I förra veckan passerade jag mitt lokala bokbord och hittade boken om Palme som pocket för 19.-

För oss 50+ är det en sällsam upplevelse att få ta del av Björn Elmbrants bok. Han är, och har alltid varit, en vaken journalist och jag upplever boken som väl genom-arbetad och förhållandevis chosefri. Olof Palme var en ytterst sammansatt person och det är också så han framställs i boken.

Mina egna minnen av OP är förhållandevis starka eftersom jag, trots mina vänster-sympatier, kom att beundra honom. OP var en ”folktalare” och en agitator och han fick många tillfällen att visa vilken briljant debattör han var. Att han blev föremål för ett avancerat baktaleri från borgerligheten var naturligt med tanke på att de aldrig klarade av att handskas med honom i en debatt. Därtill var han alldeles för kunnig och påläst. Men min beundran av OP fördunklades givetvis av händelser som IB-affären som till stor del handlade om inrikesspionage mot socialister och kommunister.

Många av de situationer boken tar upp hade fallit i glömska men igenkännandets leende dyker upp på nästan varje sida. Lennart Bodström, far till vår nuvarande justitieminister, hur många minns den gamla ”Bodströmaffären”? Den handlade om en minister som var på pressmiddag och började prata strunt ”off the record”. Visserligen ska inte barn lida för sina föräldrars misstag, men nog borde det ha stämt till eftertanke för vår nuvarande statsminister.

Men i ärlighetens namn så ger boken ett perspektiv även på Göran Perssons ledarskap. Jag slås av hur många paralleller som finns i deras respektive period som ordföranden för det socialdemokratiska partiet. Att vara partiordförande och därtill statsminister måste rimligen vara bland de absolut omöjligaste uppgifter en människa kan ha i detta land.

Andra bilder som kommer för mig är när moderaterna sålde piltavlor med en bild på Olof Palme. Det talar inte Fredrik Reinfeldt högt om. Inte heller nämner Reinfeldt att han använde en nidbild av Palme med höknäsa på sin T-tröja. I stället ser vi bilder i media på en Reinfeldt som ser ”ledsen och chockad” ut för att SSU internt distribuerat några välgjorda teckningar i kategorin politisk satir.

Andra saker jag kommer på mig själv med är det förakt jag kan känna inför vissa närmast nyliberala socialdemokratiska bloggare. En del ”sossebloggar” är så totalt skilda från arbetarrörelsens värderingar att

jag bara baxnar. Jag tänker inte namnge dem, det gör de så bra själva. Men jag står som ett frågetecken och undrar om inte hela partiet blev offer där på Sveavägen 1986.

Palme hade i högsta grad en borgerlig uppväxt. Han växte upp i familjens hus på Östermalmsgatan och vandringen från den miljön till arbetarrörelsens finaste jobb är förtjänstfullt beskriven av Elmbrant. Tiden från att ha varit en av Erlanders ”pojkar” fram till Sveavägen är beskriven med en inlevelse och en förmåga till överblick som ger oss 40-50-60+ en påminnelse om en tidsepok som var tydligt dominerad av samhällsförändring, en epok där Olof Palme som person fick finna sig i att bli antingen ikon eller spottkopp.

Boken är en bit mycket välskriven nutidshistoria, se till att införliva den i din boksamling!

Andra bloggar om: politik, björn elmbrant, olof palme, socialdemokraterna, historia, nutidshistoria, böcker

[tags]politik, björn elmbrant, olof palme, socialdemokraterna, historia, nutidshistoria, böcker[/tags]