Denna artikel av Robert Hunziker i Counterpunch den 8 juli har översatts av Åke W Bergh, som översatt och publicerat flera inlägg som ökat kvaliteten på denna blogg. För några dagar kunde vi sålunda publicera ett viktigt inlägg om Pentagons – mycket krigiska – strategidokument.

För dem som drabbats av nedmonterad välfärd är socialism inte längre ett fult ord, konstaterar Robert Hunziker. Med ledning av händelserna i Grekland och allt tätare rapporter om massprotester i åtstramningsdrabbade länder såsom Frankrike, Holland och Storbritannien drar han slutsatsen att europeisk vänster snabbare än anat äntligen kan återfå hälsan och komma på fötter igen. Denna artikel fokuserar på ökade folkliga protester mot neoliberalismen, som författaren tror kan vara början till slutet på neoliberalismen. Själv är jag inte lika optimistiskt, men hoppas intensivt att jag får fel! Alternativet till neoliberalistisk kapitalism, med kraftig ökning av finanskapitalism, privatiseringar, social nedrustning, minskad arbetsdemokrati är inte en återgång till Keysianism utan en demokratisk socialistisk ekonomi, där folket via sina representanter äger naturtillgångarna och dominerande produktionsmedel. För detta behövs en konkret, aktuell socialistisk teori och ideologi, en medvetenhet hos arbetarklassen och allierade, samt ett mer konkret alternativ än vad åtminstone jag sett. Kapitalisterna lämnar inte över frivilligt.

Artikeln.
Neoliberalism, privatisering och ”finansialisering” av allt som rör sig, har rönt ohejdade framgångar under de senaste tre årtiondena, det hela kickstartat på 1980-talet av premiärminister Thatcher och president Reagan efter den nya nationalekonomiska ”teorin” som döptes redan 1951 av Milton Friedman.

Avgjort är nedmontering av samhälleliga sociala program kusin till privatisering av offentliga tillgångar, båda komponenter och delar av de neoliberala principerna. Nu storskaligt satta i system av den så kallade trojkan (Europeiska centralbanken, Eurokommissionen och IMF) med sin alltmer aggressiva åtstramning, nedmontering och privatisering av hälsovård och offentliga utbildningssystem runt om i Europa.

Men helt uppenbart har trojkans ”neoliberalism på steroider”, även eldat på de folkliga upproren. Införandet av drakoniska åtstramningar som i Grekland och de europeiska medelhavsländerna kan snabbt, som det förefaller, mycket snabbt, få den svårt tilltufsade europeiska vänstern tillbaka i robust hälsa.

Detta inte bara i Grekland där en stridbar vänster nu rent av erövrat regeringsmakten. Tack vare brutala neoliberala diktat från den europeiska härskande finanseliten tenderar vänstern att bli trendigt acceptabel för en allt större del av Europas befolkning. Nya proteströrelser på vänsterkanten demonstrerar på gator och torg i allt fler länder. Och än mer signifikant och av större praktisk betydelse; vänstern tilltalar nu allt fler européer – mer än någonsin i modern tid. Däri finns en källa till styrka som vänstern i hög grad frånsagt sig i årtionden. När sociala nedskärningar drabbar deras magra levebröd ser nu – från en praktisk grund – ser nu åter allt fler människor vänstern som meningsfull.

Vid det här laget känner hela världen Greklands dilemma, men också hur landet genom demokratiska val nu de facto styrs av vänstern. Att sätta detta i sitt rätta sammanhang är ännu inte så lätt såsom dramat rapporteras av den internationella finanspressen. Men ingen observant betraktare kan ändå ha missat att vänstern nu alltmer identifieras med den s k 99-procenten. Slutligen har så de 99-procenten fått ett hem!

Inte bara det, nu då den neoliberala politiken i Grekland fått sin tjocka fernissa krackelerad står dess verkningar mer än någonsin i öppen dager för alla utsatta över hela kontinenten: ”Den obestridligt misslyckade åtstramningspolitiken i Spanien har triggat ett krissystem som öppnat – för hur länge, vet vi inte – en aldrig tidigare skådad uppsättning politiska möjligheter,” menar Pablo Iglesias i New Left Review, maj/juninumret 2015.

Pablo Iglesias, 36 år, är statsvetaren som leder Podemos, Spaniens nya vänsterparti som aktivt bekämpar åtstramningarna. Han är ”killen med hästsvansen” på TV som fått det hårt ansatta Spanien att vakna till liv. De senaste opinionsmätningarna visar Podemos i hälarna på högerns regerande Partido Popular. Ett parlamentsval stundar framåt årsskiftet och kanske kan Podemos bli dolken i hjärtat på neoliberalismen.

Nu när trojkan hindrar EU:s södra krisdrabbade länder att betjäna sina befolkningar genom djupa nedskärningar i dess sociala program kan vänstern bli bryggan över den stora samhällsekonomiska avgrunden i Spanien. ”De akuta – och snart nog normaliserade – åtgärderna som införts av det tyskledda blocket för att ”rädda euron” har haft katastrofala följder i Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien, där miljontals förlorat sina jobb och många tiotusentals blivit vräkta från sina hem. Demontering, nedskärningar och privatiseringen av de offentliga hälso- och utbildningssystemen har kraftigt accelererat då skuldbördan flyttats över från bankerna till medborgarna”, citeras Podemos Pablo Iglesias i New Left Review, maj/juni 2015.

Det är egentligen allt som behöver sägas om den stundande vänstervågen i Europa. När väljarkåren oundvikligen svänger vänster, trotsigt tillbakavisande högerns allt brutalare krav på åtstramningar, står Grekland där redan som ett utropstecken. När allt kommer omkring kan man bara drivas så långt ner i rännstenen att man inte har mer att förlora. Det är då folk slåss.

Podemos kamp mot neoliberalismen har inte passerat Spaniens inrotade dynastier ohört: ”Det visar den oförsonliga offensiven mot Podemos, som nu förs med en virulens utan motstycke i Spanien. Det om något bekräftar hur vi betraktas som det verkliga hot mot deras dynastiska system”, framhåller Iglesias.

Och detta inte bara i södra Europa. Den neoliberala attacken mot EU:s mjukt sårbara undersida exponeras nu över hela kontinenten; läs rubrikerna i Euronews den 18 mars: ”Tyskland: Våldsamma anti-åtstramningprotester flammar upp runt ECB:s nya högkvarter (i Frankfurt am Main)… Den främsta orsaken till protesten rör ECB:s del i trojkan vars åtstramningspolitik drivit så många i fattigdom.” Demonstranter rapporteras ha bussats in från hela Europa.

Och från Storbritannien: ”Anti-åtstramningsprotester: tiotusentals demonstrerar över hela Storbritannien”, löd rubrikerna i the Guardian de 20 juni. ”Mellan 70.000 och 150.00 beräknas ha marscherat i centrala London, med ytterligare demonstrationer även i Glasgow, Liverpool och Bristol i protest mot regeringens planer på ytterligare fem år av åtstramning… fördömande nedskärningarna inom den offentliga sektorn, behandling av äldre och personer med funktionshinder och andra sårbara grupper som drabbats av nedskärningar genom privatiseringen av NHS (den offentliga sjukvården).”

Och mer står att finna i nyhetsrapporteringen, inklusive inslag som minner om franska revolutionen med sin giljotin i slutet av 1700-talet. Såsom anarkistgruppen ”Klasskrig” marscherande under en banderoll med texten: ”Vi måste ödelägga gatorna där de rika bor!”

Och än mer, såsom när tusentals protesterade i en anti-åtstramningsshow i solidaritet med Aten nyligen i Bryssel, Amsterdam och andra europeiska städer över hela kontinenten inför ett toppmöte om Grekland. ”Anti-åtstramningsprotester drabbar Europa inför toppmöte” och ”Demonstranter manade den finansiella sektorn att ta ansvar för den skada de orsakar”, rapporterar Voice of America den 21 juni.

Trojkan kan likt general Custer på sin häst vara på väg mot sitt slutliga strid. Starka krafter bortom Parthenon växer till sig. Till exempel i Storbritannien: ”Folket i Grekland har nu röstat två gånger mot åtstramning. Det inspirerar miljontals runt om i Europa. Vi kan göra det samma. Vi kan skapa en rörelse så stor att den stoppar all vidare åtstramning i sin linda.” ”Anti-åtstramningsdemonstranter planerar rösta ”Oxi” till finansminister Osbornes åtstramningspaket” och ”Protester motsätter sig tories budget”, rapporterar Reuters den 7 juli.

Står neoliberalismen inför sitt slutliga fall?

intressant.se USA, neoliberalism, ekonomi, klasskamp, politik, klasser kapitalism, desinformation ekonomi imperialism, protester demonstrationer EU,