Ingress: Facebook är snällt och påminner mig om vad jag publicerade för ett eller två år sedan. Jag skrev då om något som var aktuellt ch är lika aktuellt idag, tvyärr. Av mer än ett skäl. Jag publicerad den därför åter.

Detta gästblogginlägg med reflexioner över dagens värld och ekonomiska system har skrivits av Maggan, en flitig läsare och kommentator här på bloggen. Hon presenterar sig så här: ”Maggan (Margret) är en 60-årig pensionär som är bosatt i Tyskland sedan länge, men som inte vill förlora kontakten med den anti-imperialistiska rörelsen i hemlandet. Därför läser jag regelbundet i Jinge.se, som jag tycker är mycket viktig, för den tar upp framför allt den imperialistiska politikens framsteg i världen. ”

* Hennes reflexioner har blivit än mer angelägna och aktuella de senaste dagarna, då värden för hundratals miljarder gått upp i rök, trots återhämtningen igår-

* OBS i artikeln slut har jag lagt till ett avsnitt från ett programmatiskt tidigare visionärt (?) eller naivt (?) blogginlägg!

Osökt reses frågor: Är kapitalismen verkligen det bästa systemet för mänskligheten? Kan vi, som kan dela atomer och fara till månen, inte komma på något bättre och mera rättvist? Varför inte så fall? Är vi särskilt korkade inom ekonomin? Eller finns särskilda intressen som slår vakt om dagens orättvisor? Vilka? Varför? Vilken betydelse har massmedia? Vill vi ha dagens orättvisa värld? Är en annan värld i majoritetens intresse möjlig?

Artikeln.
Miljarder människor i världen är dömda till hungerdöden (eller till eventuell annan förintelse som t. ex. krig). Det är många som får dåligt samvete och kanske slutar äta “för mycket” kött. Det blir ingen svältande mätt av. Eller också tycker man att växande människomassor äter upp globen och dess energikällor och att å andra sidan samma massor förgiftar jorden ohämmat med sina avdunstningar. Dividera de bränslemedel, som den kapitalistiska produktionen förbrukar, och den smuts och det gift den blåser in i atmosfären, genom antalet människor, som måste leva och arbeta i sådana förhållanden i ”industriländerna” – då får man fram beviset! Människan är en lysten resursförbrukare! Så där brukar massmedia och politiker argumentera. En sån cynism är identisk med realismen i den imperialistiska världen: det är ingen som vill upptäcka den cynismen. Man hittar i stället gärna cynismen hos dom, som påstår att överbefolkningen inte är en naturlig katastrof:

Kapitalismen skiljer människorna i samhället från sina naturliga livsbetingelser och gör deras existens beroende av sina framgångar. Denna framgång ligger i tillväxten av den privata rikedomen, som de kapitalistiska ägarna får fram i konkurrenskampen mot varandra. Deras behov av lönearbete skapar å ena sidan en viss befolkning. Den effektiva exploateringen av betalt arbete – konkurrensmedlet i den kapitalistiska produktionen – gör periodiskt och i summan arbetskraften överflödig, skapar alltså å andra sidan ”överbefolkning”.
De naturliga hindren för livsmedelsproduktionen är sedan länge övervunna; tekniskt sett skulle det alltså inte vara något problem, att säkra livsuppehället för hela mänskligheten. Och livsmedlen finns alltid i form av överflöd – som slängs bort! Det bestrider inte heller experterna i FN och Världsbanken etc., som tagit på sig ansvaret att sköta om eländet i världen. Den uppenbara diskrepansen mellan eländet och den naturbehärskning och de tekniska produktionsmöjligheterna som finns, tycks ingen kunna – utom kanske oförbätterliga marxister – uttala en förintande dom över det produktionssätt, som segerrikt har brett ut sig över jorden.

För det borgerliga förståndet är det nämligen helt självklart, att marknadsekonomin – som ju enligt detta ska vara den ekonomi som motsvarar människans natur bäst – är en komplicerad sak, som inte överensstämmer med så enkla avsikter som att utnyttja de tekniska möjligheter som finns, för att använda dem till en planerad produktion av de livsmedel som behövs. Marknadsekonomins förespråkare hävdar visserligen oförtrutet, att endast detta produktionssätt i sista hand skulle ha syftet att förse människor optimalt med allting de behöver. För att detta system ska kunna utveckla sina benådade effekter, får ingen försynda sig på de säregna lagar och nödvändigheter som denna ekonomi ju frambringar. Att den fungerar kräver ju också offer för de människor som påstås ska försörjas.
Det är inte människorna som är subjektet i samhällets produktion utan tvärtom: Folk blir till variabler som är beroende av ”näringslivet”, beroende av dess egna vinstkriterier, vilket alltid har konsekvensen att fattigt folk blir en last och ett problem för samhället. Det må vara absurt, men det är en absurditet med system, som gäller i hela världen och som ingen ansvarsfull demokrat och människovän någonsin tvivlar på!
Meningen med den fria marknadsekonomin är som bekant tillväxten i pengar, i kapital. Det är inte tillväxten av de livsmedel och maskiner som behövs till detta ändamål som är ändamålet:
Lönsamheten – överskottet av rikedom, mätt i pengar över produktionens utgifter i pengar, är det som gäller i marknadsekonomin. Det produceras kapital, inte för att bara ha det, utan för att investera dem så att summan växer. Att göra pengar av pengar, det är den banala innebörden av den tillväxt som önskas och främjas – det är kapitalets begrepp, som produktionssättet har fått namnet av. Pengar är inte till för att skaffa sig allt möjligt, utan de är ändamålet som allting måste underordnas – även människornas livsuppehälle.
Endast med pengar finns det ett uppehälle i den här ekonomin och de flesta människor måste tjäna ihop slantarna med lönearbete. Och sånt arbete används bara om det lönar sig för ”arbetsgivaren” och hens vinsttillväxt.

Det är nog inte många som har problem med begreppet ”arbetsgivare”: kapitalister som osjälviska tjänare till mänskligheten för att de ”ger” arbetsplatser till folk. Absurt, men samtidigt plausibelt i förhållanden där egendomslösa människor bara kan få tag i livsmedel om de köper dem av ägarna, och pengar till det ”får” de enbart om de blir anställda av privatägarna till sakerna. I den här ekonomin är ”arbete” identiskt med att tjäna främmande rikedom. Det ”alternativlösa” är ju, att statens lag tvingar sina medborgare att komma över pengar för att kunna leva – det lagliga sättet är för dem som inte har pengar att lönarbeta, och för företagare att köpa deras arbete för att göra sin profit.
Det här sammanhanget gäller så strikt och uteslutande att det fungerar baklänges också. I den region där kapital behöver ”arbete”, dit drar det till sig ”löntagare”; där kapital ackumulerar, växer befolkningen. Kapitalistisk efterfrågan av arbetskraft skapar moderna folkvandringar som skapar storstäder och avfolkade områden.
Det kapitalistiska produktionssättet har avskiljt människorna från varje slags traditionell substans och från alla naturliga livsbetingelser och har i stället gjort människosläktet beroende av dess villkor och behov. Människans livsmedelförsörjning är inte längre beroende av torka och andra naturkatastrofer. Den är i stället underordnad världsmarknadens kriterier – om, hur mycket och vilka saker som tillverkas och till vilket pris de säljs på marknaderna.
T.ex. när affärerna här säljer grönsaker från Etiopien, där det samtidigt råder hungersnöd ”för torkans skull”…

Samhället vi lever i hanterar sitt folk som en kostnadsfaktor, som måste vara så billig som möjligt. Detta för att näringslivets globala spelare och andra företagare ska ha konkurrenskraft både på EUs gemensamma marknad och på världsmarknaderna. Vad kunde vanligt folk lära sig av den nuvarande krisen, som först drabbade finansbranschen och som utvidgats till statshushållen? I normala tider slösar man ju inte många tankar på hur det går till. Ja, Jan Myrdals artikel säger sanningen om varför folk väljer partier som Sverigedemokraterna. Men dessa väljare tänker sig ett samhälle, som inte finns i verkligheten: de tror att statsmakten är skyldiga att ta sig an dem – men stämmer det?
Grundval för borgerliga staters makt är att kunna disponera över en florerande ekonomi på nationens territorium. Staten väntar sig med sina interventioner mot krisen, att affärsvärlden ska begagna sig av garantierna och pengarna till sin egen fördel. Hela Europa sparar på undersåtarnas levnadskostnader. De demokratiska staterna låter sina folk ansvara för att näringslivet växer för lite och för att nationernas kreditvärdighet brakar ihop. Alltså: om man undersöker vilka intressen regeringarna verkligen representerar, då stöter man oundvikligen på statsskicket, som demokratisk politik förfäktar under både kris och boom, och som politiken också är bunden till – nämligen till nationens nödvändigheter som är den kapitalistiska egendomens ekonomi, och detta statsskick har definitivt inte ändamålet att förbättra livsvillkoren för löntagarna, som arbetar precis för dessa nödvändigheter. Men ”skurkarna” har inte heller ändamålet att förstöra folks levnadsstandard – nejdå, sociala nedskärningar är nödvändiga för att få näringslivet, nationen och bankerna ur krisen! När man vet det, känner man till orsaken till den situation man befinner sig i: politiken betraktar växande fattigdom hos större delar av folket, som en konkurrensfördel för nationen: Den borgerliga statsnyttan använder sitt eget kritiska läge till angrepp på andra länders konkurrenspositioner. Letar man efter handgripliga skäl för misstro och rivalitet mellan världens folk, så kan man hitta dem här!

TILLÄGG Anders Romelsjö – från viktigt blogginlägg 3/1

Det helt dominerande produktionssättet, kapitalismen, är inte grundat på samarbete. Kapitalismen är snarare grundad på konkurrens mellan olika företag, där var och en strävar efter största möjliga vinst. Vidare på att en liten grupp, kapitalisterna, får vinst på andras arbete (utsugning) för att använda denna efter eget gottfinnande och inte för samhällets bästa. Konkurrens i sig kan vara sporrande, inte tu tal om detta. Men ett produktionssystem som baseras på vinstintresse, där en liten, liten minoritet fattar besluten med ingen eller begränsad insyn från folkmajoriteten är inte demokratiskt och inte heller optimalt då det gäller att på bästa sätt nyttja jorden begränsade resurser och låta alla få en rimlig del. Kapitalismen har inneburit kraftigt ökad produktion och produktivitet, men också världskrig, miljöförstöring, girighet, korruption och mutor för att få större marknader osv.
Dess svagheter är tydliga:
-33 % av jordens befolkning lever i stor fattigdom (FN, 2011);-De ekonomiska skillnaderna inom länder och mellan många länder har ökat. Forskning har visat att det finns ett tämligen starkt samband mellan graden av ekonomisk ojämlikhet i ett land och nivån av ohälsa och sociala problem (Wilkinson & Pickett. Jämlikhetsanden. Se t.ex. min recension i Läkartidningen 2010, www.lakartidningen.se/arkiv).
Boston Consulting Group har nyligen rapporterat att 0,1 % av jordens invånare kontrollerar mer än 20 % av tillgångarna på jorden;
-20 % av tillgångarna hos världens miljardärer skulle räcka till för att ge alla jordens invånare tillräckligt med mat, skolunderbyggnad och hälso- och sjukvård enligt vissa beräkningar (Toussaint & Millet. Debt, the IMF and the World Bank. Monthly Review Press, 2010);
-Deras förmögenheter har främst skapats av andras arbete;
-Kapitalismen utgår inte från en analys av vilka behov som främst behöver tillgodoses. I så fall skulle fattigdom, mat- och vattenbrist snabbt försvinna;
-Kapitalismen utmärks sedan 2-3 decennier av ökade ekonomiska klyftor och ökad arbetslöshet;
-Varor tillverkas medvetet för att ha begränsad livslängd;
-I en demokratisk planerad humanitär ekonomi skulle alla få arbeta;
-I stället för företagshemligheter och reklam av osäker kvalitet behövs samarbete (Hur många miljarder skulle sparas om läkemedelsbolagen delade på kunskap och forskning?)
-I stället för allt allvarligare och redan delvis irreversibel klimatförstöring behövs samarbete;
-I stället för ökad rustning (f.a USA har rustat kraftigt efter kalla krigets slut, svarar för närmare hälften av jordens militärutgifter, har 700 militärbaser och bedrivit angreppskrig i råvarurika Irak och Afghanistan. I USA, lever drygt 40 miljoner på matkuponger, och medianlönen har ej ökat sedan 1974 enligt statistik).

Vi behöver en rättvisare, mer demokratisk, socialistisk värld där arbetarklassen och folket, 90% kontrollerar de viktigaste produktionsmedlen och råvarorna!”

i Andra om: socialism, kapitalism, Politik, forskning, massmedia opinion, demokrati metoder,
USA , fred, Obama,folkrätt imperialism, krig

BBC-undersökningen 2009 Cleveland Leader 9/4 2009 Frågeundersökning 2011 Pew Research Gallupundersökningen om USA som hot Globalresearch 15/12 Gulf Today 15/12 AB 13/12 Democracy Now London Review of Books Nyhetsbanken UD blogg Intervju med Putin mm Globalresearch artikelFria Tidningen 13/9 FIB-Kulturfront Reuters 16/9 SvD 3/9 DN 27/8 DN 28/8 DN 2 28/8 SvD 24/3 DN 21/3 SvD 22/3Svensson-bloggen Guardian Independent Amnesty SvD 15/3 Knut Lindelöfs blogg Aron Lund SKP-bloggen AFP