Detta gästblogginlägg har skrivits av Margret som är en gästbloggare ”som uppskattar Jinge-bloggen och följer den regelbundet, för att den tar upp och avslöjar det som imperialistiska statsmakter i vår tid håller på med.” Vi har 17/11 publicerat hennes inlägg ”Ett helt nytt världsläge”, 21/11 ”Tankar om Rysslands roll” och 3/7 ”Europa och NATO.”

Hennes artikel behandlade både Nigeria och Eritrea. Av utrymmesskäl har jag delat upp den i två artiklar. Artikeln om Nigeria publicerades i förgår. Inledningen är densamma som i artikeln om Nigeria.
Margret Stabs artikel.
Flyktingströmmen från imperialismens skapelser på den afrikanska kontinenten fortsätter och Europas ledande statsmakter vill få slut på den genom att bekämpa orsakerna i ”ursprungsländerna”.
I de stater flyktingarna kommer ifrån är det inte möjligt att överleva, antingen är det krig på gång eller så har människornas existensmedel av olika skäl systematiskt förstörts.
Därför kommer de till Europa, där det finns allt man behöver för att leva.

Vet de inte om, att rikedomen här inte är till för att försörja människor som inte har ett livsuppehälle? Att var och en är ansvarig för sig själv och utsätts för konkurrensen om jobb och pengar: i det här samhället gäller ju samma regler för alla, både infödda och migranter, nämligen att bli löntagare – om man inte haft turen att födas rik. Men företagen ”ger” folk enbart jobb om det lönar sig för dem att betala för arbetskraften. De som väljer den farliga vägen från Mali, Somalia, Eritrea, Nigeria, Irak etc. gör det för att få en chans att överleva.

Men efter det senaste toppmötet i Europa är „EU:s stats- och regeringschefer … överens om att bevakningen av EU:s yttre gränser ska skärpas och att människor som inte har rätt till asyl ska skickas tillbaka till sina hemländer så snabbt som möjligt„ http://www.dn.se/nyheter/varlden/nojd-stefan-lofven-efter-eus-extra-toppmote/

Hur kunde det bli så på den afrikanska kontinenten?
De tidigare europeiska kolonialmakterna lät inte kolonierna i Afrika bli suveräna stater för att låta dem vara ifred, utan ville naturligtvis fortsätta att utnyttja ländernas rikedomar. Från den dagen de blev självständiga var alla stater på den afrikanska kontinenten kopplade till de före detta moderländerna genom militära, ekonomiska och politiska avtal, och genom utvecklingshjälpen.
Hur kan dessa länder trots all ”hjälp” vara så välsignade med „naturliga rikedomar“ och samtidigt vara så fattiga? Hur kommer det sig, att så många inbördeskrig är på gång?

I Eritrea har ”Khartoum-Processen” som undertecknades av EU-staterna 2014 gett Afewerki-regimen en ny uppgift som flyktförhindrare.

”Eritrea är en av världens hårdaste diktaturer. Landet har hållit den svensk-eritrianska journalisten Dawit Isaak fängslad i 13 år utan rättegång. Trots detta har Sverige med EU inlett ett samarbete med diktaturen mot människosmuggling.” (http://www.etc.se/utrikes/sverige-i-okant-samarbete-med-diktaturen-i-eritrea).

Flyktingströmmen från Eritrea är stor Omkring 360 000 eritreaner, nästan 6 % av befolkningen har flytt. Omkring 37 000 har registrerats i Europa; de flesta flyr på landvägen, som ofta slutar i något afrikanskt grannland; en del grips i ”tortyrkammaren Sinai”, där de är gisslan tills lösen kommer; en minoritet lyckas komma fram till medelhavet och utgör vid sidan om syrerna den näst största ”boat peaple” gruppen, som tar risken att komma över till ”fästningen Europa” – har nu skapat ett nytt läge för Europa och därmed en ny syn på Eritrea: Afewerki-regimen ska hjälpa till att avvärja flyktingar som vill till EU.

”Africa Migration Route Initiative” är det nya EU-programmet, som ska bekämpa människosmuggel och ”skydda” gränserna från flyktingar. Eritrea ska få flera millioner dollar för ”utveckling” av polisen i landet, dvs Eritreas statsvåld ska ombesörja Europas gräns-bevakning. Därmed förändras även synen på människorättsläget och de europeiska makterna upptäcker hoppfulla ansatser: Italien vill återuppliva de bilaterala relationerna, Danmark skickade en ”fact-finding-mission” som kom till resultatet, att människorättsitutionen inte är så dålig ändå, och att asylansökande därifrån måste granskas noggrannare; Norge och England likaså.

Så fritt, sorglöst och funktionellt utformar Europas imperialister sina relationer gentemot andra statsmakter!
De eritreanska flyktingar som hittills erkändes som politiskt förföljda, kommer i framtiden få uppleva, att deras asylstatus inte beror på det personliga nödläge de måste fly ifrån, utan hur de länder de flyr till, definierar sina relationer med Eritreas statsmakt.

Det politiska förtrycket i Eritrea är känt Militäriseringen, 10 – 20 % av befolkningen är medlemmar av stridsmakten; det 12 skolåret absolveras i militärt läger. Militärtjänsten tar de jure 1,5 år, men är de facto ofta utan tidsfrist. Rekryterna ska inte enbart försvara nationen, utan även utföra civila tjänster: I ”National Service“ blir det tvångsarbete inom vägbygge, gruvor och jordbruk. Svält, fängelse och tortyr för ovilliga, en sorts modern träldom. Den som försöker fly behandlas som desertör; de som blir gripna kommer till ett läger och blir ofta torterade. De som klarar sig över statsgränsen, kan räkna med att familjen hemma får betala böter och kommer i fängelse. Samma sak händer, när utlandseritreer försummar att skicka s.k. „diaspora-skatt”, 2 % av sin inkomst, hem – särskilt om de arbetar politiskt utomlands. Även den politiska oppositionen i Eritrea förtrycks av regimen. 2001 lät president Afeweki häkta hela politbyrån för förräderi, därför att den ville ha en demokratisk författning med partipluralism. Sen 2002 finns det varken privata radio- och tv-stationer eller tidningar. Den sista utlandskorrespondenten utvisades 2008. Sex journalister från den statliga nyhetsbyrån sitter fortfarande i fängelse, andra har försvunnit.

Eritrea är det femte fattigaste landet i världen. Alltså ett helvete på jorden. Därmed skapar den eritreiska staten orsaker att ge sig iväg, som skiljer sig från flyktorsaker i länder, där etniska eller religiösa terroristiska miliser driver invånarna på flykten, som t.ex. i Nigeria, Centralafrikanska Rebubliken, Mali, Sudan, Syd-Sudan.

Räcker det som förklaring, hur landet har blivit ett stort fängelse för sin befolkning?
Den eritreanska befrielsearmen understöddes av västliga makter med pengar och vapen så länge kampen om självständigheten gällde den sovjetallierade Mengisturegimen i Etiopien. Efter Sovjetunionens upplösning, ändrade USA sin politik. Då föll den sovjetiska hjälpen till Etiopien bort och de eritreanska rebellerna ingick en allians med tigrayernas befrielserörelse. För amerikanarna ett bra tillfälle att få bort Derg-regimen och etablera sig själva som skyddsmakt i det viktigaste landet i regionen.

Eritrea blev 1993 en självständig stat, som den då av USA sponsrade rebell-ledaren Afewerki fick styra. För USAs del kunde det ha räckt. Men för Eritreas makthavare var frågan om var statsgränsen går, en fråga om statsmaktens omfattning. Oavsett vilken betydelse området i fråga har för ekonomin, handlar det framför allt om en mellanstatlig konflikt med Etiopien. Eftersom denna konflikt inte berör världsmakternas intressen, ansågs kriget vara ”meningslöst”. FNs gränslinje erkändes inte av Etiopien. På senaste år har Eritrea samlat mera skuld på sig, för nu samarbetar etiopiska trupper med USA mot muslimska miliser i Somalia, som Eritrea understödjer – Al Shabaab etc. Eritrea har alltså fel fiender, har även en gränskonflikt med Djibouti, som USA använder som startområde för drönare. Eritrea är ”skurk”-stat som bestäms av en ”no war, no peace situation“.

När det gäller finansieringen av statsmakten, så bidrar knappast befolkningen till det. 80 % är sysselsatta i jordbruket, för mesta som subsistensbönder. Eritera är (som många grannländer på den aftrikanska kontinenten) ett ”råvaruland”, som levererar råvaror till den kapitalistiska produktionen som pågår i ”industristaterna”, och avkastar profiten där. Landet exporterar framför allt mineraler, som guld, koppar och kali – i överskådliga mängder – och en del agrarprodukter. Lejonparten av ekonomin har staten hand om, export-inkomsterna används till att upprätthålla landets militär. Det gäller även för de eritreer som sänder pengar hem – dessa gireringar utgör 1/3 av BNP, alltså främmande valuta, som statsmakten behöver för att utrusta sin militär.

Och till den behöver statsmakten sitt folk: en befolkning som ständigt ska vara i stridsberedskap och befolka en slagkraftig armé. Därför får det inte finnas några konkurrerande maktanspråk. Staten ska inte bli skådeplats för kamper om ämbeten i hierarkin, om att kontrollera nationens inkomstkällor. Att Afewerki lyckades driva igenom detta herravälde, ansågs en tid vara bra mot den i Afrika typiska korruptionen: inga politiker som bekämpar varandra ömsesidigt på grund av partikulära fördelsberäkningar; ingen ska kunna ha förhoppningar om fördelar, om de kommer till makten. Utan statens suveräna makt ska ingen härska och den tål ingen sån konkurrens.

Afewerkis regim demonstrerar vad „nationbuilding“ med ett ”enigt” folk har sin grund i: nämligen i en statsmakt som utövar våldsmonopolet inom landet och som sådant förskaffar sig respekt och suveränitet gentemot utlandet.

i Andra om: Eritrea, imperialism,Etiopien, kolonialism, kapitalism, USA, politik, diktatur, militär, flyktingar, ekonomi, demokrati