Sedan tre veckor (12/2) pågår demonstrationer mot och för den i fria val av hög kvalitet valda regeringen i Venezuela. Resultatet av protesterna från den mest våldsamma delen av oppositionen är förödande. Myndighetsbyggnader har vandaliserats, bussar och bilar bränts upp, vägar spärrats av och säkerhetsstyrkor angripits med Molotov-cocktails. I delstaten Tachira vid gränsen mot Colombia är situationen så allvarlig att den beskrivs som ett ”lågintensivt krig” med colombianska paramilitärer och kriminella gäng inblandade. Flera personer har dödats till följd av våldet, inklusive officerare i säkerhetspolisen SEBIN.

Regeringen har agerat försiktigt och manat till fred och försoning, vilket oppositionen avvisat. Rapporter av högermedier i Venezuela liksom i väst om att regeringssidan är ansvarig för och trappat upp våldet är inte sann. Det har påståtts att statsmakten har en närmast diktatorisk kontroll över medierna, men privata och ofta högervridna medier dominera dominerar . De de statliga tv-kanalerna når mindre än 10 procent av tv-tittarna. Enligt DN har president Maduro har kallat protesterna, för ett ”kuppförsök”, stött av Washington. Enligt honom har radikala oppositionsledare slagit sig ihop med studenter för att störta hans regering. Hur mycket som ligger i detta är svårbedömt. Det är belagt att USA försökt genomföra mordförsök av förre presidenten Hugo Chavez och USA godkände inte det klara resultatet av presidentvalet i höstas, i ett val av hög kvalitet.
Bilden nedan visar ändring av fattigdomen.

Bakom protesterna ligger ekonomiska och andra problem med hög inflation, utbredd våldsbrottslighet och brist på basvaror. Det beror treoligen i viss utsträckning på medvetet sabotage från borgarklassen, men också på svårigheten att stärka den demokratiska kontrollen över ekonomin i kapitalistiskt land som är extremt beroende av handel med en kapitalistisk omvärld. Samtidigt har sociala reformer och insatser som fattigdomsbekämpning, satsning på gratis vård och utbildning och utökade rättigheter för arbetare givit Chavez och nu Marudo ett folkligt stöd.

En central aktör i destabiliseringsförsök är av allt att döma USA, vars position i Latinamerika blir allt mer tillbakaträngd.
■I mars 2009 sände USA:s ambassad i Venezuela ett hemligt meddelande till utrikesdepartementet i Washington. Meddelandet som offentliggjorts av Wikileaks lyder: ”Utan vår fortsatta hjälp är det möjligt att de organisationer som vi har hjälpt till att skapa…kan tvingas lägga ner…Vår finansiering utgör en nödvändig livlina för dessa organisationer.” ■Fem år senare fortsätter pengaflödet. I USA:s statsbudget för 2014 har fem miljoner dollar avsatts för att stödja venezuelanska oppositionsgrupper. Bland de som får pengar finns de studentorganisationer som nu är ute på gatorna.
■USA betalade under åren 2000-2010 ut över 100 miljoner dollar till oppositionella i Venezuela. Dessa pengar har bland annat gått till att grunda högerledaren och förre presidentkandidaten Henrique Capriles parti, ”Rättvisa först,” och till att utbilda högerstudenter i ”aktivism”.
■Stöd från USA har gått till de två högerledare som eldat under de senaste protesterna, María Machado och Leopoldo López.
Bilden visar ökningen av elever i högre utbildning.

Bakgrund. I höstas rapporterade vi att USA:s regering ledd av den misstänkte krigsförbrytaren Barack Obama, vägrat erkänna valresultatet i Venezuela. Hugo Chavez efterträdare vann Nicolas Manduro med 260 000 rösters övervikt i ett val som fick mycket högt betyg av internationella, valobservatörer i linje med iakttagelsen i fjol från USA:s förre president Jimmy Carter att Venezuelas valsystem verkligen är ”det bästa i världen.” .

Imponerande 79% av de registrerade väljarna gick till valurnorna. 260.000 rösters övervikt är en säker seger, inte minst jämfört med i USA. 1960 slog John Kennedy Richard Nixon med 49,7% av rösterna mot Nixons 49,6%. George W. Bush blev president år 2000, men hade färre röster än Al Gore, med 47,8 % av rösterna mot Gores 48,38%. Hela valet avgjordes av några hundra röster i Florida. Medan delstaten Florida bestämde att det var nödvändigt att ha en omräkning av röstsedlarna där, så upphävde USA:s högsta domstol detta beslut och förhindrade omräkning!

USA:s ståndpunkt är desto mer anmärkningsvärt med tanke på dess snabba erkännande av kuppen mot regeringen i Paraguay efter det att tidigare presidenten biskopen Fernando Lugo avhystes sommaren 2012. USA:s accepterade valet 2009 i Honduras trots att tidigare angivna förutsättning för att erkänna detta val var att den valde presidenten Manual Zelaya skulle återfå makten efter en militärkupp aldrig förverkligades. Detta bleknar dock i jämförelse med USA:s aktiva engagemang i våldsamma kupper mot demokratiskt valda ledare i Latinamerika (t.ex. mot president Arbenz i Guatemala 1954, mot president Allende i Chile 1973, och mot president Aristide i Haiti 2004).

USA:s vägran att direkt erkänna valet uppmuntrar den venezuelanska oppositionen till våldshandlingar för att destabilisera landet. Till skillnad från Al Gore år 2000 som klev åt sidan för George W. Bush av omtanke om sitt land och den amerikanska konstitutionen, ville den venezuelanska oppositionen, som leds av Henrique Capriles, uppenbarligen främja kaos i Venezuela för att störta Maduros regering med våld (precis som samma krafter som representeras av Capriles kidnappade och kortvarigt störtade president Chavez, med stöd från USA, 2002).

i Andra om: imperialism, Sverige,solidaritet, Venezuela, Chavez, Kuba, USA, Politik, CIA, massmedia Maduro, demokrati, val