Förintelsen i Kroatien – möte idag. Jugoslaviens upplösning.

Föreläsning, fotoutställning och filmvisning till 70-årsminnet av koncentrationslägrets befrielse. Jasenovac – Donja Gradina 1941-1945. ABF Stockholm fredag 29 maj 18.30:

I år hedras 70-årsminnet av Jasenovac – Donja Gradinas befrielse den 22 april 1945. Koncentrationslägret var ett förintelseläger, grundat i den oberoende staten Kroatien (NDH) under andra världskriget. Det var det enda förintelselägret som inte drevs av tyskarna själva och var ett av de största lägren av detta slag i Europa. Lägret inrättades av den styrande Ustaša-regimen i augusti år 1941 och revs till grunden i april 1945. Lägret var ökänt för sin barbariska praxis och det stora antalet offer. Majoriteten av offren var etniska serber, vilka Ustaša ville utrota från NDH tillsammans med judarna och det romska folket.

Lagen mot krig lagen_omsl_2
Fil. dr. Žarko Vidović berättar via en inspelad intervju om Jasenovac – Donja. Žarko föddes år 1921 i Tesenj i före detta Jugoslavien, Bosnien och Hercegovina. Han studerade i Zagreb och sedan i Sarajevo ända tills Ustaša började med våldsamheter och propaganda mot judar, romer och serber. Žarko blev flera gånger arresterad och slutligen deporterad till Jasenovac – Donja Gradinas koncentrationsläger. Senare valde de tyska soldaterna ut honom till att bli vägarbetare i Beyfjord och Narvik, Norge. År 1943 lyckades han fly till Sverige, började studera i Uppsala och fick dottern Zaga Grip. Han reste till Jugoslavien år 1947 och fick då förbud att lämna landet och kunde därför inte återvända till Sverige. Idag är Žarko pensionerad professor i Konst- och civilisationshistoria och bor i Belgrad.

Zaga Grip medverkar och berättar om sin far.

Under kvällen visas även en fotoutställning med arkivbilder i original från lägret, en dokumentärfilm om Jasenovac – Donja Gradina av Simo Brdar samt en intervju-dokumentär av Jelena Mila.

* Jag finner det lämpligt att påminna om Jugoslaviens upplösning.

Bakgrund till dagens Kroatien och NATO:s roll.
Bombkriget mot Jugoslavien 1999 som föregicks av Kroatienkriget och kriget i Bosnien-Herzegovina kom att på flera sätt bilda mönster för de efterföljande krigen på 2000-talet.Efter Titos död 1980 och murens fall 1989 kom de gamla nationella motsättningarna i Jugoslavien på nytt i dagen och olika nationaliteter reste krav på självständighet.

Konflikterna skulle möjligen ha kunnat lösas på fredlig väg, om omvärlden (främst Tyskland och USA) låtit bli att blanda sig i.Jugoslavien med sina sex delrepubliker var en stat. De i landet pågående konflikterna var interna angelägenheter, som de stridande parterna hade att lösa mellan sig. Dessa interna konflikter utgjorde ingen grund för inblandning från varken FN:s eller andra staters sida. Stridigheterna kom emellertid att underblåsas och internationaliseras genom utländsk inblandning som underminerade pågående fredsprocesser.

För Tyskland sågs Slovenien och Kroatien som framtida delar i en tysk intressesfär. Tyskland hade redan under andra världskriget bildat en lydstat i Kroatien. USA sökte en roll i Europa som kunde legitimera fortsatt amerikansk närvaro och NATO:s berättigande som militärallians efter Warszawapaktens upplösning.
NATO untitled
USA tog ställning för Bosnienmuslimerna i konflikten i Bosnien-Herzegovina och för Kosovoalbanernas krav på självständighet. Tysklands och USA:s politik riktade sig mot Serbien och de krafter som försökte hålla ihop Jugoslavien. Serbiens traditionella bundsförvant Ryssland var alltför försvagad efter Sovjetunionens upplösning för att kunna bjuda motstånd mot de västliga stormakterna.

Krigen på Balkan resulterade i 130 000 till 140 000 dödade, oändliga flyktingströmmar och två misslyckade och etniskt rensade klientstater, Bosnien-Herzegovina och Kosovo.

Det kroatiska kriget
Delrepubliken Kroatiens självständighetsförklaring 1991 påskyndades av Tyskland, trots starkt motstånd från övriga EG-medlemmar. Lord Carrington som var ordförande i den av EG initierade Fredskonferensen för Jugoslavien konstaterade att ett för tidigt erkännande av Kroatien som stat kunde vara gnistan som sätter eld på Bosnien-Hercegovina. Tyskland kunde dock tvinga med sig övriga EG-stater till att erkänna Kroatien och Slovenien som stater.

Resultatet blev också omfattande etnisk rensning och blodiga strider mellan serber och kroater. Mellan 250 000 och 300 000 serber fördrevs från Krajina i Kroatien i augusti 1995. Det var den största etniska rensningen under krigen och
den största i Europa sedan andra världskriget. Även Sverige som då ej var medlem i EG anslöt sig till EG:s linje och regeringen Bildt med utrikesminister Margareta af Ugglas erkände Kroatien den 16 januari 1992.

Därmed bröt regeringen mot den traditionella svenska politiken att endast erkänna stater som uppfyllde tre kriterier: en regim som har kontrollen över territoriet eller större delen därav (Kroatiens ledare Tudjman hade inte kontroll över det som sades vara den nya statens territorium),ett folk (serber i området var emot utbrytningen) och klara gränser för den nya staten (gränserna var inte definierade för Kroatien).

Den traditionella svenska hållningen i erkännandefrågor hade sin grund i FN-stadgans principer om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter och respekt för staternas suveränitet. Erkännandet av Kroatien (och Slovenien) öppnade för andra stater att blanda sig i jugoslaviska angelägenheter. Detta fick dramatiska konsekvenser under de följande åren och bidra till att Jugoslavien genom utländsk inblandning steg för steg bröts upp och att hela konflikten slutade med bombkriget 1999.

Det bosniska kriget
Efter Kroatiens självständighet kom frågan om delrepubliken Bosnien-Hercegovinas status inom Jugoslavien i fokus. Bosnien-
Hercegovina erkändes av EG som stat 1992. Erkännandet saknade förankring i de faktiska förhållandena
(det fanns ingen regering som hade kontroll över ett bestämt territorium med ett visst folk). De tre nationella grupperna
bosnienmuslimer, serber och kroater, hade alla olika syn på frågan om statsbildning och statstillhörighet. USA och EG valde emellertid att ensidigt stödja bosnienmuslimerna. USA:s före detta utrikesminister Cyrus Vance och den före detta brittiske utrikesministern David Owen lade som medlare fram en fredsplan, fick ett motvilligt godkännande av alla parterna i Bosnien. Även bosnienserberna som fick avstå mest gick med på planen efter ett kraftfullt ingripande av Serbiens president Slobodan Miloševic´ (1997 blev Miloševic´ Förbundsrepubliken Jugoslaviens president). Vance-Owensplanen gick ut på att bilda ett antal självstyrande områden efter schweizisk modell med kantoner.

Trots Vance–Owenplanen agerade Clintonadministrationen med ett nytt initiativ som skulle komma att ge USA den ledande rollen i det fortsatta kriget i det forna Jugoslavien. Den amerikanska regeringen sammankallade en konferens med väststaterna och Ryssland och den 23 maj 1993 antogs Washingtonplanen (Washington Declaration of Joint Action Programme). Den byggde på upprättandet av sex så kallade säkra områden och sköt Vance-Owenplanen helt i sank.

Washingtonplanen fick alla tre parter, muslimer, serber och kroater, att snabbt inse att någon politisk lösning inte längre fanns utan att det nu gällde att skaffa sig så stora områden som möjligt med våld. Kriget i Bosnien-Hercegovina blev än blodigare än i Kroatien. Att bosnienserbiska styrkor dödade flera tusen bosnienmuslimer i Srebrenica 1993 är mest känt, men samtliga militära grupperingar begick grova övergrepp mot civilbefolkningarna i det inbördeskrig som rasade.
Srebenica images

NATO tog ledningen i kriget 1995, då alliansen manövrerade bort FN. Det var resultatet av en bitter strid mellan FN:s dåvarande generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali och USA-administrationen om befälet över styrkorna. Boutros-Ghali förlorade
och tvingades avgå efter endast en mandatperiod genom USA:s veto mot honom i säkerhetsrådet 1996. Enligt Kofi Annan, som tillträdde som ny generalsekreterare, var orsakerna att Boutros-Ghali hade en ”instinktiv avsmak för USA:s dominans efter det kalla kriget”, att han gick emot ”USA:s ständiga intolerans mot varje ledare inom FN som agerade oberoende” och att han ”verkade obstruera den alltmera robusta position som USA intog beträffande det balkanska kriget” (Annan 2011).

Resultatet av kriget var en icke-fungerande statsbildning med tre etniskt rensade områden, där muslimer, kroater och serber i
princip hade var sitt område.
Avgörande för USA:s inblandning var att NATO gavs en ny offensiv roll efter Warszawapaktens upplösning. I NATO:s strategibeslut från 1991 underströksatt alliansen var ”rent defensiv till sitt syfte”. Denna formulering togs bort 24 april 1999 (mitt under bombkriget) och man begränsade sig inte längre till försvar av medlemsstaterna utan skulle upprätthålla fred och säkerhet i ”the Euro-Atlantic region”. Man hänvisade särskilt till Kosovo och Jugoslavien. BBC:s speciella reporter under Balkankrigen Misha Glenny sammanfattade stormaktsagerandet fram till 1993: ”Washingtonplanen fick lika katastrofala konsekvenser som Tysklands för tidiga erkännande av Kroatien och Slovenien. Den här gången var det emellertid amerikanarna som fiskade i grumligt vatten.” (Glenny 1996)

Bombkriget 1999
Den tredje och sista fasen i krigen i Jugoslavien under 1990-talet kom med USA:s och NATO:s bombningar av Serbien. Samtliga NATO-stater utom Grekland deltog med större eller mindre insatser. Förspelet var Rambouillet-avtalet som USA förelade Jugoslavien och som var ett diktat, som innebar rätt för NATO att placera trupper på serbiskt territorium. Det ställde president Miloševic´ inför ett omöjligt val: säga nej till avtalet och riskera bombkrig eller godta NATO-trupper på Serbiens territorium och uppge landets nationella suveränitet vilket knappast någon statschef i något land skulle gå med på. Detta insåg USA och avsikten var att Serbien skulle säga nej så att bombningarna skulle kunna inledas.
Flygplan som bombar images

Bombkriget hade föregåtts av en massiv propaganda i västliga medier om påstådd etnisk rensning och massmord på Kosovoalbaner. Det pågick oavbrutet i 78 dygn mot landet, inklusive huvudstaden Belgrad, och bostadsområden, fabriker, broar, och elverk förstördes. NATO satte in över 1 000 flyg och bombade från hög höjd, använde bland annat tiotusentals klusterbomber, vilket ledde till många civila offer. Uppgifter om antalet dödade går något isär. Det var 4 000 dödade och 10 000 sårade enligt Jugoslaviens tidigare utrikesminister Zivadin Jovanovi medan Independent Commission of Inquiry bedömde att ”flera tusen” civila dödades. Över 6 000 skadades allvarligt,varav 40 % var barn, och omkring 900 000 människor i centrala Serbien tvingades lämna sina hem för att undkomma bombningarna enligt International Action Center. För första gången sedan andra världskriget hade huvudstaden i en europeisk suverän stat som var medlem i FN bombats.
Fredsbomber untitled

Bombningarna saknade stöd i folkrätten och utgjorde ett öppet brott mot FN-stadgans våldsförbud. NATO intervenerade
i ett inbördeskrig till stöd för ena parten. USA motiverade politiskt kriget som en ”humanitär intervention” för att skydda kosovoalbaner i provinsen Kosovo från påstådd förföljelse från serbisk milis. I säkerhetsrådets debatt den 26 mars 1999 förklarade
USA:s representant: ”FN-stadgan innebär inte godkännande av väpnade övergrepp på etniska grupperingar eller att det internationella samfundet skall blunda för en växande humanitär katastrof. NATO:s åtgärder är fullkomligt berättigade. De är nödvändiga för att stoppa våldet och förhindra ytterligare avvikelse från fred och stabilitet i området. Förbundsrepubliken Jugoslaviens myndigheter skulle snabbt kunna få NATO:s aktioner att upphöra genom att inställa sina brutala attacker mot folket i Kosovo och röra sig i riktning mot ett fredsavtal.” Den brittiske utrikesministern Robin Cook uttryckte dock bekymmer över att det saknades säkerhetsrådsbeslut att bomba. ”Vi har problem med våra jurister”, klagade han för USA:s utrikesminister, som replikerade ”Skaffa nya jurister!” (Mamdani 2004).

Efter bombkriget har världen kunnat konstatera att någon massfördrivning av kosovoalbaner från Kosovo aldrig ägde rum innan kriget inleddes. Inte heller kunde några massgravar med dödade kosovoalbaner påträffas som det hade hävdats i propagandan
före bombkriget. Det kanadensiska rättsmedicinska team som efter kriget hade uppgiften att kartlägga dödandet av kosovoalbaner avbröt sin verksamhet i förtid och reste hem då de inte kunna finna några massgravar i Kosovo. En filmfotograf som följde teamet kommenterade USAs påståenden om att 100 000 till 200 000 kosovoalbaner dödats av serberna:”Detta var massakern som aldrig inträffat” (Globe and Mail 2 september 2004).

En massflykt skedde istället som en följd av bombkriget. Genomförandet av bombkriget – valet av mål,omfattningen och intensiteten – var inte heller styrt av några humanitära överväganden. Syftet var att tvinga Jugoslavien att acceptera NATO:s krav. Efter bombkriget ockuperade NATO Kosovo. Under NATO-ockupationen rensades de delar av provinsen som dominerades av albaner nästan helt från serber, judar och zigenare. Kosovo har efter kriget blivit en klientstat under västmakterna med erkännande från bara hälften av världens stater. USA kunde efter kriget upprätta sin största militärbas i Europa, Camp Bond Steel, i Kosovo. USA och de flesta NATOstaterna stödde 2008 Kosovos självständighetsförklaring.

Detta var i strid med FN:s säkerhetsråds resolution 1244, som avslutade kriget 1999. Resolutionen var den existerande grunden för Kosovos legala status. Resolutionen bekräftade alla medlemsstaters förpliktelse att värna om Jugoslaviens suveränitet och territoriell integritet. Serbien är idag det dåvarande Jugoslaviens efterföljarstat.

Resolutionen talar inte om oberoende för Kosovo, utan om ”väsentlig autonomi och meningsfull självadministration” – vilket var vad Serbien hade gått med på och föreslagit.

intressant.se, , , , , , , , , , ,, , , , , , ,

Kosovo som modell för folkrättsvidrigt USA-anfall mot SyrienNew York Times 24/8 DN 24/8 kl 14.21 SvD 24/4 emSvD 24/8

Mötet 29/5 SvD 11/7 Expressen 13/7 DN 26/5 2012 Globalresearch DN antal miljardärer i Sverige Equality Trust DN 20/9 recension av Nina Björks bok

  6 comments for “Förintelsen i Kroatien – möte idag. Jugoslaviens upplösning.

  1. 29 maj, 2015 at 07:21

    Twitterkommentar av Sveriges Radios Moskva-reporter Maria Persson Löfgren denna morgon:

    ” @romelsj som drogforskare kanske du skulle studera HIV spridningen i Ryssland 900 000 smittade varför? Vore viktigare än sprida elakheter ”

    Så sakligt, eller hur? Nytt lågvattenrekord?

    Vid Sovjetunionens fall skedde en väldig försämring av hälsa och levnadsstandard. En stor ökning av narkotika och alkoholproblem, självmord, och HIV i f.d. Sovjetunionen och i de baltiska staterna, Detta är väl belagt av forskare från bland annat Ryssland, och även Sverige (dock inte jag).

  2. Zokrates
    29 maj, 2015 at 12:18

    Subversion och CIA orkestrerad splittring pågick i årtal innan det militära (öppna) anfallen med reguljära trupper. Samtidigt som USA och dess allierade i Europas toppskikt med den ”civila” linjen banade vägen med SAP och ekonomisk krigföring.

    Mycket intressant att läsa Karen Talbot ”The Real Reasons for War
    In Yugoslavia: Backing up Globalization with Military Might” eftersom hon starkt visar Forna Jugoslaviens Strategiska och Geopolitiska Betydelse, vid sidan av den mycket intrikata ekonomiskt, politiskt subversiva verksamheten, som både är verksamt i Jugoslavien och Albanien och hur det sträcker sig runt det forna östblockets alltmer angripna hävder i strategisk geopolitisk växelverkan med Ryssland.

    ”This was manifested not only in the NATO war against
    Yugoslavia, but also increasingly in the Baltics, the Ukraine, the region of the
    Caucasus Mountains, and among all the littoral nations of the Caspian Sea. The
    main pipelines for Central Asian oil, the Baku-Novorossiisk and Baku-Supsa
    pipelines, pass through the Caucasus. The conflicts occurring in this region are
    clearly related to the struggle over the gas and oil wealth. For example, in mounting
    disputes, Russia had been allying itself with Armenia and, it is suspected, with the
    Abkhaz separatists to “counterbalance NATO influence in Azerbaijan and Geor-
    gia.” Chechnya is also critical in this struggle as the Baku-Novorossiisk pipeline
    traverses Chechen territory (Stratfor, 1999b)”

    Som KT visar sammanfaller dessa – ekonomiska, politiska, och militära – faktorer och förstärker varandra. Hon visar också hur internationell rätt undermineras och hur den diplomatiska processen riggas och hur NGO:s lokaliseras.

    ”Yugoslavia was a victim of the worldwide process of capital restructuring and
    profit maximization. The targeting of Yugoslavia did not begin with the bombing.
    Economic destabilization of that nation began in the 1980s with IMF and World
    Bank structural adjustment programs (SAPs). As happens throughout the world
    where such SAPs have been imposed as conditions for debt relief, they devastated
    the economy, laying the groundwork for the breakup of Yugoslavia.

    Political destabilization of Yugoslavia has been equally intense. There were
    increasingly direct pronouncements about U.S. intentions to depose Milosevic,
    which was finally accomplished in the September 2000 elections. The funding and
    organizing of opposition groups was openly espoused and carried out.
    Referring to the U.S.-government-funded National Endowment for Democ-
    racy (NED),

    Alan Weinstein, who helped launch the NED said, “ a lot of what we
    do today was done covertly 25 years ago by the CIA” (National Endowment for
    Democracy, 1999). The NED, which Republican Congressman Chris Smith
    defined as “the most cost-effective item in the budget,” had been pouring millions
    of dollars into Yugoslavia for years. Among other things, NED’s Paul B.
    McCarthy praised the Forum of Non-Governmental Organizations held in
    Belgrade in June 1998, and encouraged U.S. organizations “to provide opposition
    political parties with expertise.” At the time, he said that Western funders should
    support organizations like the Alternative Academic Network and the Anti-War
    Campaign, which “protested the war in Kosovo.”

    NED funding also was funneled
    to the Humanitarian Law Center, the Center for Democracy Foundation, the
    Belgrade Center for Human Rights, the Center for International Private Enter-
    prise, the European Movement of Serbia, the G-17 group of economists, and the
    American Center for International Labor Solidarity, which backed UGS
    Nezavisnost, a trade union confederation opposing Milosevic (
    Ibid”

    http://www.socialjusticejournal.org/archive/82_27_4/82_10Talbot.pdf

  3. Peter Grafström
    29 maj, 2015 at 15:06

    Maria Persson Löfgren känner sig tydligen pressad av den berättigade men knappast elaka kritiken.
    Hon har orsak efter alla hennes tidigare okunniga utfall.
    A propos HIV.
    Narkotikakriget mot Ryssland ombesörjdes ju av britter och amerikaner som vägrade samarbeta för att hindra smugglingen söderifrån. Opiumkrigstaktik.
    Och vad är det för sjukdom, finns det verkligen någon säker info om det?
    Om man ser hur Erik Enby bemöts i något andra sammanhang trots väl dokumenterade fakta som grund kan man ju undra om etablissemanget har grepp om det.

  4. 29 maj, 2015 at 17:25

    Anders nämner Srebrenica i sin text om Jugoslavien. Dödandet i Srebrenica. Dock är ”massakern i Srebrenica” en av flera forskare och journalister ifrågasatt berättelse. Diana Johnstone: ”Dårarnas korståg.” Alexander Dorin: ”Srebrenica the History of Salon Racism.” Edward S Herman: ”The Srebrenica Massacre. Evidence, Context, Politics.” USA hetsade under kriget i Jugoslavien upp ett hat mot Serbien. En ”massaker” passade väl in i propagandan. De ljög om fördrivningen av kosovoalbaner. Om Iraks kärnvapen. Om Gaddafis flygangrepp på den egna befolkningen. ”Västs” propaganda har många lögner på sitt samvete. Lögner som fått fasansfulla konsekvenser. – Ifrågasätter någon öppet berättelsen om Srebrenica grips svenska media av vrålande raseri.
    Den reaktionen gör mig misstänksam.
    Ulla Johansson

    • Gammal krigare
      29 maj, 2015 at 18:29

      Srebrenica-massakern inträffade faktiskt. Jag tjänstgjorde i F.d. Jugoslavien melkan januari 1993 och oktober 1996 och sen omgångsvis under åren 2000-2002. Var med och tog hand om de överlevande på flyktinglägret i Tuzla och senare när massgravarna grävdes upp. Men BiH och HVO var inga oskyldiga offer. De massakrerade serber på fruktansvärt vis.
      CIA organiserade flyglaster med vapen som flögs in till BiH och MPRI ställde upp med rådgivare åt både BiH och HVO.

  5. Zokrates
    30 maj, 2015 at 13:05

    Lätt ”att glömma” att CIA/SAS och Pakistanska motsvarigheten…ISI som var högst verksamma i Bosnien http://en.wikipedia.org/wiki/Inter-Services_Intelligence_activities_in_Bosnia.

    CIA/SAS återanvände sina ”Afghanska legosoldater” (ofta beväpnade med ryska vapen) i det skuggkrig som pågick mellan ”separatistfraktioner” och olika gerilla-konstellationer med islamsk(!) men också sekulär anknytning. SAS är specialister på denna typ av verksamhet.

    Finns för övrigt inte många ”rena samveten” på någon sida. Människor köptes på alla sidor och ”karriärer” skapades och smulades sönder i den av krigstillståndet drastiskt förstärkta civila positioneringsstriden som förstärks av både ”yttre” subversiva krafter och inhemska makthavares opportunistiska nationalism.

    Att ösa in vapen (bland annat via Pakistan) och beväpna samtliga grupper samt bomba är mer eller mindre cyniskt kalkylerat kaos.

Comments are closed.