Gladio (NATO:s ”Staybehind”-rörelse) åter på tapeten

Denna artikel har skrivits av journalisten Åke W Bergh som förgyllt denna blogg med flera artiklar tidigare. Wikipedia har i sin engelska version en ganska ingående beskrivning av Gladio.

I samband med terrordåden i Paris påminns vi nu om Opertion Gladio och Natos Stay Behind-rörelse med alla sina terrordåd under falsk flagg i Europa under kalla kriget. Bland annat av Paul Craig Roberts men även andra. Man pekar på på det unika i attacken där civila blint mejas ned – alltmedan alla ”äkta” terroraktioner genom historien alltid inriktats på direkt politiska motståndare. Kan dåden i Paris vara en direkt uppföljning för att sätta skräck i civilbefolkningen – för att snabbt få oss att överge våra demokratiska fri- och rättigheter? Med Patriot Act i USA efter 11 september som ”förskräckande” förebild?

Gladio-agenten Vincenzo Vinciguerra i en edsvuren försäkran ”Man måste attackera civila, folket, kvinnor och barn, oskyldiga människor, vanligt folk långt ifrån det politiska spelet. Detta av det enkla skälet att tvinga allmänheten att vända sig till myndigheterna, till staten, för beskydd.”

Och ”l’etat c’est moi – staten det är jag” enligt Ludvig XIV, under kalla kriget transmuterat till Europas alla nationella Nato-högkvarters allra hemligaste rum. Det hela med start i Italien direkt efter andra världskriget där oroväckande många italienare envisades med att rösta på kommunisterna, vilka man ansåg ha burit huvudbördan i befrielsen från fascismen. Och alltså inte amerikaner och engelsmän som dröjt sig kvar efter ha landat i syd för att invänta D-dagen och ägnat mesta tiden åt att bomba sönder italienska städer och byar och återupprätta maffian (se Joseph Hellers Moment 22). Det gick trögt mot tyskarna i nord och Mussolini fick den kommunistiska motståndsrörelsen fånga in och hänga.

Med ockupationen av Rom återupprättades Mussolinis polis och säkerhetstjänst för förnyat mandat att jaga kommunister. Nu i all hemlighet under täcknamnet Gladio eller P2. Stay Behind-rörelsen såg sin början, en rörelse ursprungligen bildad 1938 av brittiska MI6 inför ett tysk invasion. Rörelsen spreds nu via Nato med MI6 och CIAs medverkan och finansiering över Europa med utbildning av övervintrade fascister, vapengömmor och modern kommunikationsutrustning. Målet var att upprätta hemliga motståndsceller för sabotage bakom fiendens linjer inför det immanenta hotet av en sovjetisk ockupation av Västeuropa. När en dylik aldrig materialiserades och Europa kunde bygga sina välfärdsstater med stöd av socialister såväl som och kommunister i parlamenten, med proteströrelser mot USA:s krig i Indokina och hyllandet av sådana som Fidel Castro tog tålamodet slut. Man började planera sabotage i form av blodiga terroraktioner för att misskreditera vänstern.
GladioEmblem
Upprörande massakrer av civila följde. Vapen använda vid dessa dåd ”återfanns” snabbt av polisen hos osannolika vänsterextremistiska ligor, regelmässigt bildade och finansierade av CIA. Flera tusen dog runt om i Europa där blodbadet vid järnvägsstationen i Bologna och köpcentrum i Belgien endast utgjorde några av hundratals attentat för att via massmedia bibringa allmänheten föreställningen att ett våldsamt kommunistiskt maktövertagande stod för handen.
Avslöjandena dröjde till runt 1990 och mediaskandalerna duggade tätt då det hela började rullas upp. Först med vissa erkännanden av Italiens långvarige kristdemokratiske ledare Andreotti (vars parti bildats av CIA). Några europiska ledare drog sig plötsligt till minnes existensen av Gladio medan andra drabbats av minnesförlust för att snart räddas av Sovjets fall 1991.

Frankrike med ett osedvanligt starkt kommunistparti fick tillsammans med socialisterna makten i Frankrike direkt efter kriget, men har till dags dato upplevt ett seglivat motstånd från hemliga motståndsceller inom polis, militär och underrättelsetjänster. Detta helt oavsett den kortlivade OAS-kuppen mot de Gaulle 1961 och socialisten Mitterand senare vid makten. Att Sarkozy, efter neoliberalismens segertåg över Europa efter 43 år återanslöt Frankrike till Nato 2009 var endast följdriktigt.

untitled (113)

Bibeln i sammanhanget är schweizaren Daniele Gansers NATO´s Secret Armies – Operation Gladio and Terrorism in Europé, från 1994. En lunta i form av en doktorsavhandling med alla detaljer och namn – från Grekland, Spanien, Portugal till Danmark och Norge för att ta några länder. Sverige definitivt med på ett hörn, fast inte ens Natomedlem. (Se högst informativ länk nedan.) Boken kan idag inhandlas för 2 650 kr hos bl a Amazon, men kan nedladdas gratis som PDF på nätet. Många andra avslöjande böcker har följt – sök på webben. (Ett färskt inlägg på http://www.veteranstoday.com/2015/09/23/gladio/)
41ceu9p7VjL._SX313_BO1,204,203,200_

Ett Pentagon-dokument uppdagades, Field Manual FM 30-31B, med detaljer om metoder att utföra terroristattacker. För att citera en annan källa: ”strategin användes även utanför Europa. Under 1980-talet mördade högerns dödspatruller, tränade och utrustade av USA, tiotusentals människor i Centralamerika.” Northwood var täcknamnet i USA, en hemlig organisation som ägnade stor möda åt att försöka mörda Fidel Castro och terrorisera Cuba. I skuggan av Vietnamkriget tränades Indonesiens Gestapo-härar av Pentagon, med mellan en till två miljoner döda – hela den indonesiska kultureliten. Idag ett absurt privatiserat neoliberalt skräckvälde med hundratals miljoner invånare, endast medialt bevakat för omvärlden av ryss-amerikanen Andre Vltchek.

I samband med tsunamikatastrofen häromsistens med många döda svenskar befanns oppositionsledaren för värst drabbade Ache-provinsen i exil i en av Stockholms betongförorter. Utrikesminister Margot Wallström besökte nyligen landet och hyllade det som ett välskött modernt tropiskt paradis. Hon måste ha varit där en dag då övärlden inte täcktes av brandrök och ständiga översvämningar p g a den intensiva skövlingen av regnskog. (Miljöpartiet, var finns ni då ni behövs?)

Inga-Britt Ahlenius, en kvinna med helt andra förståndsgåvor och kompetens, tidigare chef för Riksrevisionsverket samt en hög tjänst vid FN i New York (och skrivit en avslöjande bok om dess högst inkompetente chef sydkoreanen Ban ki-Moon) samt Finansdepartementet, tog upp Stay Behind-rörelsen i en debattartikel i DN den 27 januari 2013. Detta i samband med mordet på Olof Palme. Hon manar till förnyad granskning av Natos hemliga krig, mest för döva öron. Ingen mediastorm följde i Expressen. Svensk extremhöger återfinns inte hos SD, den sitter tryggt förankrad i näringslivets styrelserum och på höga poster inom staten. (Fråga Julian Assange.) Nu satsar man på fullt Natomedlemskap. Bara Nato kan skydda oss från terrorismen – och Putin förstås…

i Andra om: ,, , , ,
,, , , , , ,

Wikipedia Gladio Veterans Today – Gladio Palmemordet och Gladio

  12 comments for “Gladio (NATO:s ”Staybehind”-rörelse) åter på tapeten

  1. gunborg nilsson
    29 november, 2015 at 09:36

    Mycket tänkvärt! Jag vill gärna ha meddelande via e-post om nya inlägg. // G. Nilsson

    • 29 november, 2015 at 10:24

      Gärna. Kommer.

  2. 29 november, 2015 at 12:02

    Åke W Bergh. En så utmärkt redovisning av Gladios ondskefulla verksamhet. Tack! Värdefullt att illdåden tas fram i ljuset. Vilket borde ske oftare. CIA, yttersta högern, ländernas säkerhetstjänster. I många texter på nätets siter diskuteras nu terrordådet i Paris och vem som iscensatt det. Ett par länkar här: http://www.globalresearch.ca/paris-terrorist-attacks-every-position-on-the-spectrum-supports-the-us-governments-propaganda/5489624 (Paul Craig Roberts) http://www.informationclearinghouse.info/article43553.htm (Kumaran Ira) Och min egen fundering: http://tidningenkulturen.se/index.php/mer/debatt/108-politik/20618-vems-illdad
    Ulla Johansson

  3. 29 november, 2015 at 12:18

    I den nyutkomna, lovordade boken ”Konspiration Olof Palme” skriver Gunnar Wall som första meningar i kapitel 12 ”den mystiske vapenhandlaren” ”Finns alltså STAY BEHIND med kring Palmemordet? Ja, vi kan nästan säkert svara: på något sätt”.

  4. 29 november, 2015 at 13:34

    När det fasansfulla nu hände i Paris tänkte jag hela tiden att detta är för stort, för fasansfullt, för att vara västliga underrättelsetjänsters verk. Men så kommer en krypande och plågsam osäkerhetskänsla.

    Operation Gladio i Italien – baserad på CIA och militanta högergrupper – dödade ju åttiofem människor vid ett terrordåd i Bologna 1980. Även där ett stort antal dödade. Gladio verkade i hela Europa och vi har ouppklarade terrordåd i Tyskland, Belgien.

    CIA är USA. Och stormakten har ju aldrig tvekat inför extremt våld. Även mot civila. Hiroshima, Vietnam – Kill anything that moves, Irak med en miljon döda, Libyen, Syrien, dödspatrullerna i El Salvador. – Här är inte platsen att räkna upp ALLA illdåd.

    USA och Frankrike kommer att utnyttja terrordådet i Paris.

    Det ger dem anledning att ”gripa in Syrien” med marktrupper för att ”bekämpa IS”. Den mördarorganisation USA har hjälpt till att bygga upp. Ger europeiska stater anledning att ännu hårdare övervaka sina medborgare. Och främst av allt att injaga skräck i vanliga människor. Ren skräck för nya terrorattacker. En för kapitalägarna och politikerna stor utdelning av terrordådet.

    Att injaga osäkerhet och rädsla ingick även i Gladios program.

    Hela vår samhällsstruktur är i gungning när vi inte med säkerhet kan veta om ”våra egna” eller en yttre fiende angriper oss. IS eller Gladio-CIA. För vi vet inte. Är därtill hela apparaten med ”jakten på terrorister” ett sätt att ytterligare skrämma oss alla? Läs mer

    – Även en vänsterprofil som Pål Steigan anser att det står klart att IS ligger bakom terrordådet i Paris. Med tung argumentering:

    Jag vill tro att han har rätt. Men är fortfarande inte helt övertygad.

    Även de journalister-debattörer i Sverige man fortfarande kan respektera är dock helt säkra på IS skuld. Skriver visserligen att USA:s angrepp på Irak ursprungligen skapade mördarorganisationen. Men visar ingen tvekan om vilka som är skyldiga till illdådet i Paris. Skriver vacker och engagerat om offren. Inför det känner jag en otäck gungande osäkerhet. Om de engagerade som i detta fördömer IS egentligen borde fördöma några helt andra? Om det är så är vi alla vilseledda. Ledda till ett inferno av övervakning och skräck.

    http://tidningenkulturen.se/index.php/mer/debatt/108-politik/20618-vems-illdad

  5. Zokrates
    29 november, 2015 at 14:20

    Man forskar helt öppet på bland annat Stanford om kontrarevolutionära strategier öppet riktade mot civilbefolkning. Vems civilbefolkning kan man undra..

    • Klart
      29 november, 2015 at 18:00

      Vem annars? Goyim

  6. epi
    29 november, 2015 at 19:05

    Gladio (svärd) är en nyckel till att förstå samtiden. Ganzers och andras forskning behandlar det av naturliga skäl som ett historiskt fenomen från kalla kriget men moderna referenser finns hos tex Sibel Edmonds och F. Wiliam Engdahl. Den senare pekar ut krypskyttarna under maidankuppen som tillhörande UNA-UNSO, en hemlig natoarme under nationalistisk förklädnad. Organisationen är nu en del av right sector, lägg märke till deras logotyp, den Ukrainska treudden morfad till ett svärd omgivet av flammor.

    http://www.globalresearch.ca/ukraine-secretive-neo-nazi-military-organization-involved-in-euromaidan-snyper-shootings/5371611

    Angående vem som ligger bakom Parisattacken är frågan om det egentligen är meningsfullt att göra någon distinktion mellan ISIS och US/NATO/Gladio. ISIS är ingen självständig organisation hur gärna man än vill hävda det, de är eller har på en tidspunkt varit finansierade av en grupp allierade stater såsom Turkiet, SA, Qatar, Kuwait, Israel, USA och även Frankrike i syfte att genomföra vissa geopolitiska mål, något som framstått mycket tydligt den senaste tiden med Amerikanska låtsasbombningar av oljetransporter och avslöjanden av Turkiets omfattande stöd upp till idag.

    Rent analytiskt uppvisar ISIS dessutom ett beteende som inte gagnar deras egenintresse, nämligen det påstådda målet att upprätta ett Kalifat som effektivt saboteras av storskaliga försök att göra resten av världen till sin fiende. Detta är en indikation på beroendeförhållande till en yttre makt, jämför EUs självskadebeteende vb sanktioner mot Ryssland.

    http://syncreticstudies.com/2015/10/04/analysis-of-us-and-israel-foreign-policy-in-ir-theory-perspective/

  7. martin
    30 november, 2015 at 08:04

    http://youtu.be/PH3FnTXqGCw

    ”En krypande och plagsam osakerhetskansla’, haller helt med Ulla Johansson!

    Imponerande artikel av Ake W. Bergh, avensom kommentarerna. Hoppas att lanken till den valkande Dr Daniele Ganser funkar!

    Ken Jepsen =KEN FM (pappan fran Iran) intervjuar har Dr Ganser mitt i natten for c:a 1,5 timme, efter ha hallit ett foredrag pa Tubingens Universitet. Gladio och andra omraden behandlas for den som torstar efter mer!

    Som skarp kritiker till 9/11’s officiella forklaring, har USA, inte ovantat Ganser pa kornet. Han forlorade som bekant sitt forelasningsjobb pa Basel universitet och sedermera bildade sitt institut SIPER.

    martin

  8. 1 december, 2015 at 09:51

    Jag har fått reda på att Nyhetsbanken (Stefan Lindgren) 8/6 2008 publicerade artikeln nedan.
    Filed under historia on 8/6/2008 by Author: red.
    This article has originated from: http://en.wikipedia.org/wiki/Paris_massacre_of_1961

    Den glömda massakern i Paris 1961

    Den 17 oktober 1961, mitt under Algeriets befrielsekamp (1954-62), inträffade en massaker i hjärtat av det franska imperiet, i Paris. Enligt order från chefen för Parispolisen, Maurice Papon (död 17 februari 2007), attackerades en obeväpnad och fredlig demonstration med cirka 30 000 algerier.

    Många människor dödades men händelsen tystades ner. Först 1998 erkände den franska regeringen 40 dödsfall, men enligt andra beräkningar uppgick antalet döda till närmare 200.

    1999 vann historikern Jean-Luc Einaudi en rättegång mot Maurice Papon, som senare dömdes för brott mot mänskligheten på grund av sin roll under Vichyregimen under andra världskriget. Officiell dokumentation och ögonvittnen i Paris polis talar för att massakern var regisserad av Maurice Papon. Uppgifter visar att Papon uppmanade polismän på en station att använda ”subversiva” metoder för att kväsa demonstrationerna och lovade dem skydd från åtal.[1] Många demonstranter dog när de med våld föstes samman av polis vid Seine. En del kastades från broar ner i vattnet efter att misshandlats till medvetslöshet. Andra demonstranter dödades i polisens högkvarter efter att ha arresterats och körts dit i polisens bussar. Poliserna som deltog i morden hade försiktigtvis avlägsnat identifieringsnumren från sina uniformer.

    Fyrtio år senare, 17 oktober 2001, lät Bertrand Delanoë, medlem av socialistpartiet (PS) och borgmästare i Paris, resa en minnestavla av massakern på Saint-Michel bron.[2] Hur många demonstranter som dödades är fortfarande oklart, men uppskattningarna varierar från 70 till 200 personer.

    Enligt historikern Jean-Luc Einaudi kan händelsen i oktober 1961 delvis förklaras av hur den franska ordningsmakten var sammansatt vid tidpunkten. Många polismän hade under andra världskriget samarbetat med Gestapo. Efter Paris befrielse 1944 åtalades en del för extrema former av samarbete med ockupanterna men kunde senare återinträda i tjänst. Poliser som hade ingått i motståndsrörelsen under kriget fick dock sina karriärer blockerade av det kalla krigets antikommunism. Papon kunde först 1997-98 ställas till ansvar för deportationen av 1 560 judar, även barn och äldre, mellan 1942 och 1944.

    Innan Papon blev polischef i Paris hade han från 1956 varit prefekt i departementet Constantine i Algeriet, där han aktivt deltagit i förtryck och tortyr mot civilbefolkningen.[3] Enligt Einaudi kom Papon att i Paris tillämpa metoder som utarbetats i Algeriet.[4]

    Efter majkrisen 1958 och de Gaulles installation av femte republiken satt Papon kvar på sin post och inrättade särskilda ”distriktskompanier” under ledning av veteraner från Indokinakriget och unga män som återvänt från tjänst i Algeriet.

    25 augusti 1958 utförde den algeriska motståndsrörelsen FLN en attack som dödade tre poliser på Boulevard de l’Hôpital i XIII:e arrondissementet och en annan i Vincennes. FLN hade beslutat att återuppta bombdåden mot den franska polisen och från slutet av augusti 1961 till början av oktober 1961 hade 11 poliser dödats och 17 skadats (i Paris och dess förorter). Papon organiserade då som vedergällning massiva razzior mot algerier i Paris och dess förorter. Mer än 5 000 algerier internerades i f d Beaujonsjukhuset, Japy-gymnasiet (XI:e arrondissementet) och i Vél’d’Hiv. Japy-gymnasiet och Vél’d’Hiv hade använts som fångläger redan under Pétain.[5]

    Enligt Einaudi skröt polisen redan vid denna tid ”om att kasta algerier i Seine” (a a).

    Den 5 oktober 1961 meddelade Maurice Papon i ett pressmeddelande att det införts utegångsförbud från 20:30 till 05:30 i Paris och dess förorter för ”algeriska muslimska arbetare”, ”franska muslimer” och ” Franska muslimer i Algeriet ”.

    FLN:s stödorganisation i Frankrike uppmanade då hela den algeriska befolkningen i Paris, män, kvinnor och barn, att demonstrera fredligt mot det rasistiskt formulerade utegångsförbudet. Enligt historikern Jean-Luc Einaudi lät Papon då dra samman 7 000 poliser, 1 400 kravallpoliser (CRS) och mobila gendarmer för att blockera denna demonstration, som polisprefekturen inte gett tillstånd till. Polismyndigheterna blockerade därmed all tillgång till huvudstadens tunnelbanestationer, järnvägsstationer etc. Av en befolkning på cirka 150 000 algerier som levde i Paris lyckades 30 000-40 000 ansluta sig till demonstrationen. Polisrazzior gjordes över hela staden. 11 000 personer greps och transporterades till Parc des Expositions och andra interneringsläger som redan använts under Vichyregimen. Bland de anhållna fanns inte bara algerier, utan också marockaner, tunisier, spanska och italienska invandrare, som sedan skickas vidare till olika polisstationer, till polisprefekturens hyögkvarter, Palais des Sports i Porte de Versailles (XV:e arrondissement) och Stade Coubertin, osv.

    Trots dessa razzior lyckades 4 000 till 5 000 personer demonstrera fredligt på Grands Boulevards från République till Opéra, utan incidenter. Vid Opéra stötte demonstranterna på polisens avspärrningar och vände om. När de kommit till biografen Rex (på samma plats som Rex Club vid dagens ”Grands Boulevards”), öppnade polisen eld mot folkmassan och sköt skarpt, vilket ledde till flera dödsfall. På Neuillybron sköt polisen också mot folkmassan och dödade flera demonstranter. Algerier kastades ner i Seine och drunknade på flera ställen, framför allt på Saint-Michel-bron i centrala Paris och nära polisprefekturen, mycket nära Notre Dame.

    På de platser dit gripna demonstranter fördes mottogs de av en ”välkomstkommitté”, utsattes för omfattande våld och tortyr. Våldet och dränkningarna skulle fortsätta under de följande dagarna. Under flera veckor, upptäcktes oidentifierade lik upptäcktes längs floden. Resultatet av massakern kan uppskattas till minst 200 döda, anser Einaudi.

    Polisprefekturen medgav bara att ”2 personer skjutits ihjäl.”[6] Efter Paponrättegången öppnades delar av arkiven och enligt den s k Mandelken-rapporten, uppgick antalet döda till 32. Rättegången ledde dok till ett tvetydigt utslag som fällde Einuadi för ”förtal” av Papon, men sa att han varit i ”god tro” och berömde hans forskning.

    En senare regeringskommission presenterade en något högre dödssiffra (48 personer), men Einaudi ifrågasatte i Le Monde den 20 maj 1998 även den och riktade uppmärksamhet mot att många arkiv hade förstörts. Einaudi sätter dödstalet till 200 enbart den 17 oktober och 325 för polisterrorn under hela hösten 1961.

    Andra forskare har påträffat interna polisdokument som talar om 70 resp. 90 döda under 17 oktober.

    Franska historiker gräver vidare. Som den franska historikern Sonia Combé nyligen sa i en intervju med Elisabeth Hedborg i Kunskapskanalen är det officiella Frankrikes förhållande till sitt koloniala förflutna lika spänt som en gång Sovjetledningens till Gulag.

    1995 stiftades en lag som föreskrev att franska skolor skulle belysa kolonialismens ”positiva sidor”. Det väckte starka reaktioner och många historiker drogs till ämnet i protest. Nu har lagen avskaffats och forskningsprojekteten om Frankrikes koloniala förflutna duggar tätt.

    En orsak till att massakern 17 oktober 1961 varit så lite känd var att den i media kom att överskuggas av en annan händelse. 8 februari 1962 organiserades en demonstration mot OAS, den högerextrema organisation som en tid hade makten i Algeriet och som även opererade i Frankrike. Demonstrationen förbjöds och nio medlemmar av franska LO (CGT) dödades. 13 februari 1962 följde hundratusentals parisbor dem till den sista vilan.

    Ingen har någonsin ställts till ansvar för dödandet eftersom det föll under den allmänna amnestin för brott begångna under Algerietkriget.

    För svensk del är händelserna under Algeriets befrielsekamp värda att minnas eftersom Sverige då förde en framsynt och progressiv politik, till skillnad från idag när vi deltar i USA:s och Europas kolonialkrig.

    1957 deltogs en delegation från FNL i Stockholm och Sverige var det första land som i FN erkände Algeriets rätt till självständighet.

    Stefan Lindgren

    Artikeln bygger i huvudsak på wikipedia som också upptar följande litteraturförteckning:

    Daniel A. Gordon (2000). ”World Reactions to the 1961 Paris Pogrom”. University of Sussex Journal of Contemporary History 1: http://www.sussex.ac.uk/history/documents/2._gordon_world_reactions_to_the_1961_paris_pogrom.pdf.

    Martin S. Alexander / J. F. V. Keiger: France and the Algerian War, 1954-62: Strategy, Operations and Diplomacy. S. 24, 2002, ISBN 0-7146-5297-0

    Patrice J Proulx / Susan Ireland (Hrsg.): Immigrant Narratives in Contemporary France. S. 47-55, 2001, ISBN 0-313-31593-0

    Jim House, Neil MacMaster (2006). Paris 1961: Algerians, State Terror, and Memory, Oxford: O. University Press, 2006 ISBN 0199247250

    Alain Dewerpe, Charonne, 8 février 1962. Anthropologie historique d’un massacre d’Etat, Gallimard, 2006, 870p.

    Didier Daeninckx: Meurtres pour mémoire, 1984, ISBN 2-07-040649-0

    Jean-Luc Einaudi: La bataille de Paris : 17 octobre 1961, 1991, ISBN 2-02-013547-7

    Jean-Luc Einaudi and Maurice Rajsfus, Les silences de la police – 16 juillet 1942, 17 octobre 1961, 2001, L’Esprit frappeur, ISBN 2-84405-173-1

    Olivier LeCour Grandmaison, Le 17 octobre 1961 – Un crime d’État à Paris, collectif, Éditions La Dispute, 2001.

    Jean-Paul Brunet, Police Contre FLN: Le drame d’octobre 1961, Paris: Flammarion, 1999

    Paul Thibaud, ”17 Octobre 1961: un moment de notre histoire,” i Esprit, November 2001

    Noter

    [1]Jean-Luc Einaudi: ”La bataille de Paris : 17 octobre 1961″, 1991, ISBN 2-02-013547-7

    [2]”Le 17 octobre 1961, la réalité d’un massacre face à un mensonge d’Etat (17 October 1961, the reality of a massacre against a state lie)”, Le Monde (16 October 2001).

    [3]Branche, Raphaëlle (2001). La Torture et l’Armée pendant la guerre d’Algérie. Gallimard. ISBN 2070760650.

    [4] Jean-Luc Einaudi and Maurice Rajsfus, Les Silences de la police – 16 juillet 1942, 17 octobre 1961, L’Esprit frappeur, 2001, ISBN 2-84405-173-1, Op.cit., s.72

    [5] Jean-Luc Einaudi and Maurice Rajsfus, 2001, op.cit., pp.73-74 for the 25 August 1958 FLN offensive; the detention of 5,000 Algerians; L’Humanité quote and the ”boasting about throwing Algerians in the Seine”.

    [6] ”17 octobre 1961 : la longue liste de morts des archives de Paris”, L’Humanité (23 October 1997).

  9. Åke W Bergh
    2 december, 2015 at 01:48

    Tack för tipset signaturen Epi, för länken till Global Research. Skriven av sverigebekante F William
    Engdahl bara några veckor efter kuppen i Kiev 2014. Så gott som allt han skrev då har besannats i oroväckande detalj (och han har nu sina tvivel om de verkliga gärningsmännen i Paris). Att kuppmakarna som slutligen förverkligade kuppen i Kiev med hjälp av prickskyttar och direkt skyllde på den ryssvänliga regeringssidan är just kännetecknande för för Natos Stay Behind-taktik. Att blint meja ner civila, plus just här en och annan civil anhängare för att få det att verka mer övertygande. Idag är det en ”officiell hemlighet” att detta utfördes av någon falang bland kuppmakarna. Ingen utgår egentligen från något annat – vilka ens tänkbara andra skulle skulle ha något att vinna på en massaker i detta läge? Nato har varit närvarande i Ukraina i årtionden och kan högst sannolikt leda en förtäckt grupp som västmedia kallar nationalistisk, men som Engdahl skriver, snarast är en inympad militär Natogrupp. Vittnen på hotellet som hölls av kuppmakarna pekar ut äldre mycket professionella prickskyttar som knappast kan ha tillhört den påtända nazipöbeln på Maidantorget.
    Just nu rullar en hel Nato-utbildad armé med väldiga stridsvagnskolonner mot östra Ukraina för ett avgörande slag. Helt i strid med eldupphöröverenskommelsen, men i högsta grad väl timad att öppna en ny front när ryssarna är upptagna i Syrien. Att Natos Stay Behind-rörelelse mycket väl ännu kan vara aktiv mer en tanke – ingen ansvarig för gruppen har någonsin ställts inför rätta för sina gamla synder. Och det som fungerade då gick nu som på räls i Kiev – och även i Paris? (Attacken tidigare mot Charlie Hebdo inräknad?) Blotta misstanken – förutom de illdåd som redan tidigare uppdagats om deras hemliga armé i Europa – bör till varje pris hålla Sverige utanför Nato!

Comments are closed.