Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), och skriver facklitteratur. Han var ordförande i de förenade FNL-grupperna efter Sköld Peter Matthis. Ulf har tidigare publicerat inlägg här i flera olika ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion. Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”?. Han har skrivit om kanon, unga vuxna och tidigare om privatisering av vården om science och fiktion och om miljöfrågor, om integrationens svåra frågor” och senast om ”kappvändare”. Denna artikel handlar om en ny bok om CIA – av en CIA-chef. Vi har skrivit om CIA förut och också recenserat den Pulitzerprisbelönade boken om CIA ”The way of the knife”, som beskriver hur CIA utvecklats till en mördar-, tortyr-, och terroristorganisation.
Den nya boken har väckt stor uppmärksamhet. SvD skrev förra veckan under rubriken ”CIA-chef avslöjar grova misstag” att ”Michael Morell, tidigare näst högste chef för underrättelsetjänsten CIA, ber i en ny bok USA:s tidigare utrikesminister Colin Powell om ursäkt för den helt felaktiga bedömning som CIA gjorde av Iraks påstådda innehav av massförstörelsevapen. Det skriver Internationel Business Times. Dessa grundlösa påståenden använde Powell inför FN som skäl för invasionen av Irak 2003. Morell skriver att det var dåvarande vicepresidenten Dick Cheney som personligen pressade CIA att påvisa kopplingar mellan Saddam Hussein och al-Qaida.”
Artikeln
Biträdande CIA-chefen Michael Morell meddelade 2013 sin avgång från spionorganisationen. Det väckte viss uppmärksamhet då Morell var en veteran med 33 år inom CIA. Han var en ung, 21 år gammal rekryt, som snabbt steg i graderna inom CIA. I stort sett har han jobbat hela sitt yrkesliv inom CIA.
Bakgrunden till hans påtvingade avgång var morden på USA-diplomater i Bengazi i Libyen. Morell var ansvarig för CIA:s information till Obama-administrationen. CIA-chefens John Brennans ord om orsaken till Morells avgång var fullständigt lysande: “retire to spend more time with his family and to pursue other professional opportunities.”
Det är knappast för djärvt att spekulera i att USA:s politiska överklass gjorde ett “bondeoffer” för att ingen skugga skulle falla på dåvarande utrikesministern Hilary Clinton. Kretsen kring henne hade, som vi vet idag, vidare vyer.
I dagarna kommer Morell ut med en bok om CIA:s handel och vandel. Innan boken släppts är debatten i full gång i USA, till följd av publiceringen av utdrag ur boken.
Vad är det då Morell säger, baserade på förhandspubliceringen? För svenska tidningsläsare är det inga nyheter. Vi har ju vår egen ”Blix” (Hans B.), som faktiskt har lyst upp delar av CIA:s unkna värld. Nå, vad säger Morell:
– CIA lurade regeringen om att Irak hade kärnvapen och att de hade nära kontakter med al-Qaida.
– CIA gjorde en totalt felaktig bedömning av den arabiska våren. Enligt spionorganisationen skulle de spektakulära händelserna leda till att al-Qaida och fanatiska islamisterna försvagades.
Idag kan vi konstatera att inflytandet från al-Qaida och IS i Mellanöstern har ökat radikalt. CIA verkade (verkar?) leva i sin egen pseudovärld, deras enorma resurser till trots. CIA:s analyser väcker naturligtvis avsky. Men de öppnar också för reflektioner, ibland gränsande till spekulationer. Låt mig återkomma till det senare i artikeln.
Det fanns aldrig någon koppling mellan al-Qaida och Saddam Hussein. Det var vicepresidenten Dick Cheney som pressade fram uppgifterna, skriver Michael Morell. Han friskriver även Hillary Clinton från att ha försökt dölja information i samband med attacken mot ambassaden i Benghazi 2012 (Jan Majlard, SvD 5 maj 2015).
Chalmers Johnson har i sin trilogi – The blowback – om USA-imperialismen lämnat mycket intressant information om militarismen i USA, sekretessen och lögnerna, kostnaderna och hur USA-imperiets våld slår tillbaka; The sorrow of empire , Blowback (2000), och Nemises (2007). Johnson skriver i förordet till del 3 att han absolut inte planerade att skriva tre böcker, men efterhand hopade sig beläggen för en ren krigsgalenskap, och så tvingade sig – bildlikt – trilogin fram.
Johnson är en amerikansk, väletablerad historiker och använder naturligtvis inte termen USA-imperialism. Han talar i stället om ”the way arrogant and misguided American policies have headed us for a series of catastrophes comparable to our disgrace and defeat in Vietnam…”. Nå, även om vi inte behöver köpa Johnsons övergripande förklaring så ”sparkar onekligen fakta”, och sådana levererar Johnson en masse.
Den av total lögn impregnerade världsbild George Bush 2004 gav uttryck för vid Air Force Academy 2004 är kristallklar: ”No act of America explains terrorist violence, and no concession of America could appease it. The terrorists who attacked our country on September 11, 2001, were not protesting our policies. They were protesting our existence.”
Argumentet låter snarlikt sionisternas i Israel: Vi är hotade till vår existens, så därför ödelägger vi ständigt den s k ”fienden”. För att kunna erövra mer mark är det kriget som gäller, inte freden. Kriget är inte medlet, utan vägen, vägen utan ände.
I dagarna uppmärksammas att det är 70 år sedan Andra världskriget (2VK) slutade. Det skrivs mängder av både intressanta och förljugna artiklar om 2VK. Vad jag sett har ingen (s)- eller borgerlig skribent påtalat likheten i argumenteringen mellan Nazityskland och USA-Israel. Det törs man inte tala om, utan tystnadens våta filt är det som gäller. En debattserie i AB bär syn för sägen, där Åsa Linderborg förtjänstfullt lyfter fram Sovjets totalt avgörande roll för 2VK:s slut. Och i någon mån får man väl erkänna att ämnet är outtömligt. Barbro Eberan har skrivit flera böcker och artiklar om 2VK, och med boken 2002 fångar hon onekligen detta: ”Vi är inte färdiga med Hitler på länge än”.
* Och vi är heller inte färdiga med USA-imperialismen. *
intressant.se, USA, CIA, krig,desinformation, ekonomi, orättvisor, politik, kapitalism, IS, al-Qaida, morddemokrati, Bush, Cheney,kapitalism, imperialism, Obama, kriminalitet,
International Business Times SvD 6/5 SvD Syriens vänner Nyhetsbanken 24/10 FN:s säkerhetsråd resolution 2118 DN 23/10 Mohamed Omars blogg Aftonbladet 12/10 Expressen 11/10 DN 12/10 Intervju med Putin mm Globalresearch artikelFria Tidningen 13/9 FIB-KulturfrontAron Lund 24/9 Björnbrum 27/9 ISTEAMS Ghoutarapport 16/9Time 16/9 om FN:s rapport Reuters 16/9 ICIJ:s rapport DN 4/4 SvD 4/4 Ab 2/4
4 svar till “En CIA-chef lyfter lite på förlåten”
Man skall givetvis inte tro för ett ögonblick att det pga av att några få erkänner valda problem inom hemliga organisationer så som CIA, att detta betyder att sjukdomen i de hemliga sällskapen nu utrotats. En institution är först och främst lojal sig själv, en institution är motståndskraftig emot förändring. Enda sättet som man kan få bukt med detta är att slå sönder institutionen dra fram det smutsiga byket i offentligheten och demonstrera att det inte finns något sätt att undgå ansvar för sina handlingar, visa att verkligheten och offentligheten alltid till slut kommer hinna ifatt förövaren.
Till Martin Kullberg
Och detta kommer inte att ske. I alla fall inte under min livstid. Noam Chomsky skriver någonstans att alla amerikanska presidenter efter 1945 skulle sitta inne om domarna vid Nürnbergrättegångarna 1946 hade blivit prejudicerande för alla krigsbrott. Möjligen undantaget Gerald Ford.
Det finns heller ingen möjlighet för den existerande statsapparaten i något land att göra detta. Alla politiska ledare blir omedelbart ”pot committed”, när de får sin första briefing om alla hemliga avtal så inser det vad deras parti varit medgörliga till i åtskilliga decennier, första dagen på jobbet så inser de att de inte kan göra något utan att sätta en process i rullning som skulle utplåna deras rörelser, slå sönder alla politiska organisationer som någonsin haft makt i landet.
Bara se på hur de två som haft tillgång till riktigt hemliga saker i Sverige uppträder, S & M, ingen annan än de kan numera tillåtas UD posten eller statsministerposten.
(Även presidenter kan dö finns också alltid för institutioner som har som första plikt att skydda sig själva och som saknar all form av ansvar/samvete.)
Nej, dessa organisationer kan bara slås sönder med en rörelse utanför den etablerade statsapparaten som tvingar fram det.
Värre än så: det behövs rörelser utanför till och med för att förändra och reformera. Ingen stat kan göra annat än åstadkomma hållbara kompromisser mellan politiska krafter, de kan aldrig ta egna initiativ (annat än för att skydda sig själva, förstås).
Samt: Ofta kan inte ens en stark rörelse slå sönder existerande institutioner. Ryska revolutionen misslyckades som bekant med Tjekan, och franska revolutionen misslyckades med den centraliserade franska byråkratin. Förhoppningsvis kan de dock neutralisera dem och göra dem politiskt betydelselösa (dessvärre misslyckades de ovannämnda också med detta).