DN skrev i morse ”Kungen vill hjälpa till att lösa Saudikrisen. Kungen är bekymrad över de senaste dagarnas händelseutveckling och tycker det är viktigt att ha en bra dialog och goda relationer länder emellan. Som Sveriges statschef vill kungen självklart bidra till att finna en lösning i den uppkomna situationen. Det förs en dialog mellan statschefen och regeringen.
”. Fler än jag hajar till. Kungens roll är ju bara representativ, något som han inte sköter med någon större bravur.

Andra har också reagerat på det. Pål Steigan skriver nu på sin blogg under rubriken ”Sverige: Carl Gustaf forsøker seg med privat utenrikspolitikk”

”Etter å ha vinglet en god del bestemte den svenske regjeringa seg for å avslutte den omstridte våpenavtalen med Saudi Arabia. Det falt de svenske milliardærene veldig tungt for brystet og 31 av dem gikk ut i pressa med et opprop i Dagens Nyheter der de skrev:

Sveriges rykte som handels- och samarbetspartner står på spel. Vi förväntar oss därför att regeringen hanterar frågan om Sveriges fortsatta samarbetsavtal med Saudiarabien med hänsyn till Sveriges och svenskt näringslivs långsiktiga internationella trovärdighet. I stället för att avbryta samarbetet bör fokus nu istället läggas på dialog och samtal kring en förlängning eller eventuella förändringar, med hänsyn till båda sidors gemensamma intressen. Skall Sverige utvecklas som exportnation måste respekten för ingångna avtal värnas.

De 31 næringslivstoppene representerer de 0,01% rikeste og mektigste i Sverige. De er et konsentrat av svensk pengemakt.

Dette førte til at Saudi Arabia nektet Sveriges utenriksminister Margot Wallström å tale i Den arabiske liga og at det arabiske oljediktaturet fordømte Sverige for innblanding i landets indre anliggender.

Og så har partysvensken over alle partysvensker, kong Carl Gustaf, meldt seg på banen. I en uttalelse fra det svenske hoffet heter det:

Dette er over kanten for hva den svenske kongen kan gjøre etter svensk statsskikk. Etter grundlagerna av 1974 har kongen utelukkende symbolske og representative funksjoner.

Det er ingen tvil om at utspillet fra kongen svekker regjeringa overfor Saudi Arabia og støtter næringslivstoppenes lobbyvirksomhet. Carl Gustaf har gode forbindelser til halshoggerregimet i Riyadh. I 2011 vakte han oppmerksomhet ved å reise til Saudi Arabia uten å informere UD. Dette er i strid med grunnloven. Besøket gjaldt at han skulle dele ut speiderbevegelsens utmerkelse Bronseulven til kong Abdullah:

Kungen anlände till Saudiarabiens huvudstad Riyadh redan i tisdags, skriver hovet på sin hemsida. I egenskap av hedersord­förande i World Scout Foundation delade han i fredags ut förtjänsttecknet Bronsvargen till Saudiarabiens kung Abdullah.

Kanskje Carl Gustaf skulle holdt seg til strippeklubber i stedet for å leke utenrikspolitiker?

Apropå kungen – utdrag från gästblogginlägg av Sven Hofman 15/9 2013 med titeln ”Kungen bra att ha”?.
”Kungen förkroppsligar den svenska statens kontinuitet”, skriver Ivar Arpi (Svenska Dagbladet 14/9 2013) med anledning av Carl XVI Gustafs fyrtio år på Sveriges tron. Det är inte på något vis sant. Inte heller är det sant att ”kungahuset [representerar] hela svenska folket”.

Fram till 1544 var Sverige ett valkungadöme. Olika fraktioner inom högaristokratin slogs om vem som skulle vara landets konung, och hela Kalmarunionens tid (1397–1523, då Sverige hade ett antal främmande överherrar) kan betraktas som ett utdraget inbördeskrig mellan stormannaätter vilket hotade att slita riket itu. Karl Knutsson Bonde valdes till kung inte mindre än tre gånger samt avsattes dessemellan. Detta kan man inte kalla kontinuitet. Det som värnade landets bestånd som riksenhet var istället bondedemokratin på socken- och häradsnivån, städernas borgerskap som rådplägade sinsemellan och – från Arboga möte 1435 – en ständerrepresentation som etablerade sig som en riksdag för alla fyra stånden.

Men även efter arvkungadömets etablering var diskontinuitet och inbördes fejder det normala inom den monarkiska svenska staten. Erik XIV avsattes, fängslades och mördades, sedan han gått bet på att sätta högadeln på plats. Den svenske kungen Sigismund Vasa avsattes också han, genom hertig Karls tämligen terroristiska statsvälvning med åtföljande inbördes- och successionskrig vilka höll på att ruinera landet ekonomiskt. Redan under Vasa-dynastins tid ser man sålunda att ett kungahus utgör icke en enande men väl en splittrande faktor i statslivet. En av Vasa-kungarna, Gustav II Adolf, göt en våldsam död och hans dotter slöt denna regentlängd genom abdikation, religionsbyte och vad som i praktiken måste betraktas som landsförräderi.

Därmed tvangs man byta dynasti, och detta har sedan blivit en tradition i rikets styrelse. Den tredje och siste av de karolinska kungarna bragte landet till katastrof och mördades sannolikt av sina egna. Hans efterträdare, systern Ulrika Eleonora, avsattes som regent genom en statskupp (maken tilltvang sin tronen) men förblev barnlös. Hennes efterträdare som drottning, Lovisa Ulrika, syster till Fredrik den store av Preussen, skapade ett hovparti som 1756 försökte ta den absoluta makten i riket men misslyckades; en av intriganterna, landets främste greve, fördes i stället till stupstocken. Kuppmakerskans son, Gustav III, mördades av en hatisk adelsopposition och hennes sonson, Gustav IV Adolf, undanröjdes i en militärkupp på våren 1809.

Denna händelse var det som småningom förde den nuvarande kungaättens grundare, en fransk revolutionsgeneral som varit med om att avsätta ett annat kungahus, till makten i Sverige. Han hade dessförinnan varit den franska ockupationsmaktens militärdiktator i såväl Hannover som Hamburg, innan han värvades av de svenska konspiratörerna till det svenska rikets högsta ämbete.

Man ser att kungaväsendet städse varit blodbesudlat, åsamkat landet split och söndring och blivit någorlunda uthålligt (tvåhundra år) först sedan det med 1809 års regeringsform berövats sin monarkiska karaktär. Men ”beständigt” (Arpis uttryck) kan man svårligen påstå att arvskungadömet har varit.

Denna anmärkning är inte en plädering för den kungliga glansens avskaffande. Sverige är sedan länge en republik, med väl fungerande folkstyre och en maktlös fursteperson som statschef. Många svenskar gillar av någon anledning denna ordning; flertalet fördrar den utan större entusiasm. En minoritet retar ständigt upp sig, antingen på institutionen som sådan eller på innehavaren av den högsta värdigheten.

Vad man än må säga: den benhårda rojalismen är ett både kuriöst och splittrande element i den svenska statskroppen. Och för övrigt: närhelst ett folk har kunnat välja statsform (som i Östeuropa efter 1990), har det inte inrättat något kungadöme, vare sig ärftligt eller byggt på val. Även Finland, efter självständigheten 1917, avstod till sist från att hålla sig med kung.

intressant.se, Kung, Kungen,Karl Gustaf, historia, politik, monarki, Saudiarabien, republik, arv, statschef,

DN 21/3 Pål Steigans blogginlägg DN 14/9 DN 2 SvD 14/9 Ivar Arpis ledare SvD 25/7 Ivar Arpi