Arv eller miljö eller både-och eller vad?

Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), och skriver facklitteratur. Han var också med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. Ulf har tidigare publicerat inlägg här i flera olika ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion. Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”? om bankunionen, senast 13/7. Han har skrivit om kanon, unga vuxna och tidigare om privatisering av vården samt senast om science och fiktion och om miljöfrågor oxh senast om integrationens svåra frågor”>em> Temat denna gång är arv och/eller miljö. Som medicinare och forskare är jag sedan decennier intresserad av frågan om arv och miljö. Har tillsammans genomfört och publicerat vetenskapliga studier av uppgifter från de stora svenska tvillingregistren, som är en viktig källa för kunskap inom området.
arv och miljö I
Som regel beror en individs sjukdom på en interaktion mellan flera faktorer, där arvet kan vara en. Undantag är vissa ganska ovanliga sjukdomar med dominant ärftlighet enligt gamle Mendels uppdelning. Fakta visar att det kan förekomma stora ändringar i sjukdomars förekomst inom befolkningen på kort tid, vilket kan förklaras av sociala faktorer och miljön eftersom arvsmassan knappast ändras på kort tid. Och det är solklart att incidensen (antal nya fall per tidsenhet) och prevalensen av ohälsa och sjukdom snabbt kan påverkas av politiska beslut. Många studier har t.ex. visat att prishöjningar på alkohol och tobak kan medföra minskning av bruket, missbruket av bruksrelaterade sjukdomar. Då Sovjetunionen och ”Östblocket” rämnade skedde till exempel en enorm ökning av alkohol- och drogmissbruk och relaterad dödlighet.

Artikeln.
Jag erinrar mig seminariediskussioner på 1970-talet vid Genetiska Institutionen i Umeå. En av professorerna presenterade den amerikanske psykologen Jansens arbete om att stödundervisning av svarta var meningslöst. Amerikanen och genetikprofessorn menade att arvet var obevekligt. Vi unga doktorander protesterade och pekade på miljöns stora betydelse. Det senare låg också i den vänstertid som då rådde. Marxismens och dess utlöpare har traditionellt hävdat en positiv människosyn. Vi förnekade naturligtvis inte arvets betydelse, men många sociala aspekter av livet kan rättas till av bättre miljö – i vid bemärkelse. Och inte ens då var den frågan var ny. Upplysningens banerförare i Danmark Ludvig Holberg låter Jeppe säga i pjäsen Jeppe på berget: ”Alla klagar på Jeppe, men ingen frågar varför Jeppe super. Och den engelske upplysningsfilosofen John Locke lånade en bild från antikens filosofer om den nyfödda människan som ”tabula rasa”, dvs en skrivtavla utan (in)skrift, i sin polemik mot föreställningen om medfödda idéer. Långt senare polemiserade Havardpsykologen Steven Pinker (Ett oskrivet blad, 2002/2006) mot ”dogmen om det oskrivna bladet [som] blivit en sekulär religion för dagens intellektuella”. Så, våra 1970-talsdiskussioner förde bara vidare frågorna om arvets och miljöns relativa vikter. (Bild på cell, kromosom, och DNA nedan).
DNA

Många år senare hade jag nöjet att recensera en liten tunn, men utmärkt bok av genetikprofessorn: Marianne Rasmuson ”Från gen till djur”, vilken utkom 2005. Mellan dessa tidpunkter hade nya kunskapsfält växt fram, som att gener kan slås av-på och ”evo-devo” (evolution-developement). Även epigenetiken har armbågat sig fram och tagit plats. Denna nya utveckling kan beskrivas som förändringar av genuttryck under en organisms levnad, vilket öppnar för miljöpåverkan. Dessa förflyttningar inom genetik och evolutionsteori har onekligen ställt många frågor på huvudet. Den enkla dikotomin arv eller miljö har blivit mycket mer komplex. Så frågan är om jag var väl kaxig på 1970-talet?

Darwinismen och nutida evolutionsteorin är i allt väsentligt produkter av naturvetares arbete. Nu skriver två forskare i psykologi respektive sociologi om denna naturdomän (Olofsson & Örestig. ”Evolutionsteori och människans natur”. NoK 2015). Naturligtvis reser det frågan vad de kan bidra med? Bokens, eller projektets, syfte är att slå ett slag för samarbete och integration av de två kulturerna; sensu C. P. Snow.
Evolutionsteori
Både biologer och samhällsvetare studerar mänskligt beteende, om än med lite olika emfas. Evolutionsbiologer har dock bemötts med invändningen att mänskligt beteende är svårt att studera då det inte finns någon mänsklig individ eller population, utan integrering i sociala system. Därför får det väl anses vara en öppen fråga om generna eller vårt sociala vara har skapat de mänskliga beteenden vi idag kan iaktta. När så E.O Wilson 1975 publicerade sin bok ”em>Sociobiology” blev det därför minst sagt liv i luckan. Wilsons bok handlade i allt väsentligt om sociala system hos djur – enkannerligen insekter, och enbart i sista kapitlet framförde han idén om en genetisk bas för mänskliga beteenden. Mats Björklund, professor i zooekologi beskriver kontroversen på följande sätt (”Evolutionsbiologi, 2005:213): ”[genetikern Richard] Lewontin och många andra kritiker var marxister och som sådana fast övertygade att det mänskliga beteendet är uteslutande en produkt av den miljö människan lever i”.

Sedan Wilsonkontroversen har det runnit mycket vatten under broarna. Och idag får man konstatera att ämnen som evolutionspsykologi, evolutionär samhällsvetenskap m fl har lämnat bidrag till evolutionsteorin. Olofsson & Örestig (ibid) redovisar en omfattande forskning, som finns anledning att ta del av. De är också noga med att påtala kontroverser mellan de två kulturerna, och att flera ännu inte kan sägas vara avgjorda.

Är det då självklart att de som förespråkar arvets betydelse alltid hamnar på den reaktionära planhalvan? Nej, så är det inte heller, för att ytterligare problematisera vårt tema. Frans de Waal är holländsk primatolog, verksam i USA sedan många år. Han ställer frågan om vi finner moral hos de högre primaterna (aporna), t ex medkänsla, hjälpsamhet, solidaritet (Bonobon och tio Guds bud, 2013)? Ja, svarar han, vi kan i våra observationer av både vilda och hägnade högre primater finna klara uttryck för altruism. Därmed konkurrerar biologin/arvet med religionen som moralens ursprung. Författaren formulerar sig försiktig, nästan tassande, inför den bisarrt religiösa USA-publiken, men landar tillslut i att arvet, inte religionen (dvs miljön), är moralens ursprung.

Som naturvetare och marxist känns det obekvämt att läsa om evolutionspsykologiska hypoteser om t ex kvinnors reproduktiva situation. Utgångspunkten är rimlig, att kvinnan föder ett mindre antal barn, och med förväntad hög barnadödlighet, bör hon attraheras av starka män, (förr i tiden) eller resursstarka män (idag). Det skulle därmed ”skapas ett selektionstryck för förmögna, populära och omtänksamma män. ”Kanske är de traditionella könsrollerna en produkt av vår evolutionära historia?” (Olofsson & Örestig, ibid;130). I samma bana löper forskningen om genetiska skillnader mellan könen hos råttor, där ett tjugotal skillnader anses ha påvisats, bl.a. de som påverkar könshormonerna (Olofsson & Örestig, ibid;131).

Inom detta forskningsområde lanseras föreställningen att män är mer riskbenägna än kvinnor. Orsaken är att ”deras hjärnor har utvecklats för konkurrens”. Och den ultimata förklaringen är ”att män har sämre tillgång till partner” (Olofsson & Örestig, ibid;133).

Ja, hur skall nu detta bevisas? Svaret är att det inte går. Trots att forskarna – inom dessa discipliner – bemödar sig om stringens och på förhand uppställda krav på verifikation, slutar försöken i bästa fall i begåvade tolkningar. Hur skall vi kunna skilja på det vi var och det vi är? Och mitt i det hela får vi – med respekt för den naturvetenskap som hittills burit oss mycket långt – anta att arvet spelar en stor roll, men oklart inom vilka områden och i vilken grad.

Mitt i all min kritik av sociobiologin och även av senare, mindre överdrivna varianter vill jag rekommendera Olofsson & Örestigs bok. Den är en mycket lärorik, om än lite neutral (icke partitagande) framställning där både naturvetare och samhällsvetare har något att hämta.

i Andra om:,, kapitalism, ,

  3 comments for “Arv eller miljö eller både-och eller vad?

  1. Martin Kullberg
    22 april, 2015 at 18:47

    Ingen organism på jorden kan förstås skiljd från sin omgivning. Livet, evolutionen och universum är icke-ergodiska skeenden. För att tro på deterministisk biologi, måste man vara en idiot savant som inte förstår icke-ergodicitet, tiden och därmed livet utvecklas i en riktning. Samhället är i allra högsta grad ett instabilt icke-ergodiskt skeende, varje idiot savant som försöker förutse framtiden med matematik, vilket avstamp hen än gör, skall inte betraktas som seriösare än en spåkärring på en carneval.

    Matematik på samhället och på människan i samhället är reaktionärt eftersom dessa blir ofta självuppfyllande profetior. För att matematik skall vara relevant och själva anledningen till att naturvetenskapen överhuvudtaget använder det, det är att det finns någon eller några saker som är konstant över hela försöksrymden. Utan en konstant är matematik meningslöst, när man använder matematik på samhället så betraktar man samhället som konstant, man är reaktionär och anser att så som det är nu, kommer det alltid vara och genom alla åtgärder som man gör med matematiken så söker man att bevara samhället som det är.

    Man kan inte göra analogier till något naturvetenskapligt för att sedan påskina vetenskaplighet, man måste ha en steg för steg klarlagd mekanism för hur en viss gen skapar det samhällsutryck den gör, annars ägnar man sig åt en vetenskaplig pantomim. Man sysslar då med pseudovetenskap. Den postmoderna eran är på god väg att reproducera misstagen från den modernistiska eran.

    • Martin Kullberg
      22 april, 2015 at 18:48

      Materialisten är botemedlet.

  2. Leif Elinder
    22 april, 2015 at 21:05

    En gen gör ingenting på egen hand. Den samverkat blott med andra gener.
    Gener uttrycker sig inte linjärt utan deras verkan beror på samspelet –
    dels med andra gener (likt pjäserna i schack),
    dels med miljön. (hur schackpjäserna flyttas).
    Därför är det näst intill omöjligt att finna specifika gener för komplexa beteenden.
    För en bra förståelse för hur gener samverkar – studera gärna
    ”The Triple Helix” av Richard Lewontin
    samt
    ”The Gene Illusion”, ”The missing Gene” och Genewatch –
    ”The crumbling Pillars of Behavioral Genetics” av Jay Joseph
    http://www.councilforresponsiblegenetics.org/GeneWatch/GeneWatchPage.aspx?pageId=384

Comments are closed.