På DN Debatt skriver idag två professorer under rubriken ”Ny bankreform i EU riskerar att skapa ökad instabilitet” Denna bakreform är en viktig fråga även för Sverige. Professorerna skriver bland annat att den föreslagna bankreformen ”gynnar den oreglerade sektorn, ska hindra banker från att ägna sig åt verksamhet som bedöms riskfylld men resultatet kan bli instabilitet. Bättre än detaljingrepp i marknaden vore skärpta kapitaltäckningskrav, skriver två ekonomiprofessorer.”
Enligt förslaget vill man ha mindre banker. De skriver ”Att förbjuda reglerade banker att handla i egen bok minskar storleken på den reglerade sektorn och ökar storleken på den oreglerade.” Just borttaganden av olika regleringar inom bankvärlden sedan snart 30 år tillbaka har kraftigt ökat utrymmet för spekulationer och stora finanskriser och stora ekonomiska kriser – som vi sett och som vi ser nu!
Uppdelning av banker går tväremot utvecklingen inom ekonomin sedan mer än hundra år. Alla fakta visar att verksamheten inom alla industrier och företagsform gått mot ökad koncentration, vilket bland annat sätt priskonkurrensen åt sidan. Detta gäller EU, inklusive Sverige. Vilken konkurrens inom ränteområdet bedriver våra 4 dominerande storbanker? Ingen egentligen. För stunden har jag främst siffror från USA tillgängliga.
I boken ”USA som världspolis” kan man läsa i kapitel ”2.6 Ökad monopolisering och minskad priskonkurrens.”
”En ökad koncentration och monopolisering har skett inom olika delar av näringslivet i USA och i andra länder (se även kapitel 10).”
2.6.1 Banker och finansinstitut
”År 1990 svarade de 50 största bankerna för omkring 48 procent av banktillgångarna i USA, lika stor andel som 1936. Mellan 1980 och 2005 skedde 11 500 banksammanslagningar i USA. Bankerna blev färre och de stora bankerna större. Av de 15 största bankerna i USA år 1991, med totala tillgångar på 1 153 miljarder dollar, fanns bara fem kvar år 2005 (Citigroup, Bank of America, JP Morgan Chase, Wells Fargo och PNC Financial), med tillgångar på 8 915 miljarder dollar (Bellamy Foster & Holleman 2010). Av de nio ledande bankerna då det gällde »offerings of corporate debt, mortgage-backed securities, equities and municipal obligations« 1988 fanns endast två kvar som relativt oberoende i slutet av år 2008, nämligen Goldman Sachs och Morgan Stanley. Nu svarar de tio största bankerna och finansinstituten i USA för 50 procent av tillgångarna, jämfört med 10 procent år 1990. De tjugo största kontrollerar 70 procent av tillgångarna jämfört med 12 procent år 1990 (Bellamy Foster & McChesney 2012). År 1995 hade de sex största bankerna tillgångar som motsvarade 17 procent av BNP*, vilket ökat till 55 procent år 2006 och till 64 procent tredje kvartalet 2010 (Bellamy Foster, McChesney & Jonna 2011).”
Jag övergår att åtege tankar av Ulf Karlström på EU:s bankunion, som förekommit i tidigare blogginlägg. Ulf har tidigare publicerat flera gästblogginlägg här om miljö och ekonomi mm, om så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion och om EU, tex. om bankunionen och ”Varför angriper David Cameron EU”?. Han har skrivit om privatisering av vården, om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur och var ordförande i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG) 1968-70, efter Sköld Peter Matthis. Han är också med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”.
”I slutet av juni 2013 beslöt EU:s statschefer, efter sedvanliga, utdragna nattmanglingar, att ta ett steg till mot en bankunion för EU och presenterade ett förslag.
Vad betyder då en bankunion? Den franske kommissionären föreslår att man sätter upp ett EU-råd (byrå) och en krisfond för banker. Centralbanken ECB skall övervaka 6000 banker, varav 200 storbanker svarar för 90 % av omsättningen. ECB skall överlämna ärenden om krisande banker till rådet, som får besluta om avveckling, dvs. konkurs, eller räddning via en fond på 60-70 miljarder euron. Vid konkurs finns en slags ansvarshierarki, där i botten sparare med max 100 000 euro skall hållas skadelösa. Förslaget är en kompromiss och sägs vara till för att hindra stater från att sopa in skattepengar i det egna landets krisande banker, och ytterst förhindra nya finanskriser. Det låter rent av underbart, men är det sant? Kan det överhuvudtaget vara sant?
Bakgrund är både enkel och komplex. Det enkla är att avregleringen av Västvärldens bankväsen skapade en oanad ”finansiell kreativitet”, eller finansiella svindlerier, för att säga det rakt ut. Dessa finanssvindlare har skapat bägge kriserna 2008 och 2011, lyckats få regeringar att stoppa in pengar i bankerna, och därvid skuldsätta stater. Konkursen av finansjätten Lehman Brothers är undantaget från regeln. För Europa och EU tillkommer valutaunionen med 17 EU-länder, vilken skall räddas till vilket pris som helst. Och åtgärder som nu föreslås av EU har kanske mer med Euroland att göra än att försöka minska finanssvindleriet. Det komplicerade beror på den nya världsordning som är under utveckling, mitt under våra fötter, på den mark vi står på.
Den nya världsordningen handlar om hur Västvärlden (kallad Triaden) tappar i ekonomisk och politiskt makt. Det speglas symboliskt i utväxten av G8 till C20, där BRICS-länderna är tunga (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina & Sydafrika). De ekonomiska kriserna har slagit relativt hårdare mot Triaden än mot BRICS och andra relativt stora ekonomier, som Indonesien, Mexico, Nigeria, Argentina m fl länder. Emellertid finns det ett klart beroende mellan Triaden och andra stora länder, som BRICS och råvaruproducerande länder. Det handlar inte om beroendet hos siamesiska tvillingar, men ett beroende är det lika fullt.
Ämnet är spännande och stort, men faller utanför denna korta artikel. Här skall bara ges antydningar. Kinas ekonomiska framgångssaga har varit exportdriven, och denna missgynnas starkt av lågkonjunkturen i USA och Europa. Utslagningen av tillverkningsindustrin i dessa två länder har varit problematisk, men gynnat BRICS m fl länder. Idag har en återindustrialisering påbörjats, vilket tvingar BRICS i större grad att förlita sig på sina stora hemmamarknader. Och den förvandligen låter sig inte ske in en handvändningen. Slutligen har världskrisen, med varierande intensitet i olika regioner, pressat ned efterfrågan och priserna på råvaror och energivaror.
Och vilken är då kopplingen till USA och EU? Utan en årlig tillväxt på 2-2,5 % kan inte räntor betalas och skuldbergen amorteras. Talet om tillväxt är inte bara ett mantra, det handlar närmast om överlevnaden för lånedopade ekonomier. Den precisa kärnan i lånefinansierad verksamhet är att den både skall betala de egna kostnaderna, inklusive vinst, och lånehajarnas verksamhet. Och det gör den inte. Läser man den pessimistiska prognosen från World Economic Outlook, Update, IMF 2013, förestår man EU-och Eurokramarnas nervositet. Hjulen måste fås att rulla samtidigt som banksystemet måste återkapitaliseras och skuldbergen i södra EU tacklas. Inte ens en munvig EU-kommissionär klarar av att hålla så många bollar i luften samtidigt.
Vad säger nu olika kommentatorer?. Nationalekonomen professor Stefan Hedlund (SvD 3/6 -13) menar att EMU-kritikerna har rätt. Gemensam valuta och penningpolitik går inte att bedriva om man inte samtidigt har gemensam fiskal politik (budget). Det bedömer han som uteslutet och menar att av två onda saker som upplösningen av Euroland det minst onda. Andra mer politiskt inriktade, som SvD ledarskribent Ivar Arpi (SvD 11/7 -13) dömer ut bankunionen som ett alltför stort steg mot en EU-federation. Han känner dock av den politiska snålblåsten och garderar sig därför: ”Att tvångsmata EU med en bankunion kan dock visa sig nödvändigt för att rädda europrojektet, men frågan är om det är önskvärt på andra plan”. Rabulisten på SvD Näringsliv, Andreas Cervenka dömer ut förslaget till bankunion som ”en papperstiger” (11/7). Räddningsfonden på 60-70 miljarder euro är en liten vattenkanna som skall släcka skogbranden i eurozonens banksystemets dolda förluster på 1000-2500 miljarder euro.
Frågan är när Alliansen resp Stefan Löfvén skall börja kalla finansiell kreativitet för svindlerier? Kommer vi få uppleva det? Eller är det den lilla vattenkannan som gäller?”
intressant.se, USA, politik, EU, kapitalism, fattigdom, rikedom, jämlikhet,ojämlikhet, ekonomi, bankuniondemokrati, banker, kris, skatter, USA, spekulationer,IMF, imperialism,
DN Debatt 18/4 Helena Palena SvD 11/7Dagens Industri 11/7 DN 10/7 DN 13/2 DN 2 13/2SvDGlobalresearchSvensson-bloggen Wikipedia Expressen 13/2 Ab 13/2Annarkia Ab 17/1 Kritikerstorm mot Janne Josefsson DN antal miljardärer i Sverige Old Wolf-bloggen Anders Lindberg i Ab 17/1 DN 17/1 DN 18/1 Erik Helmersson DN 7/11 DN 8/11 SvD AB Expressen SvT SR Stiglitz i SvD 4/11Wolodarski i DN 4/11 DN1 17/10DN 2 17/10 DN 3 17/10DN 4 17/10DN 5 1/10 DN 6 17/10 SvD 17/10 SvD om USA-valetAftonbladet 17/10
AB 17/10Expressen 17/10SvT 17/10 SR 17/10 SvT Rapport 24/9 SvD 26/9 Equality Trust SvT Rapport 24/9 kl 19.30 DN Debatt 24/9 Lena Sommestads blogg 24/9 DN recension Rapport 23/9 Dagens Industri 18/9 DN15/3 DN 20/9 recension av Nina Björks bok
SvD
Occupy Wall Street 4/9
Ett svar till “EU:s nya bankregler bäddar för ekonomiska kriser”
Det roliga är att de förbättringar det pratades om i texten är STÖRRE kapitaltäckningskrav.
Men folk i allmänhet vet nog inte(?) att banker överhuvudtaget lånar ut mer än de har.
Jag tror inte att en upplyst demokrati skulle kunna godkänna något annat än 100% täckning för privatägd verksamhet. Statliga banker som lånar till inhemsk verksamhet bör givetvis kunna använda lägre täckningsgrad. Men för internationella lån blir det mycket knepigare. Då lutar det åt någon sorts världsregering om man skall undvika parasiterande imperialister, men i så fall en demokratiskt pålitlig världsregering , inte den som USA eftersträvar nu..
Det skulle krävas demokratiskt pålitliga objektiva medier och rika privatpersoner skulle inte få tillåtas någon styrning av medier som nu. Det skulle kräva stora ansträngningar för att verkligen effektivt förhindra mygel.
Eftersom privat initiativ ändå är viktigt skulle man vara tvungen att lämna en del saker fritt.
Frågan är på vilket sätt man bäst skulle kunna rama in den friheten så att man gynnar de samhällsnyttiga människorna.
Amerikanerna hade lagstiftning för det ändamålet som skulle ha styckat Rockefellers monopol 1911
och det skedde väl också men efter vad jag förstår har stiftelsekonceptet fått till konsekvenser att de privata eliterna kunnat utöva otillbörlig makt som nu totalt underminerar demokratin överallt.
Så bankerna kan man nog tänka ut vettiga ideer om. Men hur reglerar man friheten på bästa vis. Vad gör man när somliga är ekonomiskt framgångsrika och börjar bli för mäktiga. Och hur gör man när familjeimperier uppkommer. Och när de flera generationer senare utgör en talrik överklass med stora expenser och mycket intressen av att manipulera politiken.
Och hur kommer man ifrån korrumperande krafter.
Jag menar att det är existensen av en exponentiellt växande överklass som skapar press på alla ekonomiska mekanismer som banksystemet och dit jag också räknar imperialismen.
Varför annars ansamlas alltmer hos en liten del av befolkningen på de flesta håll i världen.
Om man anser att den beskrivningen är sann så måste för att förhindra imperialismen antingen barnbegränsa de rika så att de står still i antal eller alternativt se till att ståndscirkulationen implementeras. Klassresor nedåt. Och vill man att andra skall kunna resa uppåt måste ännu fler nedåt. För det finns begränsningar av möjlig tillväxt.
Och teknikutvecklingen ger ännu fler saker att grubbla över men det hoppar jag.