Frontlinje Ukraina- Krisen i gränslandet mellan Ryssland och Europeiska unionen


Detta boktips som jag fått del av via FB (Facebook) av Oleg Mezjuev vill jag gärna förmedla, även om jag inte läst boken. Men jag beställer den!
Boken på 349 sidor är utgiven på Karneval Förlag. Den är översatt av Christer Lundgren och är fackgranskad av Stefan Lindgren. Den kostar 189 kr på Karneval Förlag.

frontlinje-ukraina-krisen-i-granslandet-mellan-ryssland-och-europeiska-un
Bokpresentation av förlaget.
Den politiska klass som för hundra år sedan styrde Europa in i första världskrigets fasor har av en enad eftervärld dömts ut som ”sömngånga­re”. Samtidigt tycks dagens ledande poli­tiker och opinionsbildare ingenting ha lärt, att döma av hur krisen i Ukraina har utvecklats. Med denna konflikt har kriget kommit tillbaka till Europa. Världen står på randen till ett nytt kallt krig. Risker­na för ett storkrig, ja, till och med ett kärn­vapenkrig, kan vara ­större än på mycket länge.

Hur kunde detta tillåtas ske?

Det är en av de frågor som den brittiske historikern ­Richard ­Sakwa försöker besvara i Front­linje Ukraina, ett akademiskt pionjärverk om de dramatiska händelserna i det stora gränslandet mellan Ryssland och Europeiska unionen. Förfat­taren visar med utförliga argument och många refe­renser att den hos oss ­dominerande bilden av Ukraina­konflikten på av­görande punkter är ofullständig och missvisande. Det gäller de externa, internationella, förbindelserna, där ­Richard ­Sakwa hävdar att de grundläggande orsakerna bakom tvisten inte är någon rysk expansionism, utan en västlig sådan, i form av USA, EU och Nato.
Det gäller de interna, ukrainska, faktorerna, där författaren lägger stor vikt vid hur konflikten intensifierades när en extrem, och delvis våldsinriktad, ukrainsk nationalism tog över Majdan, och därefter fick ett stort inflytande över Kievs politik.

Om författaren.
Richard Sakwa
Richard Sakwa är professor i rysk och europeisk politisk historia vid University of Kent och ledamot av Storbritanniens Academy of Social Sciences. Han har de senaste åren ­givit ut böckerna ”The Crisis of Russian Demo­cracy: The Dual State, Factionalism and the Medvedev Succession, Putin and the Oligarch: ­The Khodorkovsky–Yukos Affair och Putin Redux: Power and Contradiction in Contemporary Russia.”

”Med fyra betydande verk, och en överväldigande mängd artiklar, är Richard Sakwa den mest produktive Rysslandsforskaren i vårt nya sekel.” Professor Perry Anderson, UCLA,USA i New Left Review (juli–augusti 2015)

Recensioner.

”Ett verk utan motstycke. Äntligen en balanserad bedömning av den ukrains­ka konflikten! Sakwa ger den hittills bästa analysen i bokform av händelserna i östra Ukraina, liksom i Kiev, Washington, Bryssel och Moskva.” Jonathan Steele, f.d. Moskvakorrespondent, Guardian

“Frontlinje Ukraina är den första akademiska studien som publicerats om krisen. Den är väl utförd, med en enorm mängd detaljer. Sakwas styrka är att han lyckas komma innanför pannbenet på alla parter. Han är kompromisslöst rättvis gentemot såväl ryssarna, rebellerna och den ukrainska regeringen som EU och USA. Ingen av dem undkommer helskinnad. Men som västerlänning är jag bestört över att ‘min sida’, både regeringar och medier, har vilselett oss på det sätt som Sakwa visar. Om jag var ryss skulle jag säga samma sak, men i det fallet har man inte vilselett lika mycket och lika gravt.” Jonathan Power
EU-frågetecken imagesCAS1TWS5
”I dessa oroliga tider är välinformerad analys av krisens orsaker och samband ovärderlig. Sådan finns i hög grad i Richard Sakwas viktiga nya bok.” John Barber, Times Higher Education

”En mäktig skildring av Ukrainakrisen. Sakwa behandlar de olika perspektiven på ett rättvisande sätt och han är minutiöst noggrann i sin rekonstruktion av händelserna, det må vara den våldsamma upptrappningen av Majdanprotesterna, Krimutbrytningen eller revolten i öster.” Geoffrey Roberts, professor i historia, Irish Times

”Jag rekommenderar den här boken till var och en som är det minsta intresse­rad av att skilja ut verkligheten ur den täta propagandadimma i vilken den för närvarande ligger insvept. Allmänt sett är boken ett intelligent, välunderbyggt och tankeväckande försök att förklara vår tids stora kris. Var och en, oavsett vad han eller hon må anse i frågan, skulle ha nytta av att läsa den. Det är chockerande att den inte är mer känd, och jag kan bara förmoda att dess hittillsvarande obemärkthet beror på att den inte passar in i den grova ’Putin är Hitler’-genren.” Peter Hitchens, Daily Mail
Poroshenko och Obama. images4YUZEIHV
”Frontlinje Ukraina är ett mäktigt, respektingivande, välargumenterat och noggrannt researchat försök att korrigera världsopinionen om Ukrainakonflikten. Även de som inte kan acceptera professor Sakwas underliggande tes – att den ukrainska katastrofen är orsakad mer av västs segerrus efter det kalla krigets slut, än av president Putins påstådda ’imperialism’ – kommer att hitta ovärder­liga fakta och perspektiv i denna briljanta och hårdslående bok.” Neal Ascherson

”Den stora förtjänsten med Richard Sakwas bok är dess beredvillighet att ut­ma­na den konventionella visdomen om Ukrainakrisen, och förklara hur dess rötter återfinns i västs misslyckande med att skapa en politiskt och säkerhetsmässigt rättvis ordning i Europa efter kommunismens fall. En oundgänglig läsning för att förstå den ukrainska krisens orsaker och komplexiteter.” Angus Roxburgh
Putin untitled
”Förhoppningarna om ett enat och fritt Europa krossades 2014” Ur Frontlinje Ukraina av Richard Sakwa

intressant.se ,
Ukraina, , , , , , ,


5 svar till “Frontlinje Ukraina- Krisen i gränslandet mellan Ryssland och Europeiska unionen”

  1. Ja i dessa propagandainfesterade tider är väl det enda man kan göra att hamra in sanningen om och om igen:

    Why the Ukraine Crisis Is the West’s Fault
    The Liberal Delusions That Provoked Putin

    According to the prevailing wisdom in the West, the Ukraine crisis can be blamed almost entirely on Russian aggression. Russian President Vladimir Putin, the argument goes, annexed Crimea out of a long-standing desire to resuscitate the Soviet empire, and he may eventually go after the rest of Ukraine, as well as other countries in eastern Europe. In this view, the ouster of Ukrainian President Viktor Yanukovych in February 2014 merely provided a pretext for Putin’s decision to order Russian forces to seize part of Ukraine.
    But this account is wrong: the United States and its European allies share most of the responsibility for the crisis. The taproot of the trouble is NATO enlargement, the central element of a larger strategy to move Ukraine out of Russia’s orbit and integrate it into the West.
    https://www.foreignaffairs.com/articles/russia-fsu/2014-08-18/why-ukraine-crisis-west-s-fault

    Till och med i Council on Foreign Relations magasin Foreign Affairs hävdas att NATO expansion är den yttersta orsaken till Ukrainakrisen.
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Council_on_Foreign_Relations

  2. Karl Xll, Napoleon och Hitler misslyckades. Jeltsin lyckades bättre och för västmakterna hägrade ett tag ett svagt och för västkapitalet lättpenetrerat land. Oavsett vad man tycker om Putin satte han stopp för det sceneriet och vill istället ha ett starkt Ryssland. Nu ska Ryssland knäckas på ett mer sofistikerat sätt utan Barbarossamödor.

    USA/NATOs tanke var nog att med ”lydstaten” EU som operativt redskap inlemma Ukraina i västvärlden. Men först skulle Syriens regim störtas och Ryssland bli av med flottbasen i hamnstaden Tartus vid syriska Medelhavskusten. NATO-landet Turkiet kontrollerar Bosporen och kan vid ett upptrappat läge stänga utfarten för ryska flottan. Utan bas i Medelhavet är Ryssland kraftigt försvagat och kan lättare fås ner på knä. Den jämförelsevis orimligt skarpa och långvariga reaktionen mot Rysslands folkrättsbrott vid annekteringen av Krim beror på att den innebär att Ryssland har suverän kontroll över sin flottbas på Krim. Ett streck i räkningen för USA/NATOs strategi. Ett Ryssland på väg upp ur Jeltsin-moraset kallas i väst av politiker och medier ”aggressivt”, vilket ständigt återkommer och upprepas i alla upptänkliga sammanhang. ”Vår” utrikesminister Margot Wallström försöker få poäng från Obama genom att vara bäst i klassen!

    • Att kalla Krims helt demokratiskt genomförda återförenande med Ryssland för folkrättsbrott är väl ganska magstarkt! Då finns det långt värre folkrättsbrott som världspoliserna i EU/USA själva håller på med och givetvis borde man införa sanktioner mot sig själv. Angående Wallström så är hon bara en okunnig papegoja som säger exakt det som storebror i Washington och Bryssel vill utan att själv tänka efter om det hon säger håller för ett verklighetstest. Sveriges utrikes och inrikespolitik har dessvärre totalt havererat och detta beror på att vi numera har politiker som struntar i befolkningen i Sverige och bara har politiken som språngbräda för sin egen hybris och maktlystnad. Då räcker det inte att bara vara politiker i Sverige man vill leka med de stora elefanterna.

  3. Torsten Kälvemark har idag recenserat boken i Aftonbladet:

    ”Från frihetsdröm till blodigt hat

    Torsten Kälvemark om boken för alla som vill förstå Ukrainakrisen

    Ukraina måste få välja sin egen väg. Så heter det ofta på välmenande ledarsidor. Tanken är god men frågan är bara vad som är Ukraina.

    Pröva gärna att omformulera satsen: Irland måste få välja sin egen väg. Då vet vi att den inte fungerar. På den betydligt mer begränsade yta som den gröna ön utgör har det länge funnits två olika viljor.

    En har med nationalistisk lidelse velat se hela landet under en gemensam regering. En mindre del av befolkningen har med samma heta känslor slagit vakt om gemenskapen med en angränsande stormakt och fått militärt stöd därifrån. Det tog många år av ömsesidig terror innan dagens relativa lugn inträtt men ännu är såren inte helt läkta.

    Den brittiske historikern Richard ­Sakwa visar övertygande i sin bok att Ukraina lider av samma kluvenhet. I väst finns en nationalism som vill se ett enhetligt styrt och kulturellt likriktat land med ”ett språk och ett sinne” – för att nu låna ett slagord från det förra seklets fennomaner. I öster vill en del av befolkningen behålla ett mer pluralistiskt samhälle med flerspråkighet och decentralisering och historiska band till en angränsande stormakt.

    Det är en kluvenhet som har lett till ett våldsamt inbördeskrig där den ena sidan stöds av ett militärt starkt Ryssland och den andra sidan kämpar med en illa utrustad armé, stödd av nationalistiska frikårer.

    Omkring 8 000 människor har dödats i dessa kamper. Hundratusentals har flytt sina hem. UNHCR har grovt uppskattat antalet internflyktingar inom Ukrainas gränser till 1,3 miljoner. Samtidigt har cirka 660 000 ukrainare flytt till Ryssland.

    Sakwa talar i sin föredömligt analytiska framställning om en ”monism” som en gång för alla vill göra sig av med det ryska och sovjetiska arvet. Den har sina rötter i västra Ukraina, särskilt i de områden där ryska, habsburgska eller polska maktambitioner har mötts i historien.

    Mot den står en ”pluralism” som vill behålla den mångfald som alltid existerat på det stora ukrainska territoriet. Efter februarirevolutionen 2014 har monismen blivit den statsbärande ideologin i Kiev och det är mot den som rebellerna i Donbass med hjälp av ryska vapen kämpar.

    Sakwa är professor i rysk och europeisk politisk historia vid University of Kent och han är väl skickad att analysera de intrikata spänningsfälten i Östeuropa och Ryssland. Han har själv polsk bakgrund och har dokumenterat sig som specialist på det moderna Ryssland bland annat genom en inträngande studie av Putins maktspel och genom en uppmärksammad bok om Chodorkovskij-affären.

    Bokens nyktra och faktabaserade analys gör den till nödvändig läsning för alla som vill förstå Ukrainakrisen och dess bakgrund. Sakwa redovisar noggrant ukrainsk politik från Sovjetunionens sammanbrott och framåt. Han går igenom de viktigaste vändpunkterna, från den orangefärgade revolutionen 2004 till Majdanupproret 2014.

    I det senare sammanhanget pekar han på hur en från början fredlig folkrörelse mot slutet kidnappades av de militanta nationalisterna, något som speglas i det faktum att omkring 15 poliser miste livet vid sidan av närmare hundra civila. Det var inte bara regimen som hade krypskyttar i sin tjänst.

    Händelserna kring Majdanrevolten visade också på EU:s impotens när det gällde den politiska utvecklingen. I stället för att försöka hålla fast vid den överenskommelse om framtida val som undertecknades av de tre utrikesministrarna från Frankrike, Polen och Tyskland den 21 februari 2014 kom EU att utan protester bli passiv åskådare till utvecklingens egen logik, en logik som i stället välkomnades av ledande amerikanska politiker.

    Redan den 11 december 2013 hade ju den amerikanska toppdiplomaten Victoria Nuland i ett avlyssnat telefonsamtal skisserat sammansättningen av en ny regering under utropet ”Fuck the EU!”. När nu den gamla regimen störtades var det just dessa planer som realiserades.

    Samtidigt passade de segerrusiga nationalistpolitikerna på att förbjuda ­ryskan som ett andra nationellt språk, ett beslut som aldrig genomfördes men som ändå direkt tände motrevolutionens eld i landets östra delar. Ryssland, som såg sina intressen kring flottbasen på Krim hotade, skyndade sig att annektera halvön.

    Självfallet anser Sakwa att Rysslands återtagande av Krim efter 60 år som ukrainskt territorium inte genomfördes på ett folkrättsligt acceptabelt sätt även om det säkert fanns en stor folkmajoritet för beslutet.

    Kritiken från väst bemöts av Ryssland med hänvisning till det prejudikat som utgörs av Kosovos ensidigt utropade självständighet och enligt Sakwa borde det utifrån den parallellen ligga i allas intresse att få saken prövad i en internationell domstol. Fast ingen tror ju på allvar att Ukraina ska få tillbaka Chrusjtjovs present, lika lite som att Kosovo ska återförenas med Serbien.

    För Sakwa har EU haft en delvis destruktiv roll. Man har under senare år övergett sin ursprungliga ideologi som en överbryggande och medlande fredsfaktor på en historiskt krigshärjad kontinent. I stället har man tagit på sig rollen som något slags civil gren av Nato.

    Associationsavtalet med Ukraina förutsatte en anslutning också till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, något som för Ryssland (och många ukrainare) av naturliga skäl sågs som överskridande av en röd linje. Det östliga partnerskapet, med Carl Bildt och den polske utrikesministern Sikorski som främsta arkitekter, kraschade i Ukraina mot verklighetens betongvägg.

    Richard Sakwa konstaterar att begreppet ”vägval” utifrån denna överideologi kom att handla om något slags tvång att välja block i det kalla krigets efterföljd. Det användes som ett vapen mot dem som hävdade att länder har en historia och en geografisk placering och att ett val måste ta hänsyn till vilken inverkan det kommer att ha på andra länder. Som han uttrycker det: ”Detta är inte ett postulat för en cynisk realpolitik eller pragmatism, utan vanligt sunt förnuft – en uppenbar bristvara i Ukraina­krisen”.

    Sakwa går inte in närmare på Carl Bildts roll men för en svensk är det omöjligt att läsa boken utan att fundera över den svenske utrikesministerns högst privata twitterpolitik. Han trotsade ju vanlig diplomatisk praxis genom att vandra omkring på Majdan under högerextremisternas vajande fanor.

    Han försökte inledningsvis förklara massakern i Odessa som ytterligare ett ryskt attentat mot ukrainsk självständighet. Mest pinsamt var kanske hans upprepade garanti för att det plötsligt regeringsbärande partiet Svoboda bestod av ”goda demokrater”.

    Hur djupt de demokratiska idealen suttit hos detta parti kunde man se i Kiev den 31 augusti i år när just företrädare för Svoboda tillsammans med andra högerextremister attackerade parlamentet och tre människor omkom. Syftet med attacken var att torpedera Minskavtalet.

    För dessa grupper är nämligen den framförhandlade freden en torpedering av deras nationalistiska dröm. Varje tal om begränsad autonomi är förhatligt. En federalism av den typ som gör att Belgien och Schweiz fungerar som sammanhållna stater kan för övrigt ingen ukrainsk politiker nämna utan risk för politiskt självmord.

    Dessutom ligger Svoboda och andra ultranationalister bakom den lagstiftning som nu gör det till en nationell plikt att hylla de paramilitära grupper som under 40-talet (delvis i samarbete med nazisterna) mördade tiotusentals polacker och judar i etniska rensningar. Inget europeiskt land, inte ens Ungern, har gått så långt i sin historierevisionism.

    För att återvända till Sakwa så är han inte ute efter att diskreditera Ukraina och urskulda Ryssland. Han känner verkligen Putins idévärld och dagens ryska ideologi inifrån. Men som den forskare han är vill han ha balans och fakta i diskussionen.

    Han beklagar att Ukraina långt före dagens ryska inblandning var en stat i sönderfall genom fraktionsstrider, brist på politiskt ledarskap och oligarkiskt styre. Han visar hur Ukrainas BNP har sjunkit sedan 1992 medan den i grannlandet Polen har tredubblats. I det sammanhanget noterar han också att delar av den politiska eliten i landet gärna velat lasta den egna misskötseln på andra: ”Det verkar alltför ofta som om Ryssland hålls ansvarigt för alla Ukrainas problem”.

    Det är en inställning som vi kunnat se även hos en del av den svenska politiska eliten. Värre är att den attityden tycks finnas kvar inom den svenska utrikesförvaltningen också under den nuvarande regeringen. Så sent som den 12 september framhöll Sveriges ambassadör i Ukraina, Andreas von Beckerath, i en intervju i Kyiv Post: ”Vi tror verkligen att Ryssland har det fulla ansvaret för konflikten i Ukraina”.

    Det är ett uppseendeväckande antiintellektuellt uttalande. Ukrainakrisen kan rimligen inte sammanfattas i en så förenklad klyscha. Man får hoppas att hans uppfattning inte delas av de högsta ansvariga på UD.

    Verkligheten är nämligen mycket mer komplicerad än så. Ryssland är en stor bov i dramat men EU liksom ukrainska oligarker och ultranationalister måste också bära en del av ansvaret för det rådande eländet. Det visar Richard Sakwa med förkrossande sakkunskap. ”

  4. Torsten Kälvemark har idag recenserat boken i Aftonbladet under rubriken ”Från frihetsdröm till blodigt hat”
    (http://www.aftonbladet.se/kultur/article21450392.ab)

    Torsten Kälvemark om boken för alla som vill förstå Ukrainakrisen

    Ukraina måste få välja sin egen väg. Så heter det ofta på välmenande ledarsidor. Tanken är god men frågan är bara vad som är Ukraina.

    Pröva gärna att omformulera satsen: Irland måste få välja sin egen väg. Då vet vi att den inte fungerar. På den betydligt mer begränsade yta som den gröna ön utgör har det länge funnits två olika viljor.

    En har med nationalistisk lidelse velat se hela landet under en gemensam regering. En mindre del av befolkningen har med samma heta känslor slagit vakt om gemenskapen med en angränsande stormakt och fått militärt stöd därifrån. Det tog många år av ömsesidig terror innan dagens relativa lugn inträtt men ännu är såren inte helt läkta.

    Den brittiske historikern Richard ­Sakwa visar övertygande i sin bok att Ukraina lider av samma kluvenhet. I väst finns en nationalism som vill se ett enhetligt styrt och kulturellt likriktat land med ”ett språk och ett sinne” – för att nu låna ett slagord från det förra seklets fennomaner. I öster vill en del av befolkningen behålla ett mer pluralistiskt samhälle med flerspråkighet och decentralisering och historiska band till en angränsande stormakt.

    Det är en kluvenhet som har lett till ett våldsamt inbördeskrig där den ena sidan stöds av ett militärt starkt Ryssland och den andra sidan kämpar med en illa utrustad armé, stödd av nationalistiska frikårer.

    Omkring 8 000 människor har dödats i dessa kamper. Hundratusentals har flytt sina hem. UNHCR har grovt uppskattat antalet internflyktingar inom Ukrainas gränser till 1,3 miljoner. Samtidigt har cirka 660 000 ukrainare flytt till Ryssland.

    Sakwa talar i sin föredömligt analytiska framställning om en ”monism” som en gång för alla vill göra sig av med det ryska och sovjetiska arvet. Den har sina rötter i västra Ukraina, särskilt i de områden där ryska, habsburgska eller polska maktambitioner har mötts i historien.

    Mot den står en ”pluralism” som vill behålla den mångfald som alltid existerat på det stora ukrainska territoriet. Efter februarirevolutionen 2014 har monismen blivit den statsbärande ideologin i Kiev och det är mot den som rebellerna i Donbass med hjälp av ryska vapen kämpar.

    Sakwa är professor i rysk och europeisk politisk historia vid University of Kent och han är väl skickad att analysera de intrikata spänningsfälten i Östeuropa och Ryssland. Han har själv polsk bakgrund och har dokumenterat sig som specialist på det moderna Ryssland bland annat genom en inträngande studie av Putins maktspel och genom en uppmärksammad bok om Chodorkovskij-affären.

    Bokens nyktra och faktabaserade analys gör den till nödvändig läsning för alla som vill förstå Ukrainakrisen och dess bakgrund. Sakwa redovisar noggrant ukrainsk politik från Sovjetunionens sammanbrott och framåt. Han går igenom de viktigaste vändpunkterna, från den orangefärgade revolutionen 2004 till Majdanupproret 2014.

    I det senare sammanhanget pekar han på hur en från början fredlig folkrörelse mot slutet kidnappades av de militanta nationalisterna, något som speglas i det faktum att omkring 15 poliser miste livet vid sidan av närmare hundra civila. Det var inte bara regimen som hade krypskyttar i sin tjänst.

    Händelserna kring Majdanrevolten visade också på EU:s impotens när det gällde den politiska utvecklingen. I stället för att försöka hålla fast vid den överenskommelse om framtida val som undertecknades av de tre utrikesministrarna från Frankrike, Polen och Tyskland den 21 februari 2014 kom EU att utan protester bli passiv åskådare till utvecklingens egen logik, en logik som i stället välkomnades av ledande amerikanska politiker.

    Redan den 11 december 2013 hade ju den amerikanska toppdiplomaten Victoria Nuland i ett avlyssnat telefonsamtal skisserat sammansättningen av en ny regering under utropet ”Fuck the EU!”. När nu den gamla regimen störtades var det just dessa planer som realiserades.

    Samtidigt passade de segerrusiga nationalistpolitikerna på att förbjuda ­ryskan som ett andra nationellt språk, ett beslut som aldrig genomfördes men som ändå direkt tände motrevolutionens eld i landets östra delar. Ryssland, som såg sina intressen kring flottbasen på Krim hotade, skyndade sig att annektera halvön.

    Självfallet anser Sakwa att Rysslands återtagande av Krim efter 60 år som ukrainskt territorium inte genomfördes på ett folkrättsligt acceptabelt sätt även om det säkert fanns en stor folkmajoritet för beslutet.

    Kritiken från väst bemöts av Ryssland med hänvisning till det prejudikat som utgörs av Kosovos ensidigt utropade självständighet och enligt Sakwa borde det utifrån den parallellen ligga i allas intresse att få saken prövad i en internationell domstol. Fast ingen tror ju på allvar att Ukraina ska få tillbaka Chrusjtjovs present, lika lite som att Kosovo ska återförenas med Serbien.

    För Sakwa har EU haft en delvis destruktiv roll. Man har under senare år övergett sin ursprungliga ideologi som en överbryggande och medlande fredsfaktor på en historiskt krigshärjad kontinent. I stället har man tagit på sig rollen som något slags civil gren av Nato.

    Associationsavtalet med Ukraina förutsatte en anslutning också till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, något som för Ryssland (och många ukrainare) av naturliga skäl sågs som överskridande av en röd linje. Det östliga partnerskapet, med Carl Bildt och den polske utrikesministern Sikorski som främsta arkitekter, kraschade i Ukraina mot verklighetens betongvägg.

    Richard Sakwa konstaterar att begreppet ”vägval” utifrån denna överideologi kom att handla om något slags tvång att välja block i det kalla krigets efterföljd. Det användes som ett vapen mot dem som hävdade att länder har en historia och en geografisk placering och att ett val måste ta hänsyn till vilken inverkan det kommer att ha på andra länder. Som han uttrycker det: ”Detta är inte ett postulat för en cynisk realpolitik eller pragmatism, utan vanligt sunt förnuft – en uppenbar bristvara i Ukraina­krisen”.

    Sakwa går inte in närmare på Carl Bildts roll men för en svensk är det omöjligt att läsa boken utan att fundera över den svenske utrikesministerns högst privata twitterpolitik. Han trotsade ju vanlig diplomatisk praxis genom att vandra omkring på Majdan under högerextremisternas vajande fanor.

    Han försökte inledningsvis förklara massakern i Odessa som ytterligare ett ryskt attentat mot ukrainsk självständighet. Mest pinsamt var kanske hans upprepade garanti för att det plötsligt regeringsbärande partiet Svoboda bestod av ”goda demokrater”.

    Hur djupt de demokratiska idealen suttit hos detta parti kunde man se i Kiev den 31 augusti i år när just företrädare för Svoboda tillsammans med andra högerextremister attackerade parlamentet och tre människor omkom. Syftet med attacken var att torpedera Minskavtalet.

    För dessa grupper är nämligen den framförhandlade freden en torpedering av deras nationalistiska dröm. Varje tal om begränsad autonomi är förhatligt. En federalism av den typ som gör att Belgien och Schweiz fungerar som sammanhållna stater kan för övrigt ingen ukrainsk politiker nämna utan risk för politiskt självmord.

    Dessutom ligger Svoboda och andra ultranationalister bakom den lagstiftning som nu gör det till en nationell plikt att hylla de paramilitära grupper som under 40-talet (delvis i samarbete med nazisterna) mördade tiotusentals polacker och judar i etniska rensningar. Inget europeiskt land, inte ens Ungern, har gått så långt i sin historierevisionism.

    För att återvända till Sakwa så är han inte ute efter att diskreditera Ukraina och urskulda Ryssland. Han känner verkligen Putins idévärld och dagens ryska ideologi inifrån. Men som den forskare han är vill han ha balans och fakta i diskussionen.

    Han beklagar att Ukraina långt före dagens ryska inblandning var en stat i sönderfall genom fraktionsstrider, brist på politiskt ledarskap och oligarkiskt styre. Han visar hur Ukrainas BNP har sjunkit sedan 1992 medan den i grannlandet Polen har tredubblats. I det sammanhanget noterar han också att delar av den politiska eliten i landet gärna velat lasta den egna misskötseln på andra: ”Det verkar alltför ofta som om Ryssland hålls ansvarigt för alla Ukrainas problem”.

    Det är en inställning som vi kunnat se även hos en del av den svenska politiska eliten. Värre är att den attityden tycks finnas kvar inom den svenska utrikesförvaltningen också under den nuvarande regeringen. Så sent som den 12 september framhöll Sveriges ambassadör i Ukraina, Andreas von Beckerath, i en intervju i Kyiv Post: ”Vi tror verkligen att Ryssland har det fulla ansvaret för konflikten i Ukraina”.

    Det är ett uppseendeväckande antiintellektuellt uttalande. Ukrainakrisen kan rimligen inte sammanfattas i en så förenklad klyscha. Man får hoppas att hans uppfattning inte delas av de högsta ansvariga på UD.

    Verkligheten är nämligen mycket mer komplicerad än så. Ryssland är en stor bov i dramat men EU liksom ukrainska oligarker och ultranationalister måste också bära en del av ansvaret för det rådande eländet. Det visar Richard Sakwa med förkrossande sakkunskap. ”