Fem år efter ”den arabiska våren” och icke-revolutionen.


Fem år har gått sedan ”revolutionen” i Egypten, som aldrig vari någon revolution. Det var protester mot förtryck, men hade aldrig en inriktning på att störta den härskande klassen och etablera ett nytt ekonomiskt eller socialt system. Den var alltså helt olik den franska revolutionen 1789 som störtade det feodala samhället och började etablera en ny borgerlig ordning, och helt olik den socialistiska revolutionen i Ryssland 1917.
Egypten Tahirtorget
Och inget verkar vara bättre i Egypten nu än för 5 år sedan. Efter den kortvariga revolten kom en kontrarevolt av Mubarak, och sedan av militären med al-Sisi i ledningen. I Egypten råder USA-stödd militärdiktatur.
Cecilia Uddén, som verkligen inte är någon radikal, rapporterar 25/1 i SR Nyheter att 340 personer försvann i Egypten i höstas och att drygt 11 000 fängslades av politiska skäl förra året. Hon menar att det är värre förtryck än under Mubarak. De flesta har fått det sämre. Stödet för president al-Sisi har minskat. Oppositionen är splittrad och rädd. Militären har agerat kraftfullt för att hindra demonstrationer nu.
Aftonbladet skriver ”Inför femårsjubileet har egyptiska myndigheter gått hårt åt opposition och dissidenter, med bland annat räder i människors hem i Kairo och nyinstallerad övervakningsutrustning kring Tahrirtorget, rapporterar The Guardian. Hossam Baghat, journalist och grundare av egyptiska människorättsorganisationen EIPR säger till Guardian att situationen är värre än någonsin.”
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22145109.ab

Revolten i Egypten för 5 år sedan ter sig förståelig och alls inte värdelös, trots dagens situation. Vilka är lärdomarna? Med ofullständig kännedom bör man yttra sig försiktigt. Man måste väl göra en noggrann analys av motståndaren, den USA-stödda diktaturen, och av sina styrkor. Mål som ökad demokrati och minskade ekonomiska och sociala orättvisor, samt störtande av militärdiktaturen skulle jag tro att många egyptier ställer sig bakom. Men hur? Jag vet för litet om Egypten för att kunna komma med förslag/synpunkter.
Låt mig påminna om den kinesiska militärfilosofen Sun Tzu, Han skriver i ”Krigskonsten” om vikten att förstå både fienden och sig själv. ”Om du känner motståndaren och dig själv behöver du inte frukta utfallet av hundra slag. Om du känner dig själv men inte motståndaren så vill du segra ibland och förlora ibland. Om du varken känner fienden eller dig själv vill du förlora varje slag.”
På Globalresearch skriver Lauren McCauley”Over the past two weeks, security forces interrogated residents and searched more than 5,000 homes in central Cairo as a “precautionary measure” against demonstrations, which officials claim ”are aimed at polarizing society and mobilizing the masses against the government.” http://www.globalresearch.ca/five-years-after-tahrir-square-egypts-police-state-worse-than-ever/5503589
För 5 år sedan fanns stor entusiasm i och utanför Egypten över ”den arabiska våren”. ”Vi bevittnar den mäktigaste folkliga demokratirevolten i världen sedan 1989”, skrev trotskisten Andreas Malm i Aftonbladet Kultur (1/2, 2011).
Så blev det alls inte. Utan uppslutning bakom ett tydligt, demokratiskt alternativ i en stat av Egyptens slag på någon typ av socialistiskt grund lär ingen verklig ändring komma till stånd tänkte jag och andra för 5 år sedan. Tyvärr fick vi rätt.

30 juni 2012 valdes Muhammed Morsi, en anhängnare till Muslimska Brödraskapet (MB) med knapp majoritet till Egyptens president. Ett år senare störtades han i en militärkupp efter omfattande protester. Morsis fall var inget stort bakslag för USA, även om han en tid var deras ”man” – men det var också i ännu högre grad den egyptisk militären som officiellt får 1 500 000 000 dollar per år i militärt stöd. USA:s regering kan spela med minst två olika kort samtidigt i samma fråga.
Morsi untitled
De stora demonstrationerna mot Morsi och MB i maj-juni 2012 innehöll också skarp kritik mot USA. Demonstranter bar handgjorda affischer som fördömde Obama och hans Kairo-ambassadör Anne Patterson som stödde MB.

Obama betecknade inte militärens maktövertagande 2013 som en statskupp, för då får USA formellt sett inte leverera vapen till den egyptiska militären. Men visst var det en statskupp, eller? USA gjorde dock gjort ett -taktiskt stopp- i leveranser av tyngre vapen, som inte behövs för militären, men som ändå innebär att USA har en viss hållhake på militären. General al-Sisi, som ledde statskuppen mot president Morsi, har examen från USA:a krigsakademi i Carlisle, Pennsylvania. Han hade stått i ständig telefonförbindelse med USA:s försvarsminister Chuck Hagel från början av proteströrelsen fram till militärkuppen. Det är högst osannolikt att Al-Sisi skulle ha agerat utan klartecken från Pentagon. Och detta med formellt förbud för USA:s regering att leverera vapen efter statskupper ter sig som hyckleri. Många äro de statskupper som USA på olika sätt stött, och som följts av även militärt stöd.

Egypten protetster mot USA P1-BM636_LIONDO_G_20130808195519
Hela 95 % i Egypten röstade Ja till förslaget till ny konstitution i januari 2014, vid ett valdeltagande på 38 % enligt New York Times. Detta innebär att 37 % (0,95*0,38) av de röstberättigade gav aktivt stöd till förslaget. (Detta är en betydligt högre siffra än för de i USA som aktivt röstar fram en president). Något Nej-alternativ fanns inte. Under Morsi infördes en ny islamistisk konstitution efter folkomröstning – med ett valdeltagande på 33 % Sexiofyra procent röstade ja, vilket innebär att 22 % (0,64*0,34)av de röstberättigade aktivt stödde konstitutionen. Förslaget till ny konstitution är inte lika islamistiskt. Militären har rätt att åtala alla medborgare inför militärdomstol, att utse försvarsminister och försvarsbudgeten ska vara hemlig. När man blickar tillbaka på den ”arabiska våren” är det tydligt att de – som denne bloggare – som redan ansåg att det inte handlade om någon revolution – hade rätt. Konstitutionen ger militären – och därmed USA – ökad makt.
Al-Sissi untitled.

Muslimska Brödraskapet, CIA och USA

Västerländska underrättelsetjänster har en lång historia av samarbete med MB. Storbritanniens stöd av brödraskapet går tillbaka till 1940-talet. Från och med 1950-talet gav CIA stöd till MB på grund av Brödraskapets berömvärda förmåga att motarbeta den folkliga nationelle presidenten Nasser. Dessa hemliga kopplingar till CIA bibehölls under Mubarak.

Proteströrelse mot Mubarak i början av 2011 var även ett svar på de förödande konsekvenserna av Internationella Valutafonden IMF:s reformer. Dessa reformer som började 1991 har utarmat det egyptiska folket, samtidigt som de öppna upp den egyptiska ekonomin för utländska investerare. Egyptens kornbod i Nildalen sedan mer än 3000 år förstördes till förmån för import av livsmedel från USA och EU. Den resulterande avregleringen av matpriser, svepande privatisering och åtstramningar har lett till fattigdom och massarbetslöshet. Sociala program kollapsade och Egyptens ekonomi och finansiella system destabiliserades. Och den egyptiska militären är Egyptens kanske främsta ekonomiska aktör och ingen vän av demokrati. Militären har säkert USA:s fulla stöd, och är en tryggare partner än MB, med dess religiösa inriktning.

Vill påminna om att det finns inte något land i världen som stött tillnärmelsevis så många militärkupper i demokratiska länder som USA. Utrikespolitiskt har USA tydligt visat att landet inte är för demokrati. Man kan kritisera och angripa diktaturer som står alltför självständiga i förhållande till USA, som Irak, Libyen och Syrien men inte andra (Egypten, Tunisien, Bahrain, Saudiarabien, Pinochets Chile och alla de militärdiktaturer som USA stött/etablerat i Sydamerika och även i Sydostasien.)

-Mossadeq i Iran 1953;
-Arbenz i Guatemala 1954;
-Sukarno i Indonesien 1965;
-Allende i Chile 1973;
-Sihanouk i Kambodja 1970;
-USA invaderar militärt och störtar den demokratiska Bishopregeringen i Grenada 1983;
-USA understödjer statskupp en i Venezuela 2002, och erkänner, omedelbart och officiellt, kuppmakarna som de nya representanterna för landet. Problemet för USA var att kuppen misslyckades;
-Den folkvalde presidenten Aristide kidnappas i Haiti av USA 2004 och skickas till Afrika. En statskupp genomförs, med USA:s stöd och många Aristide-anhängare mördas eller fängslas;
-Zelaya i Honduras 2009;
-Stödet till den egyptiska militärens statskupp mot Morsi 2013.
-Stödet till statskuppen i Ukraina i februari 2014
-Statskuppsförsök i Venezuela 2015.


i Andra om: , ,, , Obama, , , , , , , , ,

Globalresearch Aftonbladet 25/1 MJ Rosenberg New York Times 17/1 Wall Street Journal 9/8 Globalresearch 12/8 Bilderblogg 15/8 DN 28/7 Globalresearch 28/7DN 11/7 Ahramonline Globalresearch William Engdahl 4/7 Globalresearch Michel Chossudovsky 4/7 Bilderblogg 7/7 Björnbrum Intervjun med Dr TarpleyIMF del 1 blogginlägg DN 3/7DN ledare 3/7DN 28/1 DN 27/1 SvD 28/1 Abu Dhai AftonbladetDN 29/1 Expressen Humanistbloggen Anders Svensson 9/12 Dagens Arena DN 7/12Bilderblogg 7/12 Annarkia 26/11 DN ledare 27/11Anders Svenssons blogg DN 6/12 Lars Linders bloggGlobal Research 27/11Samir Amins artikelMR youtube Annarkia DN 26/11SvD 26/11 AB 26/11 DN 25/11 SvD 25/11 AB 25/11 Expressen 24/11 Globalresearch SVT 25/11


5 svar till “Fem år efter ”den arabiska våren” och icke-revolutionen.”

  1. På hemsidan för Amnesty International skriver Mohamed Lofty ”Never before in my 10-year career has working on human rights in Egypt been so dangerous. Today in Egypt, human rights activists, lawyers, political activists and independent journalists, all have to live with their phone calls being tapped, endless smear campaigns and hate speech from state-affiliated media as well as continuous harassment and intimidation from the authorities.”

    • Det är ju en exakt beskrivning av att vara regimkritiker eller tillhöra oppositionen (SD) i Sverige idag. Det stämmer ju till punkt och pricka.
      Vi var många som varnade för den arabiska våren och förutspådde exakt det som skedde och efterspelet i Europa med migrationsvågorna. Den som nu inte inser att det var planlagt kommer aldrig att kunna öppna sina ögon.
      De som styr, vilka det nu är, verkar jobba på fyra fronter – Mellanöstern med revolutionerna och krigen där, Europa med migrantinvasionen och provokationerna från EU/NATO mot Ukraina och Vitrysskand, Sydostasien där de försöker stärka islam i Myanmar och Thailand och Afrika där folkmord på kristna pågår som bäst. Sydamerika verkar vara relativt förskonat än så länge.

  2. För den som vill lära sig mer om hur armen genomsyrar hela det egyptiska samhället finns två dokumentärer.
    http://www.svtplay.se/video/5867426/spelet-om-egypten-avsnitt-1/dokument-utifran-spelet-om-egypten-avsnitt-1
    http://www.svtplay.se/video/5867432/spelet-om-egypten-avsnitt-2/dokument-utifran-spelet-om-egypten-avsnitt-2
    En reflektion jag gjort är att både Mubarak och Ben Ali numera alltid benämns diktatorn Mubarak resp. diktatorn Ben Ali i SR/SvT, vilket de inte gjorde före den arabiska våren. Före revolten ansågs bägge länderna vara demokratier och resp. ledande parti var medlem i Socialistinternationalen. På 60 och /70-talet kallade i stort sett alla afrikanska ledare sig för socialister utan att det betydde något mer än att de var populister. Efter frigörelsen från kolonialmakterna var socialism ett positivt laddat ord som gav ledaren en, om än kortvarig, folklig förankring.

  3. Missnöjet med ”systemet Mubarak”gällde inte enbart våldet, utan de otillräckliga existensvillkor som tvingades på folket och som står i en skarp motsats till västvärldens levnadsformer. Demonstranterna kritiserade den orättvisa fördelningen, nepotismen och mutsystemet och krävde demokrati: särskilt den unga generationen, som har tillgång till webb, behövde för sin „facebook-revolution“ ingen gemensam politik och inget politiskt parti. De flesta menar ju med kravet på demokrati, att en demokratiskt vald regering skulle sysselsätta sig med att lyssna på de sorger som folk har och skulle ge alla tillträde till livets chanser: Har en sådan föreställning om demokrati något att göra med verkligheten i väststaternas demokratier?
    Nej, för de framgångar som västliga demokratier kan visa upp, nämligen att de är kan ackumulera kapitalistisk pengarikedom, genom att utnyttja sina arbetande folk produktivt till detta syfte och samtidigt klarar av att upprätthålla den ”sociala freden” – det är inte samma sak som att människorna har ett bra liv. De privata friheter som individerna i arabiska länder praktiserar, skiljer sig från det som kännetecknar västliga stater. En oanfäktad statsmakt behöver inte förtrycka folket. Och livsvillkoren som gäller kan man inte uttömmande förklara med partipluralism och fria val. I de demokratiska marknadsekonomierna är mutor förbjudna, för att den fria konkurrensen bestämmer över vilka och hur många människor som får ”njuta” av inkomstkällorna som stat och kapital ”erbjuder”.
    Proteströrelsen kritiserade inte orsakerna till de outhärdliga livsvillkoren, utan den orättvisa fördelningen. Orsaken till allt elände i landet identifierades inte med den ”tredjevärlds-kapitalism” som styr i Egypten och att det är bristen på förvärvskällor som förorsakar eländet. Och det är en stor skillnad. Kravet på demokrati har varken något att göra med verkligheten i demokratiska marknadsekonomier eller med Egyptens kapitalistiska knapphetsekonomi och dess statliga administrationen, utan uttrycker önskan om folkvänligt styre – vilket är ett ganska motstridigt önskemål, när man tänker på att statsmakter i demokratiska marknadsekonomier är ense om att kapitalet måste göra profit…