kan ses som ett slags misstroendevotum mot det politiska etablissemanget. SD är ett parti som kraftigt vill begränsa invandringen (valmanifestet), och framstår som ett parti med rasistisk profil, i form av t.ex. partisekreteraren Björn Söder, samt via yttranden av Jimmie Åkesson. Detta har diskuterats ganska ingående på denna blogg. SD:s roll som vågmästarparti kommer nog att minska om det inte finns två tydliga vågskålar. Men vikarierande partiledaren Mattias Karlsson säger trosvisst i DN idag ”Vågmästarrollen kvarstår och SD är ett stärkt oppositionsparti. Han saknar helt förtroende för statsminister Stefan Löfven och anser det vara ”rena bondfångeriet” av Alliansen att ge rege­ringen fritt spelrum.” Den som lever får se…

Bakom framgången för SD står nog inte främst en misslyckad flyktingpolitik utan kapitalismen. Denna går sedan 2-3 decennier med generellt ökad arbetslöshet, och i detta millenium med ökad krigföring för kontroll över landområden och naturtillgångar, med USA som den särklassiga brutala aktören. Flyktingströmmarna ökar, och genom den djupt odemokratiska kapitalismen är bestämmanderätten i händerna på en liten grupp utan demokratisk insyn. Målet är ökad vinst för den egna verksamheten, inte människor eller samhällets behov. Med samhällelig kontroll över produktionsmedel och naturtillgångar skulle man väsentligen kunna slippa krigen, planera för en långsiktig politik med planmässig, sund användning av naturtillgångar och för samhällen där alla fick arbeta och där fattigdomen snabbt skulle kunna avvecklas.

Jag, och säkert många andra, har noterat:
* en stor samstämmighet mellan partiledarna för de två största partierna;
* att de ökade socioekonomiska klyftorna i samhället knappast uppmärksammas;
* att pensionsfrågan inte alls uppmärksammas;
* att ingen seriös debatt av riskdagspartierna sker om Sveriges närmande till krigsorganisationen NATO;
* att ingen kritisk diskussion sker av dessa om Sveriges deltagande i det USA- och NATO-ledda kriget i Afghanistan;
* att ingen kritisk diskussion sker hos riksdagspartierna av USA:s brutala krigspolitik i länder som Syrien och Libyen;
* att ingen av partierna har någon bra politik mot arbetslösheten hos unga och hos andra;
* att inget av riksdagspartierna framför allvarlig kritik mot kapitalismen, inte heller V;
* att ” ” framför ett socialistiskt alternativ;

Ur ett annat mer grundläggande perspektiv kan man säga att kapitalismen segrade i valet och segrar vidare vare sig det skulle bli extraval eller inte. Detta förutspådde jag i presidentvalet i USA och jag fick helt rätt, eller hur.

Detta innebär bland annat att:
* Ägandet av och kontrollen över produktionsmedlen och naturresurser finns hos en lite, liten rik del av befolkningen och hos arbetarklassen och folket som tjänat ihop rikedomarna;
* Beslut fattas utan folklig, demokratisk insyn;
* Möjligheterna till ökad profit blir avgörande, ej folkets behov;
* Arbetslösheten väsentligen kommer att bestå, i stället för att kunna avskaffas vid folkligt ägande av produktionsmedlen och naturresurser
* Hänsyn till miljö, natur och klimat kommer i andra hand, efter profitintressena;
* De ekonomiska skillnaderna, som ökat detta millenium;
* Ett fåtals kontroll över massmedia hindrar att väl underbyggd kritik av dominerande uppfattningar knappast kommer fram.

De senaste 2-3 decenniernas utveckling och officiell statistik talar för att det är hög sannolikhet för att denna bedömning blir riktig. Motsättningarna i världen, baserad på kapitalismens profitjakt, har skärkpts. Risken för krig och för stora krig har ökat. USA har 700+ miltärbaser utomlands. Ryssland har två och Kina har ingen. Säger det något?

Ett alternativ
Kapitalismen, baseras på massor av företag, med allt större dominans för storbolagen (Officiell statistik), där var och ett strävar efter allt större vinst. Det är då en fördel med låga löner, få anställda, affärshemligheter i stället för att sprida ny information till mänskligheten att avstå från kostnader för insatser för att förbättra miljön och motverka klimatförsämringar. Behöver inte mänskligheten behöver ett annat, demokratiskt ekonomiskt system där vi gemensamt och planmässigt kan utnyttja jordens resurser här och nu och för framtiden. Detta innebär inte planhushåll i diktatorisk form, utan en kraftig utvecklad demokratisk form av ekonomi. Då kan vi snabbt få bort fattigdomen och reellt ta itu med miljöfrågorna.
Kapitalismen har historiskt på många sätt varit mycket framgångsrik, men dess begränsningar och svagheter framträder allt klarare. Vi behöver en gemensam social, demokratisk och socialistisk värld nu.

Jag tror alltså att ett socialistiskt Sverige med ökad demokrati bättre kan ta itu med de stora, reella problem som nämns ovan. Enligt min uppfattning ska där finnas tros- och yttrandefrihet. Kreativitet ska uppmuntras. Löneskillnader kommer säkert att finnas. Den sociala tryggheten ökar bl.a. genom att arbetslösheten i stort sett avskaffas. Utbildningar och hårt arbete ger högre inkomst som nu, men de stora skillnader i inkomst och förmögenhet reduceras markant, vilket ökar förståelse och samhörighet mellan människor.

intressant.se, Sverige, politik, Val,ekonomi, kapitalism rel=”tag” href=”http://bloggar.se/om/demokrati”>demokrati, socialism, alliansen,jämlikhet, ojämlikhet, imperialism
skatter, SD, Fi,Gudrun Schyman, segrare, socialdemokrater

DN 28/12 DN 29/12 DN 29/12 DN 30/12 Ulf Bjereld 29/12 DN 14/9 DN Debatt Knut Lindelöf Sven Hofman Dagens Industri 11/9 DN1 17/10 Occupy Wall Street 4/9