Eftersom jag tillhör den kategori medborgare som inte haft någon TV-apparat på många herrans år så har jag aldrig sett TV-programmet Idol. Och även om jag hade haft en TV så tvivlar jag på att jag skulle ha tittat, såpor av olika slag har aldrig intresserat mig av olika orsaker.

Men nu har omständigheter gjort att jag faktiskt tittat på ett par avsnitt av programmet, något som jag gjort med stigande förvåning. Just nu håller man på att välja ut de personer som ska gå vidare till en audition i Stockholm, en händelse där man ska utse dem som ska få fortsätta tävlingen. När deltagarna kommer in till juryn för att ”sjunga upp” så visar det sig vara en salig blandning av människor, några är så till den grad katastrofala att man undrar vad de lever i för slags drömvärld.

Kan man vare sig sjunga eller hitta rätt ton så borde omgivningen i ett tidigt stadium avrått från att ställa sig upp och göra sig till åtlöje i nationell TV kan jag tycka. Jag ska inte spekulera i orsaken till att de ändå gör det, men att TV4 ändå sänder det kan jag förstå. Lyteskomik kan vara roligt, framförallt då det inte är tittarnas egna lyten som ställs i blixtbelysning. Och här handlar det inte om halta eller lytta, det handlar om människor med en dramatisk brist på insikt om den egna förmågan och talangen. Det är töntigt i kubik, men det är också lite kul, det medges.

Och så mellan varven så kommer det in någon förhoppningsfull som tar ton inför juryn, en ofta klockren ton, ibland tillsammans med gitarr eller keyboard. Och då känns det direkt, den personen skulle man gärna kunna höra lite mer från och inte bara de trettio-fyrtio sekunder som inslaget varar. Och möjligen är det alla tvåbenta katastrofer som gör dem så bra, jag tror det. Samtidigt förstår man svenska folket är renligt eftersom många runt landet tycks ägna en stor del av sin tid i duschen, för ingen annanstans kan man rimligen tillåtas föra ett så erbarmligt och omusikaliskt oväsen?

Jag ska inte peka ut någon enskild katastrof, de är alldeles för många för det. Men en rimlig proportion vore ändå om nio av tio helt avstod från att ”sjunga” i TV. De kan inte sjunga, de har ingen sångröst, många klarar inte ens att hålla sig till en och samma tonart genom den melodi de försöker sig på. Att kalla det som presteras för sång är i de flesta fallen rena våldtäkten på det svenska språket.

Antagligen kan man hävda att programmet är underhållande. Det blir skojigt att betrakta människor som helt saknar elementär självkritik. Visst finns det ett rejält inslag av tragik i programmet också, för de flesta måste väl närmast betraktas som byfånar efter att de ställt sig i TV och försökt sig på något som de så totalt saknar förutsättningar för?

Jag förstår att programledarna behandlar de förhoppningsfulla tämligen bryskt när de visar dem på dörren. Många av deltagarna ska nog vara tacksamma för att de inte bara släpas ut på gården och skjuts, antagligen var det på något liknande sätt man förr i tiden valde ut dem som skulle offras till gudarna.

intressant Andra om: Idol, TV4, Pekoral, Offer, Lyteskomik, Självkritik, Dockusåpa, Underhållning ab1 ex123 svd t