Vi som lever med katter kan ofta konstatera att de är väldigt lika varandra till sitt sätt. Det vet vi, samtidigt som vi också vet att de kan vara extrema individualister och ha personliga egenheter som man har anledning att fundera på, och ofta le åt.

Min lilla Felin fyllde halvåret igår och hon har en liten egenhet för sig som jag aldrig förut sett trots att jag varit kattsambo i många herrans år.

I vanliga fall säger jag åt henne att låta bli saker med ”– Ajajajajaj!” Hon förstår precis vad jag menar och upphör, om än motvilligt, med det rackartyg hon just då ägnar sig åt. Men jag säger ibland ”- Vad håller misse på med nu?” Jag låter inte lika sträng på rösten men ändå lite sträng.

Då sätter hon sig ofta på rumpan och ser på mig. Hon vickar på huvudet fram och tillbaka som om hon behövde bli riktigt säker på avståndet till mig. Sen höjer hon ena framtassen och slår efter mig i luften, trots att att jag oftast är flera meter bort..

Jag får en mycket stark känsla av att det hon egentligen förmedlar är: ”- Dumma dumma husse!” Som en trotsig unge som vill och kan själv.. Och vad händer med husse?

Ja, det är nog inte så svårt att lista ut att jag sitter och flinar fånigt och säger:

”- Ojojoj vilken sööt katt du är gumman…” :-P