När jag själv var tretton år gammal så kunde man köpa kemikalier för tillverkning av fyrverkerier på vartenda apotek, hos många färghandlare och på vår lokala kemikaliegrossist som var Kebo Grave som låg vid Vanadisplan.

Nackdelen med Kebo Grave var att man fick lov att köpa en hel förpackning när man egentligen bara ville ha 50-60 gram. Det löste vi genom att dela upp alla större mängder mellan kamrater med samma intressen, och sådana fanns det gott om. Orsaken till mitt eget intresse för pyroteknik minns jag inte, men antagligen är väl de flesta smågrabbar roade av att det smäller.

Jag tänker på det idag eftersom media skriver en del om vad den s.k. bombmannen ville ha tag på, och uppenbarligen lyckades med. Det står också i tidningarna att det förekommer en massa recept på sprängämnen i olika nätforum, något som jag själv känner viss tveksamhet inför. Det är rätt självklart att recepten ska gå att få tag på, men jag vet inte om det är bra att det ska vara så lättillgängligt. När jag var i den åldern fick vi i alla fall bemöda oss om att besöka bibliotek och slå upp de olika beskrivningar vi var nyfikna på.

Så gott som aldrig fanns det information om hur känsligt ett färdigblandat preparat var för statisk elektricitet eller om risken för antändning av friktion, något som innebar att ett par kamrater drabbades av olyckor.

Idag undrar man hur det kommer sig att inte våra föräldrar satte stopp för detta på ett effektivt sätt, men antagligen smög vi så med tillverkningen att de aldrig riktigt förstod vad vi höll på med. Jo när en friskus hade ställt drivsteget till en raket i köksfönstret, ett fönster vars nederdel bestod av råglas, då kom det fram. Solen värmde upp eländet så att det small, den enda som var hemma var hunden.

Polisen hämtade honom i skolan lite senare då brandkåren var klar med släckningen, då blev det fart på våra föräldrar och alla kemikalier samlades ihop och sänktes i den lokala ån. Det var för drygt femtio år sedan och på den tiden var miljömedvetenheten lika med noll. Själv experimenterade jag en del med ett synnerligen snabbrinnande sprängmedel, jag kommer inte ihåg exakt, men det brann snabbare än en kilometer i sekunden. I praktiken innebar det att oavsett hur lång sträng man än lade ut så skulle man aldrig kunna se annat än en enda explosion. Handskas man med preparat som inte ens kräver en inneslutning så håller man på med farliga grejer.

En liten hög på marken, en stubin, och det som blev kvar var bara ett hål där högen hade legat. Hur det är idag med dessa tonåriga pyrotekniker vet jag inte, men antagligen är det fortfarande populärt. Och nu finns Google. Vad det innebär vet jag inte, men rimligtvis så är det inte speciellt svårt att få tag i utförliga beskrivningar på vad och hur man ska göra. Idag skulle jag inte ens våga göra bengaliska eldar, det låter kanske fånigt men när man inser vilka risker man tagit en gång i tiden bara för att höra ett – pang, låt vara ett med tillhörande daller i marken, så ska man nog vara tacksam över att man har synen i behåll och tio fingrar och tio tår.

it Pyroteknik, Mediekritik, Kemikalier, Tonåringar, Sprängmedel, Bomber svt1 dn12 svd12 ab12 ex12 gp12