”Maggan” har berikat denna blogg med många intressanta kommentarer. Hon är en 60-årig pensionär som är bosatt i Tyskland sedan länge, men som inte vill förlora kontakten med den anti-imperialistiska rörelsen i hemlandet. Hon skriver

* Jag vill poängtera att ekonomiska sanktioner är en form av krigföring enligt FN.

Hon har nu sänt in en mycket intressant analys om den ekonomiska krigföringen mot Ryssland, som jag med tacksamhet publicerar i två avsnitt. Denna andra del bör läsas efter förra delen. Fokus är på alternativ för Ryssland och andra drabbade stater.
Ryssland sätter sig på tvären
och beslutar själv införa sanktioner: Importförbudet för agrarprodukter från länder som är med på sanktionerna, blir ofta nedräknat till en mycket låg procentsats av EUs exportvolym. Men propagandakrig hör till kriget; och fiendens vapen som man inte vill ge vika för, påstås inte ha någon verkan. Det påstår samma politiker och opinionen som oroar sig över, om Polen, Grekland, de baltiska staterna och andra som inte kan ignorera exportförlusten, står till den enhetliga europeiska sanktionsfronten och grubblar om unionen kanske måste bekosta förlusterna.
För att Ryssland inte påverkas av den stegvisa avstängningen från den internationella krediten har sanktionen inte den önskade effekten. I stället bestraffar Moskva sanktionsmakarna och skärper så konfrontationen. Då måste sanktionsmakterna föra det ekonomiska kriget vidare med alla konsekvenser det kan ha.

De ryska ledarna tillåter inte att deras storbanker tar skada av refinansierings-förlusterna och betalningssvårigheter: Centralbanken ingriper och sätter dem i stånd att fortsätta ge lån och betala sina internationella skulder genom att använda reservvalutorna, som landet hittills tjänat med energiexporten. Den måste nationalbanken offra, fast det är en praktik som den inte kan forsätta med i längden. Tillsammans med Sydkorea ska Kina desutom erbjuda teknologi. Turkiet, Chile och flera sydamerikanska länder säljer agrarprodukter.
Dessutom förbereder sig Ryssland och nästan alla ovannämnda länder på att skapa alternativa kredit- och valutarelationer i förhållande till dollarn och euron. De främjar handel och kapitaltrafik med sina egna valutor, inte längre förmedlat genom de västliga världsvalutorna.
BRICs-länderna tänker bilda en fond som – analog och alternativt till IMF – i krislägen ska stabilisera valutorna genom betalnings-balanskrediter. Det ska t.o.m. införas ett alternativ till Swift. Ryssland och Kina samarbetar med teknisk know how. Sedan Iran utestängdes från den internationella betalningstrafiken uppfattas Swift ha urartat till „ett politiskt instrument för väststaterna“. Sedan ryska VISA- och Mastercards-kunder i loppet av sanktionerna kopplats bort från betalningstjänsterna om de råkar ha sina konton hos fel bank, använder ryska banker det kinesiska „Unionpay-systemet“.

Ryssland har inte bara fått nya partner för att dessa tar chansen att utvidga sina affärer och gärna övertar den marknad som de västliga konkurrenterna inte längre expedierar. De vill även av politiska skäl inte gå med på att isolera Ryssland och binda sig vid den europeisk-amerikanska sanktionsfronten. Alla dessa länder har märkt att politiseringen av världens valuta- och kredittransaktioner är ett västligt styr- och kontrollanspråk, som även riktas emot dem.

Att USA och EU handhar världens finanssystem som sin ägodel, som de tillåter andra länder vara med i eller utestänger dem ifrån, degraderar andra stater till medlöpare, även om de inte är direkt drabbade: För om de inte utan frågor vill fungera som hantlangare till sanktionspolitiken, så måste de bojkotta den, alltså välja annan sida i konfrontationen.
Vilken position det största och viktigaste landet i denna grupp, Kina, kommer att inta, är i vilket fall avgörande. Andrew Small, författare vid German Marshall Fund, varnar för de slutsatser som Kina kan komma fram till i fråga om USAs och EUs Rysslandpolitik:
„But Russia is a different case from Iran or North Korea. It is the first time that these sophisticated financial sanctions have been applied to a major economy and global power, and the trade-offs for China are by no means the same. „
„Before the Crimea annexation, targeted financial sanctions had only been directed at states engaged in classic “rogue” practices, illicit nuclear programs, terrorist financing, proliferation, and counterfeiting. Now they are being used against a power whose economic size and membership in virtually every important global club — the P5, the G8, the WTO, and a host of others — might have been thought to protect it. It is a leap to imagine sanctions being applied to China — another five times Russia’s economic size, many times more deeply integrated with the fabric of the global
economy, and with vastly greater retaliatory capacity — but the precedent has been set.“

Nu står sanktionsmakterna inför frågan
hur länge och hur radikalt framför allt EU kan fortsätta att derangera den globala krediten, innan de själva drabbas på ett sätt som de inte räknat med när de beslutade om sanktionerna. I den utsträckning som Ryssland avkopplas, uteblir inte bara de kreditaffärer som europeiska banker och investerare är inblandade i – med dem kunde man ju tjäna mera än på hemmamarknaden med den nuvarande räntenivån. För den spekulativa branschen är dessutom de skador som hittills förorsakats, samt framtida sanktioner ett hotfullt scenario. Ironin är, att börsianerna i de länder som kapar av Moskva från det internationella kreditsystemet, lyssnar på Putins ord och ögonblickligen ändrar kurstendensen när de tycker sig motta avspännande eller hotfullare signaler – förstämning i börser och banker, förorsakad av det geo-politiska läget. Så tillkännager även medierna, att sanktionerna i den nuvarande tillväxt-krisen i EU, kan ha konsekvenser för krediten, som kan leda till oöverskådliga och okontrollerbara faror för ekonomin i Europa.

Utifrån Rysslands framgångar med att skaffa sig alternativa handels- och finanspartner, ställs sanktionsmakterna dessutom inför frågan, hur långt de vill driva sin avsikt att splittra världen och bilda fientliga fronter. Att de hål de rivit upp, kan fyllas, betyder ju att deras sanktioner kringgås, och då tänker de straffa dem som bojkottar deras bojkott – och därmed motsätter sig sanktionsmakternas befogenhet att fördöma och straffa andra deltagare i världsmarknaden.
Sydamerikanska stater, som på grund av de ryska mot-sanktionerna nu säljer mer kött, frukt och grönsaker till Ryssland, klandras; EU-staterna insisterar på att deras sanktioner ska gälla för resten av världen, den som inte vill vara fiende, måste vara medhjälpare. På det viset splittrar de världens stater och delar upp världsmarknaden i segment.

Att EU vill klaga till WTO på grund av Rysslands motsanktioner, visar att det inte bara kommer an på att de stater som använder sanktionsvapnet mot ohörsamma stater, innehar världsvalutan som alla andra nationer behöver, och har banker och finanscenter och betaltrafikens infrastruktur på sina territorier; utan att de kan kontrollera världsmarknadens politiska kontrollorgan och med hjälp av dessa institutioner kan göra anspråk på att deras politiska intressen blir internationell rätt. USA-kongressen vet mycket väl varför den vägrar att gå med på IMF-reformen – den skulle nämligen fördela staternas rösträtt på nytt sätt, nämligen enligt „tröskelländernas“, alltså BRIC-staternas starkt växande andel i den globala handeln. ”About 6% of the fund’s voting shares would shift to emerging markets, in particular China, Brazil and India, along with two seats on the IMF’s board currently held by European countries.). The Economist skriver också i slutet av januari ”Moreover, the giants of the emerging markets—Brazil, China and India—have only 8% of the voting rights, even though they account for 19% of global output.”
Om den globaliserade världsmarknaden kan stå pall för den motsättningen sätts just nu på prov genom USAs och Eus ekonomiska krig: Förstör inte världsmarknadens politiska segmentering basen till dollar- och euro-hegemonin, vars globala valutamakt hittills behövs för den världsomfattande handeln, och därmed utgör grundförutsättningen till kreditmakten som dessa stater besitter?
Kan de allierade makterna isolera ett land av Rysslands kaliber och ta bort det från världsmarknaden utan att förstöra världsmarknadens universalitet? Framför allt: kan de göra det, även om andra, betydande nationer sätter sig emot att världsekonomin används som politiskt vapen att isolera Ryssland?
Andrew Small menar till och med att den ekonomiska världsordningen hotas, om Kina beslutar „that its interests are best served by a move toward “de-dollarization,” extend well beyond the long-term sustainability of the Russia sanctions to encompass the basic architecture of the global economy.“

För last not least
„At present there is the risk that the EU and the United States will end up with the worst of all worlds: sanctions that are not strong enough to change Moscow’s behavior or to deter China from further military assertiveness in its own neighborhood, yet just potent enough to push Russia into a closer relationship with China, and to persuade Beijing that it needs to immunize itself against exposure to the Western financial system.“

Inom väststaterna finns det olika uppfattningar om vilka konsekvenser sanktionspolitiken kan ha för ekonomin i deras länder. Det är många, som menar att ett ekonomiskt krig nog inte räcker.

intressant.se Ukraina, Ryssland, fascism, politik, USA, statskupp krig, desinformation ekonomi imperialism, kapitalism Kina EU, Ryssland IMF, kriminalitet,