Bomber och granater

När jag själv var tretton år gammal så kunde man köpa kemikalier för tillverkning av fyrverkerier på vartenda apotek, hos många färghandlare och på vår lokala kemikaliegrossist som var Kebo Grave som låg vid Vanadisplan.

Nackdelen med Kebo Grave var att man fick lov att köpa en hel förpackning när man egentligen bara ville ha 50-60 gram. Det löste vi genom att dela upp alla större mängder mellan kamrater med samma intressen, och sådana fanns det gott om. Orsaken till mitt eget intresse för pyroteknik minns jag inte, men antagligen är väl de flesta smågrabbar roade av att det smäller.

Jag tänker på det idag eftersom media skriver en del om vad den s.k. bombmannen ville ha tag på, och uppenbarligen lyckades med. Det står också i tidningarna att det förekommer en massa recept på sprängämnen i olika nätforum, något som jag själv känner viss tveksamhet inför. Det är rätt självklart att recepten ska gå att få tag på, men jag vet inte om det är bra att det ska vara så lättillgängligt. När jag var i den åldern fick vi i alla fall bemöda oss om att besöka bibliotek och slå upp de olika beskrivningar vi var nyfikna på.

Så gott som aldrig fanns det information om hur känsligt ett färdigblandat preparat var för statisk elektricitet eller om risken för antändning av friktion, något som innebar att ett par kamrater drabbades av olyckor.

Idag undrar man hur det kommer sig att inte våra föräldrar satte stopp för detta på ett effektivt sätt, men antagligen smög vi så med tillverkningen att de aldrig riktigt förstod vad vi höll på med. Jo när en friskus hade ställt drivsteget till en raket i köksfönstret, ett fönster vars nederdel bestod av råglas, då kom det fram. Solen värmde upp eländet så att det small, den enda som var hemma var hunden.

Polisen hämtade honom i skolan lite senare då brandkåren var klar med släckningen, då blev det fart på våra föräldrar och alla kemikalier samlades ihop och sänktes i den lokala ån. Det var för drygt femtio år sedan och på den tiden var miljömedvetenheten lika med noll. Själv experimenterade jag en del med ett synnerligen snabbrinnande sprängmedel, jag kommer inte ihåg exakt, men det brann snabbare än en kilometer i sekunden. I praktiken innebar det att oavsett hur lång sträng man än lade ut så skulle man aldrig kunna se annat än en enda explosion. Handskas man med preparat som inte ens kräver en inneslutning så håller man på med farliga grejer.

En liten hög på marken, en stubin, och det som blev kvar var bara ett hål där högen hade legat. Hur det är idag med dessa tonåriga pyrotekniker vet jag inte, men antagligen är det fortfarande populärt. Och nu finns Google. Vad det innebär vet jag inte, men rimligtvis så är det inte speciellt svårt att få tag i utförliga beskrivningar på vad och hur man ska göra. Idag skulle jag inte ens våga göra bengaliska eldar, det låter kanske fånigt men när man inser vilka risker man tagit en gång i tiden bara för att höra ett – pang, låt vara ett med tillhörande daller i marken, så ska man nog vara tacksam över att man har synen i behåll och tio fingrar och tio tår.

it , , , , , svt1 dn12 svd12 ab12 ex12 gp12

  7 comments for “Bomber och granater

  1. blingbling
    16 december, 2010 at 19:47

    Jag tror att den här typen av aktiviteter ingår som en obligatorisk komponent i en normal barndom, det är sunt att ägna sig åt aktiv faktainhämtning och tillämpad kemi/fysik istället för den skadliga och demoraliserande idrotten eller gud förbjude tv-spelande. :)

  2. nature
    17 december, 2010 at 09:34

    Just när det gäller bombrecept, så intar jag samma förhållningssätt som inför barnporr: jag har aldrig googlat på det. Och har jag undanhållit mig från dessa bombrecept fram tills i dag, så finns det ju ingen anledning att börja med det nu. Vad har jag för glädje av att känna till div recept på hemmagjorda bomber? Däremot om man läser kemi så snubblar man ofrivilligt över grunderna, naturligtvis, man nu läser jag inte kemi.

    Frågan däremot hur man skall förhålla sig generellt inför dessa recept: Tja … Det är en betydligt mer komplicerad frågeställning.

    • 17 december, 2010 at 09:40

      Inga problem för mig, postar ngn ett recept i en kommentar så blir det en radering plus varning, upprepning – rött kort.

      • nature
        17 december, 2010 at 11:27

        Ja … Du har kort stubin som vanligt :- )

        • 17 december, 2010 at 14:52

          Det har med åldern att göra, koleriska gamla gubbar har du väl hört talas om?

          Men: Har man läst 100 000 kommentarer här så, ptja… DE flesta är ok men ögonen tröttnar och tjöötar om facket.. :-)

  3. Bosse
    17 december, 2010 at 17:09

    Undrar om inte de flesta grabbar i yngre tonåren går igenom en ”sprängfas” då allt som har med sprängämnen och sprängningar att göra är otroligt intressant. Jag gick iaf själv igenom en sådan fas och på den tiden fanns inget Internet som kunde förse oss med sprängämnesrecept så vi lånade böcker på biblioteket samt skickade efter böcker från amerikanska överskottslager som – i en tid när alla amerikaner skulle förberedas inför en kommunistisk ockupation – var fullproppade med improviserade sprängämnesrecept avsedda för diverse motståndsrörelser och specialförband.

    Så trots avsaknad av Internet så var det ingen som helst konst att fixa till diverse instabila och livsfarliga sprängämnen. Minns iaf att vi hade självbevarelsedrift nog att använda handskar och skyddsglasögon när vi mixtrade med xxxxxxxxxxxxx och annat ”småfarligt”. Inte för att det hade räckt långt om skiten exploderat i händerna på oss men förmodligen bättre än inget skydd alls. Dessutom skyddade det väl skapligt mot de i sig otäckt frätande ingredienserna, som vi för övrigt inte hade några större problem att få tag i.

    I övre tonåren gick den här fascinationen över och jag fick andra intressen, och var som tur var fortfarande hel och ”osprängd”.

  4. Joop
    18 december, 2010 at 02:02

    OT: den där bomben, har du tagit och hotoshoppat Jyllands-Postens Muhammed-bomben ? Den väldigt likt iaf. :)

Comments are closed.