Jag har svårt att se det roliga med att klä ut ett spädbarn till Hitler eller Stalin. Även om barnet ifråga inte är medvetet om saken så är det ett övergrepp. Och vad ska barnet tro senare när det får se bilder på sig själv utklädd som diktator och massmördare?
AB: ”Bildsviten Potency väckte uppståndelse när den första gången visades i Sverige för flera år sedan. Nu väcker den åter debatt efter att danska Politiken och israeliska Haaretz åter publicerat bilderna.
– Jag är lite nervös får reaktionerna när bilderna nu är ute igen. Jag minns hur arg min judiska moster blev för ett decennnium sedan, säger Nina Maria Kleivan.”
En redaktör på AB säger sig vara trött på alla gulligull-bilder något som man kan förstå, men ska man nödvändigtvis spöka ut bebisar så räcker det med att klä dem i t.ex. hantverkarkläder. Barnen kan inte påverka detta missbruk av dem, och det säger förstås en hel del om den förälder som medverkar till det. Egentligen så borde personen som gör detta återgå till att leka med dockor.
intressant Tags : Barnmisshandel, Integritet, Konst, Hitler, Stalin, Mediekritik ab12 t
11 svar till “Barnmisshandel som konst?”
En kommentar ska handla om inlägget. / Jinge
Om man säger ”Ondskan finns i oss alla” är man nog inte främst ute efter att roa, utan snarare oroa. Barnet kommer troligen inte att förebrå sin mor i vuxen ålder, eftersom konstnären presenterar ju inte sitt barn i olika munderingar okommenterat. Hon verkar ju istället ha ett tydligt grundsyfte, nämligen att varna för det högst realistiska hotet att om det uppväxande inte får en allsidig och demokratisk grundsyn riskerar de att bilda framtidens förtryckarapparat. Det är min tolkning, iaf.
Konstnären citeras även i Haaretz:
”The responsibility is yours alone. You can’t throw it away – as a parent, as human beings – and say that you just followed orders.”
Det spelar mindre roll, jag tycker att det är osmakligt.
Osmakligt är det, men det är ju också lite poängen med konstverket som jag uppfattar det. Jag blir inte upprörd eller tycker att det är någon form av misshandel eller övergrepp. Jag lekte jämt ’Hitler’ med mina syskonbarn när de var bäbis genom att kamma deras mjuka bäbisfjun till hår i sidbena och sätta fingret under näsan på dem och jag har svårt att tro att jag skulle kunna låta bli med mina egna om jag får några. Detta är ett steg till, men jag tror inte att hon kommer bli traumatiserad på riktigt. Möjligen får hon något att klaga på när det eviga samtalet om hur våra föräldrar förstört oss kommer upp ”Vaddå, min mamma fotade mig utklädd till Hitler och kallade det konst, slå det om ni kan”.
Jag vet inte, men jag kanske är tillräckligt gammal (född 46) för att bli sur. Det är klart att ungen knappast lider av det, men när vederbörande blir större och förstår vad hon/han var utklädd till så är det nog inte lika kul. Dessutom tycker jag att det är märkligt att man som förälder kan göra det. Att kamma hitlerfrilla och sätta fingret under näsan på småsyskon är inget konstigt, men om det är föräldern som gör det är det halvskumt, minst sagt.
Kan inte förstå att du ser detta som barnmisshandel eller övergrepp.
Barnet skulle antagligen skratta och vara stolt, när den tittar tillbaka på bilderna. Det skulle jag gjort. Jag skulle förstå att min mamma ville få folk att tänka. Att använda hjärnan.
Förstår inte varför folk gång på gång ska bli upprörda över konst, försök tänka ett steg längre och försök förstå det djupare syftet med konsten. Konst handlar om manifestera sina djupaste tankar och känslor vilket jag tror att hon har lyckats med på bästa sätt. Döm inte! Försök förstå! De flesta människor reagerar tyvärr som du, att man blir upprörd när man inte förstår och dömmer direkt utan eftertanke.
Osmakligt. Jag inte förstår? Jaså, jodå jag förstår OCH tycker att det är osmakligt.
Jag tycker det är lite väl drastiskt att kalla det barnmisshandel, alal föräldrar tar väl någon gång mer eller mindre regiserade bilder på sina barn, man klär upp dem inför skolfotograferingen, man tar kort när de äter själva första gången med mat i hela ansiktet, man tar kort på sina arga, ledsna barn.
Jag tycker snarare att Nina Maria får oss att tänka till, se saker genom fasaden. Man föds inte ond men man kan bli det genom livet, att Hitler råkar vara ondskan personifierad sitter knappast i hans kläder, utan mer i hans uppväxt och i hans huvud.
Ett barn är ju oerhört perceptivt och imiterar nästan allt från omgivningen de första åren och framför allt från modern. Bara att lära sig ett så komplicerat system som ett eller flera språk visar på detta.
Detta fall kan bli så olyckligt att en klädeskod inplanteras i barnet.
Det är yttrandefrihet så vad klagar ni på?