Debatten om massmediabilden av Ryssland och USA aktualiserar bl.a. ett blogginlägg jag publicerade 6/8 2013, vilket återges med smärre ändringar. Den följdes av två artiklar om ”Massmedia” – sök i Arkivet på ”massmedia” vid intresse.

Artikeln
En person som bidragit till denna blogg genom (mycket) kritiska kommentar – vilket verkligen uppskattas – har via mail skickat följande bedömning om massmedia. Jag tar den som utgångspunkt för 3 blogginlägg.

Kommentaren ”Med det sagt, här kommer vad jag menar är den stora vattendelaren mellan dig och mig och det rör massmedia. Jag ser till exempel inte att tidningar som Times, Washington Post, The Guardian, Aftonbladet och så vidare har någon världsbild de vill föra fram. Jag ser dessa som objektiva nyhetsförmedlare som för fram för allmänheten intressant information oavsett om denne är negativ eller positiv för USA. Dessa nyhetsmedier har inget primärt syfte att antingen rosa eller risa USA.”

Jag tror att de flesta i landet delar denna kommentators uppfattning. Dit hör inte jag. Frågan diskuteras allmänt i detta blogginlägg, och vidare i 1-2 blogginlägg, varav minst ett med konkreta exempel.

Man brukar säga att sanningen är ett av krigets första offer. Samtidigt är det svårt att hitta öppet cyniska makthavare. Man brukar säga att ”deras ideologi” bäddar in dem i ett synsätt, som möjliggör att de lever i en slags acceptans av situationen, trots krigens oerhörda konsekvenser, i form av offer. Det framstår heller inte som intressant att försöka avgöra om en makthavare, t ex en president, ljuger med berått mod. Det verkar mer fruktbart att försöka förstå de mekanismer som driver fram argumenteringen att ett anfall på ett främmande land är ett försvar. Vad är det för processer som formerar propagandan?

Herman & Chomsky (1988) skriver i sin bok om den propagandamodell som massmedia i USA huvudsakligen använder, och som fortfarande är aktuell ännu efter ett kvartssekel:

”Massmedia fungerar som ett system för kommunikation av meddelanden och symboler till allmänheten. Uppgiften är att roa, underhålla, informera, och inskärpa hos individerna värden, föreställningar och uppförandekoder för att integrera dem i samhällets strukturer av institutioner. I en värld med koncentrerad rikedom och stora konflikter kring klassintressen krävs systematisk propaganda för att den fullfölja denna roll. I länder där maktens spakar är i händerna på statsbyråkratin kompletteras mediamonopol med officiell censur, vilket visar att media tjänar den dominerande elitens mål. Det är mycket svårare att se ett propagandasystem i arbete när media är privatägda och en formell censur saknas. Det är särskilt påtagligt när media aktivt tävlar om att, periodvis attackera och avslöja felgrepp hos företag eller myndigheter, samtidigt som media starkt målar upp bilden av sig som talesmän för yttrandefrihet och allmänhetens röst. Vad som inte är påtagligt (och inte diskuteras i media) är den kritik som framförs är begränsad, lika litet betydelsen av de stora skillnaderna i resurser har för tillgången till privata media och dess utnyttjande.

En propagandamodell fokuserar i stället på denna skillnad i resurser och makt, och dess effekt på flera nivåer av massmedias prioriteringar. Den spårar rötterna till att pengar och makt har förmågan att filtrera nyheter, så att de passar att trycka, marginalisera missnöjet, och tillåta att regering och förhärskande privata intressen får igenom sitt budskap till allmänheten.”

Sammanfattningsvis bygger Herman & Chomskys (ibid.) modell huvudsakligen på förekomsten av ett antal ”filter”. Dessa är:

(1) De dominerande massmediabolagens storlek, det koncentrerade ägandet, ägarnas rikedom, och inriktningen på att skapa vinster.
(2) Massmedias primära inkomstkälla är annonser, med allt vad det innebär av påverkan.
(3) Media förlitar sig på den information som tillhandahålls av regering och affärsliv samt deras experter och andra maktorgan.
(4) Negativ återkoppling; moteld, ”dementimaskiner”, påtryckningar från organisationer, företag, för att disciplinera media
(5) Propaganda i form av antikommunism/antivänster (och idag antiterrorism) som en nationell religion och kontroll mekanism

”Dessa element interagerar och förstärker varandra. Råmaterialet till nyheter måste successivt passera filter, vilka endast lämnar en tvättad återstod som duger att trycka. De lägger fast förutsättningarna för diskussioner och tolkningar, och definierar i första hand vad som är värt att trycka som nyheter. De förklarar basnivån och vilka operationer som propagandamaskinen måste svara upp mot.”
Genom de mekanismer som Herman & Chomsky (ibid) beskriver etableras en medial hegemoni, en förhärskande syn. Denna världsbild hamras in med sådan kraft i huvudena på USA:s medborgare att många tar den för given. ”Så är ju situationen, det vet ju alla. Det är bara avvikare och extremister som hävdar något annat”. Dessutom är information från regeringsorgan den dominerande källan. Därmed har USA:s regering och närstående kretsar lyckats etablera en härskande ideologi, en hegemoni. ”Det finns i stort sett bara en världsbild, och det är den ”vi” beskriver för er.”

I en senare, omfattande analys av mediasituationen i USA framkommer att ingen väsentlig har ändring skett (DiMaggio, 2008). För den New York Times var källan till nyhetsinformation om Irak under perioden april 2004- juli 2007 i 66 % regeringskällor, i 12 % allierade regeringar, i 6 % militären och i 6 % händelser i Irak. DiMaggio visar i en särskild analys hur de ledande massmedia felrapporterar och reducerar betydelsen av en viktig antikrigsdemonstration 15 september 2007.

”On nearly every major point, the mainstream press distorted the news and conveyed serious misinterpretations of the reality on the ground”. CNN och andra media rapporterade ganska noga dödsfall bland USA:s soldater i Irak, och de framställdes inte sällan som hjältar. Mycket sällan rapporterar man om de mångdubbelt fler som dödats av USA:s trupper i Irak. Man erinrar sig att president Obama i sitt tack till de soldater som vänt hem från Irak nämnde dödsfall bland USA:s soldater i Irak, men inte berörde ett ord om de upp mot 1 miljon dödade irakier till följd av kriget, ungefär 200 gånger fler än antalet dödade soldater från USA. DiMaggio nämner också att progressiva kritiker av USA:s massmedia vanligen möts med fientlighet inom akademiska kretsar, där man inte gärna vill höra att det kapitalistiska ägandet av media är skadligt för demokratin. Han visar också att tidningar som ägs av multinationella bolag har en mer positiv skildring av USA:s krig i Irak än andra tidningar.

En viktig orsak är nog att ägarna av de stora massmedia värderings- och klassmässigt står det ekonomiska och politiska etablissemanget nära, eller snarare är en del av det ekonomiska etablissemanget. Det har under senare år skett en väldig koncentration av ägandet av massmedia till få aktörer. I USA äger 2011 6 bolag 90 % av mediamarknaden, jämfört med 50 bolag år 1983. De sex bolagen är General Electric (NBC, Universal), Newscorp (Fox & Wall Street Journal), Disney, Viacom (Paramount & MTV) och Time Warner (CNN, Time, Warner Brothers) och CBS. De är börsbolag som strävar efter största möjliga vinst, bl.a. åt mäktiga aktieägare. Man kan inte vänta sig att deras massmedia, och journalister, bedriver någon oberoende journalistik, även om intressanta uppgifter då och då kommer fram.

Mats Svegfors påpekar i ett väl underbyggt debattinlägg på DN Debatt 10/2 2013 att ”Kvalitetsjournalistiken på snabb reträtt i Sverige” att ”Efterfrågan på kritisk, självständig journalistik avtar i snabb takt”. Under 1990-talet var det självklart för svenska kvalitetstidningar att jämföra sig med Financial Times och New York Times. I dag utmanar en sådan jämförelse löjet”., skriver Mats Svegfors. Han skriver, liksom vi marxistinfluerade att ”Efterfrågan på kritisk, självständig journalistik avtar i snabb takt. Kommersialiseringen och ekonomismens primat råder i varje por av samhället.”

intressant.se objektivitet politik pressen kapitalism massmedia ekonomi, Ryssland USA annonser,Irak,desinformation, pressfrihet, demokrati, lögn,

DN 22/5 Pierre Gilly 6/4 DN 10/2 Dagens Arena 16/2 SvD 27/5 Aftonbladet 24/5Expressen 27/5
SvD 6/4 The Golani spy DN 6/4 SvD 6/4 Aftonbladet 2/10Svenska Dagbladet 20/9 DN Debatt 2/10 2012, DN Debatt 3/10 2012, DN Debatt 2/10 2012,