Arbetar någon för kupp i Venezuela, som i Ukraina och på andra håll?



Sedan tre veckor (12/2) pågår demonstrationer mot och för den i fria val av hög kvalitet valda regeringen i Venezuela. Resultatet av protesterna från den mest våldsamma delen av oppositionen är förödande. Myndighetsbyggnader har vandaliserats, bussar och bilar bränts upp, vägar spärrats av och säkerhetsstyrkor angripits med Molotov-cocktails. I delstaten Tachira vid gränsen mot Colombia är situationen så allvarlig att den beskrivs som ett ”lågintensivt krig” med colombianska paramilitärer och kriminella gäng inblandade. Flera personer har dödats till följd av våldet, inklusive officerare i säkerhetspolisen SEBIN.
Maduro-1000

Regeringen har agerat försiktigt och manat till fred och försoning, vilket oppositionen avvisat. Rapporter av högermedier i Venezuela liksom i väst om att regeringssidan är ansvarig för och trappat upp våldet är inte sann. Det har påståtts att statsmakten har en närmast diktatorisk kontroll över medierna, men privata och ofta högervridna medier dominera dominerar . De de statliga tv-kanalerna når mindre än 10 procent av tv-tittarna. Enligt DN har president Maduro har kallat protesterna, för ett ”kuppförsök”, stött av Washington. Enligt honom har radikala oppositionsledare slagit sig ihop med studenter för att störta hans regering. Hur mycket som ligger i detta är svårbedömt. Det är belagt att USA försökt genomföra mordförsök av förre presidenten Hugo Chavez och USA godkände inte det klara resultatet av presidentvalet i höstas, i ett val av hög kvalitet.
Bilden nedan visar ändring av fattigdomen.
Venezuela poverty

Bakom protesterna ligger ekonomiska och andra problem med hög inflation, utbredd våldsbrottslighet och brist på basvaror. Det beror treoligen i viss utsträckning på medvetet sabotage från borgarklassen, men också på svårigheten att stärka den demokratiska kontrollen över ekonomin i kapitalistiskt land som är extremt beroende av handel med en kapitalistisk omvärld. Samtidigt har sociala reformer och insatser som fattigdomsbekämpning, satsning på gratis vård och utbildning och utökade rättigheter för arbetare givit Chavez och nu Marudo ett folkligt stöd.

En central aktör i destabiliseringsförsök är av allt att döma USA, vars position i Latinamerika blir allt mer tillbakaträngd.
■I mars 2009 sände USA:s ambassad i Venezuela ett hemligt meddelande till utrikesdepartementet i Washington. Meddelandet som offentliggjorts av Wikileaks lyder: ”Utan vår fortsatta hjälp är det möjligt att de organisationer som vi har hjälpt till att skapa…kan tvingas lägga ner…Vår finansiering utgör en nödvändig livlina för dessa organisationer.” ■Fem år senare fortsätter pengaflödet. I USA:s statsbudget för 2014 har fem miljoner dollar avsatts för att stödja venezuelanska oppositionsgrupper. Bland de som får pengar finns de studentorganisationer som nu är ute på gatorna.
USA betalade under åren 2000-2010 ut över 100 miljoner dollar till oppositionella i Venezuela. Dessa pengar har bland annat gått till att grunda högerledaren och förre presidentkandidaten Henrique Capriles parti, ”Rättvisa först,” och till att utbilda högerstudenter i ”aktivism”.
■Stöd från USA har gått till de två högerledare som eldat under de senaste protesterna, María Machado och Leopoldo López.
Bilden visar ökningen av elever i högre utbildning.
Venezuela higher_ed

Bakgrund. I höstas rapporterade vi att USA:s regering ledd av den misstänkte krigsförbrytaren Barack Obama, vägrat erkänna valresultatet i Venezuela. Hugo Chavez efterträdare vann Nicolas Manduro med 260 000 rösters övervikt i ett val som fick mycket högt betyg av internationella, valobservatörer i linje med iakttagelsen i fjol från USA:s förre president Jimmy Carter att Venezuelas valsystem verkligen är ”det bästa i världen.” .

Obama hök untitled

Imponerande 79% av de registrerade väljarna gick till valurnorna. 260.000 rösters övervikt är en säker seger, inte minst jämfört med i USA. 1960 slog John Kennedy Richard Nixon med 49,7% av rösterna mot Nixons 49,6%. George W. Bush blev president år 2000, men hade färre röster än Al Gore, med 47,8 % av rösterna mot Gores 48,38%. Hela valet avgjordes av några hundra röster i Florida. Medan delstaten Florida bestämde att det var nödvändigt att ha en omräkning av röstsedlarna där, så upphävde USA:s högsta domstol detta beslut och förhindrade omräkning!

USA:s ståndpunkt är desto mer anmärkningsvärt med tanke på dess snabba erkännande av kuppen mot regeringen i Paraguay efter det att tidigare presidenten biskopen Fernando Lugo avhystes sommaren 2012. USA:s accepterade valet 2009 i Honduras trots att tidigare angivna förutsättning för att erkänna detta val var att den valde presidenten Manual Zelaya skulle återfå makten efter en militärkupp aldrig förverkligades. Detta bleknar dock i jämförelse med USA:s aktiva engagemang i våldsamma kupper mot demokratiskt valda ledare i Latinamerika (t.ex. mot president Arbenz i Guatemala 1954, mot president Allende i Chile 1973, och mot president Aristide i Haiti 2004).

USA:s vägran att direkt erkänna valet uppmuntrar den venezuelanska oppositionen till våldshandlingar för att destabilisera landet. Till skillnad från Al Gore år 2000 som klev åt sidan för George W. Bush av omtanke om sitt land och den amerikanska konstitutionen, ville den venezuelanska oppositionen, som leds av Henrique Capriles, uppenbarligen främja kaos i Venezuela för att störta Maduros regering med våld (precis som samma krafter som representeras av Capriles kidnappade och kortvarigt störtade president Chavez, med stöd från USA, 2002).


i Andra om: , ,, , , , , , , , ,

DN 3/3 Proletären 26/2 Counterpunch DN 19/4 DN 18/4 DN 16/4 Nyhetsbanken 19/4 MRZineGlobalresearch 15/4 Reuters 17/4Brev tll Kerry DN 6/3 DN:s ledare 6/3DN 7/3 Svensson-bloggenSKP-bloggen Aftonbladet Expressen SvT 6/3 Annarkia 6/3 EIN news kl 03 8/10CBS 8/10 SvD 8/10Sveriges Radio 8/10Expressen 8/10DN 7/10Aftonbladet 7/10 DN 8/10

I västmedia framställs protesterna som ett folkligt missnöje med inflation, varubrist och allt sämre levnadsförhållanden. Högerledaren och den tidigare presidentkandidaten Henrique Capriles hävdar att oroligheterna bland annat beror på att folk är hungriga och vill ha mat. Om det vore sant kan man fråga sig varför de regeringskritiska grupperna angripit och bränt ner massvis av lastbilar, marknadsplatser och kontor tillhörande statliga program som förser invånarna med billig mat.

Att Venezuela har ekonomiska problem är däremot sant. Det beror på ett medvetet sabotage från borgarklassen, men också på svårigheten att stärka den demokratiska kontrollen över ekonomin i kapitalistiskt land som är extremt beroende av handel med en kapitalistisk omvärld.

Men problemen till trots kvarstår att Venezuela är ett föredöme vad gäller fattigdomsbekämpning, satsning på gratis vård och utbildning och utökade rättigheter för arbetare. Därför har Nicolás Marudo ett starkt folkligt stöd, vilket åter visats genom den stora uppslutningen i den senaste veckans regeringsvänliga manifestationer.

Merparten av dem som gått ut på gatorna i oppositionens protester har helt andra intressen. Capriles och andra framträdande oppositionsledare tillhör själva några av Venezuelas rikaste familjer. För dem är målet att frånta folkflertalet den sociala välfärd som finansieras genom landets oljeinkomster.

USA har riktat hård kritik mot regeringen Maduro. Faktum är att Washingtons osynliga hand spelar en central roll i händelseförloppet. USA har ända sedan Hugo Chávez tillträdde som folkvald president 1999 agerat för att hjälpa högern i Venezuela att återta makten. Pengastöd till oppositionella har varit och är fortsatt ett centralt verktyg.

Men inblandningen i Venezuela har misslyckats. Lika negativ för USA är utvecklingen i Latinamerika i stort, som vänder sig mot den nyliberala kapitalismen och bryter sig loss från USA:s grepp.

Ett nytt steg i denna process manifesterades i Kubas huvudstad Havanna i slutet av januari. Då höll De latinamerikanska och karibiska staternas gemenskap, CELAC, toppmöte. CELAC upprättades 2010 på initiativ Hugo Chávez för att stärka det regionala samarbetet och motverka USA-imperialismens historiska dominans.

CELAC utgör ett hårt slag mot USA. Efter att i femtio års tid ha försökt isolera det socialistiska Kuba så spelar detta land en central roll i ett samarbete som omfattar alla amerikanska och karibiska stater – utom USA och Kanada. Att Kubas president Raul Castro i sitt inledningstal lyfte fram folkens rättmätiga krav på social rättvisa och rätten till utbildning, vård, mat och anständigt boende gjorde knappast Vita huset gladare.

USA:s allt svagare ställning i Latinamerika är en viktig förklaring till utvecklingen i Venezuela. Våldsvågen utgör ett desperat försök att sabotera vad som saboteras kan i en tid när idéer om sociala rättvisa, latinamerikansk enighet och fredlig konfliktlösning vinner mark.


4 svar till “Arbetar någon för kupp i Venezuela, som i Ukraina och på andra håll?”

  1. USA är ett mäktigt imperium. USA har resurser att hålla tre ”upprorsrörelser” igång samtidigt: Syrien, Ukraina och Venezuela. Således att tolka som en omnipotent makt. Stöder fascister när det ger seger i ett land, Al-Qaidas krigare i ett annat land och på en annan front. Ingen aldrig så idealistisk och hederlig motrörelse kan längre säga. ”En annan värld är möjlig”. Det gäller inte längre. – Jag är idag bittert pessimistisk. Känns inte meningsfyllt att ens debattera. Fascisterna i Ukraina blir starkare för varje dag. Medelklassen i Venezuela slår åter igen ned den underklass de så brinnande hatar. – Svenska politiker och svenska media applåderar segraren.
    Ulla Johansson

  2. Dina synpunkter är förståeliga. Det finns en del ljuspunkter.

    I massmedia som radio-nyheterna har Bildts – i och för sig extrema syn – ifrågasatts. Man intervjuar docent PA Rudling och det framgår klart hur extremt Svoboda är. Ekeus och Hirdman kritiserar Bildt. Man har intervjuat en hel del människor i östra Ukraina och vi har fått höra att de verkligen vill tillhöra Ryssland.

    I Washington Post har den gamle höken och utrikesministerna under slutskedet av Vietnamkriget Henry Kissinger en oväntad vettig syn på Ukraina-krisen. För 40 år sedan var han en ökänd hök, nu närmast en duva med USA-etablissemangets måttstock. En reflexion av ändrade sentiment i den härkande klassen?

    (http://www.washingtonpost.com/opinions/henry-kissinger-to-settle-the-ukraine-crisis-start-at-the-end/2014/03/05/46dad868-a496-11e3-8466-d34c451760b9_story.html)

    Att Putin står upp tydligt mot USA är mycket bra, även om han överskrider FN-stadgan. Men jämför med hur USA, Tyskland och NATO förstörde Jugoslavien under förevändning att ta tillvara olika separata etniska intressen.
    Rysslands inställning, i eget geopolitiskt intresse är ett Klart framsteg jämfört med Libyen-fallet. Endast genom motstånd kan den dominerande, aggressiva antidemokratiska imperialistiska militärmakten USA pressas tillbaka. I bästa fall kan detta ha långtgående positiva resultat.
    Viktigast för världsfreden är att hålla tillbaka USA.

    Visst, Jonas Sjöstedt instämmer i Rysslandskritiken, opportunist som han är och ivrig att göra högersossen Löfven till viljes. Men Flamman skriver bra i frågan

    Folk ser att Irak och Afghanistan är fiaskon för USA och Väst, liksom Libyen.

    Syrien håller emot än så länge.

  3. På tal om Venezuela skulle jag vilja varmt rekommendera följande otroligt intressant film som till en betydande del handlar om Venezuela men för det mesta om Latinamerika samt USA roll där. Det som finns i filmen stämmer väldit väl överens me det som J. Perkins skriver. Dessutom gör filen att man blir väldigt skeptisk till de aktuella protesterna i Venezuela (och i andra han i Ukraina):
    The War On Democracy av John Pilger
    http://youtu.be/oeHzc1h8k7o

  4. Vid toppmötet nyligen hos OAS, de amerikanska staternas samarbetsorganisation antogs efter två dagars diskussion ett uttalande som uttryckte solidaritet med och stöd för Venezuela regering och president Maduro av 29 stater av 33. USA, Kanada och Panama röstade emot..