73 år efter Tysklands kapitulation – i ett onödigt krig?

Över stora delar av världen uppmärksammas och firas att det är 73 år sedan Tyskland kapitulerade och striderna i Andra Världskriget tog slut i Europa. Mot slutet av sommaren kapitulerade Japan.

* I förgår firades detta i Stockholm med tal vid al Mano på Katarinavägen i Stockholm, marsch till Medborgarplatsen till Medborgarplatsen där tal hölls och musik spelades i ett arrangemang av Svensk-ryska föreningen. Släktingar till stupade och dödade under Det stora fosterländska kriget visade bilder på anhöriga, som brukligt. Idag hyllas segern över Nazi- Tyskland

I morgon firas dagen i Ryssland, den största delstaten i Sovjetunionen, den absoluta huvudkraften i segern över Nazi-Tyskland.
Andra Världskriget Berlins fall untitled

I Aftonbladet 5/4 2015 berättade Jan Guillou från sin skoltid: ”Jag räckte upp handen och invände att det var Sovjetunionen som besegrade Nazityskland och att kriget redan var avgjort i juni 1944. Utskällning för historieförfalskning och kommunistpropaganda följde” och ”Det var ­alltså Sovjetunionen som beseg­rade Nazityskland, självklart. Siffrorna är entydiga. Sovjetunionen fick betala kriget mot Nazityskland med mellan 25 och 30 miljoner döda. De militära sovjetiska förlust­erna blev tio gånger så stora som för alla de allierade ­styrkorna tillsammans. Det var Röda armén som till slut intog Berlin.?” Guillou tar detta som utgångspunkt för en kritisk diskussion av relevansen av massmedias kritiske bild av Putin – läs vidare i Ab, länk nedan. Ledarskribenten Erik Helmerson tar detta som utgångspunkt för en ledare (länk nedan) i DN 9/4. Den av DN framlyftade meningen ”Här brakar alltså Jan Guillou in som en sorts debattens hotellfyllo: han kommer alldeles för sent och bankar på fel dörr” illustrerar DN:s syn och ledarens kvalitet.

* År 2015 vägrade politiska ledare i Väst att komma till Moskva för att delta i firandet av Sovjetunionens avgörande insats för att besegra Nazi-Tyskland med Rysslands annektering av Krim med befolkningens enorma stöd utan dödsfall, medan Väst förra våren accepterade en fascistinfluerad statskupp mot demokratiskt vald regering, dagen efter det att denne gjort stora eftergifter i överenskommelse med politiska motståndare.

* Utan Storbritanniens långvariga eftergiftspolitik – Chamberlain och Halifax med stöd av London city – mot Hitler hade denne knappast vågat rusta för krig på det sätt som skedde.
Hade Storbritannien och Frankrike gått med på Sovjetunionens inviter under senare delen av 1930-talet till allians mot Hitler, så hade det kanske inte blivit något storkrig, eller så hade Hitler kanske snabbt kunnat besegras.

Sven Hofmans synpunkter från tidigare blogginlägg (Utdrag).
Överenskommelsen mellan Stalin och Hitler (Molotov-Ribbentrop-pakten) strax före andra världskrigets utbrott hade en förhistoria, med misslyckade försök till avtal mellan Sovjetunionen och de ledande västmakterna, Frankrike och Storbritannien – det vill säga den militära konstellation som hade gällt under första världskriget. Samtidigt hade Hitlertyskland 1934 ingått en nonaggressionspakt med Polen vilken hade sin tydliga udd riktad mot Sovjetunionen.
Det är sant att demokratiska Weimartyskland och bolsjevikiska Sovjetryssland, sedan revolutionära uppror slagits ned i det förra landet och det senare landet någorlunda stabiliserats efter inbördes- och interventionskrigen, ingick ett samarbete på bland annat det militärtekniska och militärindustriella området (det så kallade Rapallo-systemet). Tyskland och Ryssland var första världskrigets primära förlorarmakter och sågs av omvärlden som parianationer.
Det var ledarna för Weimarrepubliken, med Europas mest frihetliga författning, som etablerade detta samförstånd med Moskva – däribland den judiske utrikesministern Walter Rathenau, vilken kallblodigt avrättades på öppen gata i Berlin. Något ”nazist-kommunistiskt samarbete” var det alls icke fråga om. Samarbetet mellan dessa två stater avbröts när Adolf Hitler kom till makten 1933.

Hitler gjorde ingen hemlighet av att ”judeo-bolsjevismen” var hans huvudfiende. Det fanns de inom det nazistiska ledarskiktet – Hermann Göring torde ha tillhört dem – som drömde om samarbete mellan Tyskland och Storbritannien, för att dela upp världen sinsemellan och kunna tränga tillbaka den socialistiska staten. Inom den engelska överklassen förekom också en utbredd förståelse för Tysklands strävanden och rentav en sympati för en gemensam kampanj mot kommunismen. Anti-kommunisten och Mussolini-beundraren Winston Churchill ansåg att detta skulle leda till det brittiska imperiets undergång, men han var till en början politiskt isolerad. (Naturligtvis gick imperiet under ändå, även om de brittiska öarna aldrig invaderades.) Det är ett, möjligen besvärande faktum, att MI5, det brittiska kontraspionaget, och Gestapo samarbetade intimt om utbyte av underrättelser (inte minst rörande kommunister och vänstermänniskor) från det nazistiska maktövertagandet fram till tiden för andra världskrigets utbrott.*

Molotov-Ribbentrop images

Wikipedia (som inte är något objektivt sanningsvittne, fast man försöker undvika partiskhet) skriver: ”Operation Overlord anses som en avgörande framgång för de allierade västmakterna i deras krig mot Tyskland. Däremot är det omtvistat hur stor betydelse operationen hade för Tysklands fall – nio av tio tyska soldater som dog i kriget hade vid invasionen redan stupat på östfronten mot Röda armén. Sannolikt var D-dagens viktigaste betydelse istället att det var startpunkten på västmakternas ockupation av västra Tyskland, vilket hindrade vidare framryckning för Röda Armén och sannolik ockupation av Västeuropa under Sovjet. Ett par år senare var järnridån ett faktum, och denna uppdelning av Europa följde i stort sett ockupationsarméernas erövrade områden vid Tredje Rikets kollaps.”

* Vid D-day hade Tyskland 80 % av sina styrkor på östfronten.

I maj 1942 lovade USA:s president Roosevelt Stalin att en andra front skulle öppnas i Europa före årets slut. Men Churchill ville vänta, bl.a. för att se hur kriget gick mellan Tyskland och Ryssland och för att komma in senare mot ett sannolikt försvagat Tyskland. Roosevelt såg snart också fördelen att koncentrera USA:s militära insatser i Asien mot Japan, en lättare fiende, och med prospektet av ökat inflytande för USA i området.
Truman imagesJ962KZ7I

Senator Harry Truman som blev president 1945 efter Roosevelt sa 24 juni 1941, två dagar efter Tysklands gigantiska anfall mot Sovjetunionen med över 200 divisioner att ”Om vi ser att Tyskland vinner så hjälper vi Ryssland, och om Ryssland vinner så borde vi hjälpa Tyskland så att så många som möjligt stryker med på båda sidorna”. (New York Times 24/6 1941; Time 2 juli 1951; Dr Jacques Pauwels Globalresearch 18/8 2012 i artikeln ”The Allies Second Front in World War II: Why Were Canadian Troops Sacrificed at Dieppe”).

* Före och under andra världskriget investerade bland annat Ford, General Electric, Standard Oil, Texaco, ITT, IBM, and GM i nazistiska Tyskland. U.S. investeringar i Tyskland ökade med mer än 48% mellan 1929 och 1940 medan de minskade mycket i övriga Europa. Många USA-företag fortsatte sina affärer i Tyskland under kriget även där det innebar slavarbete i koncentrationsläger, och med stöd av USA:s regering. USA:s piloter instruerades att inte bomba tyska fabriker som ägdes av USA-företag.

Senare år 1942 sades att de brittiska och amerikanerna ännu inte var redo för en stor operation i Frankrike. Man ville först vinna ubåts-kriget. Men trupper hade framgångsrikt transporterats från Nordamerika till Storbritannien under 1942 och på hösten samma år upplevde amerikanerna inga problem att landsätta en stor truppstyrka i Nordafrika, på samma sida av den visserligen farliga Atlanten.

I verkligheten var det redan möjligt i sommaren 1942 för att landsätta en betydande styrka i Frankrike och att öppna en andra front. Den brittiska armén hade återhämtat sig och stora amerikanska och kanadensiska truppstyrkor fanns de brittiska öarna och var redo för handling. Dessutom var det ingen hemlighet att tyskarna hade relativt få soldater för att försvara tusentals kilometer av Atlantkusten, och dessa trupper var av betydligt sämre kvalitet jämfört med sina krafter på östfronten. På Atlantkusten hade Hitler omkring 60 divisioner medan inte mindre än 260 tyska divisioner stred i öst. De tyska trupperna var inte lika starka 1942 som i juni 1944 då Atlantvallen byggts.

Stalin, som visste att de tyska försvaret i Västeuropa var svagt tryckte på för en landstigning i Frankrike. Churchill upplevde också betydande inhemskt tryck för en andra front. En befrielse från dessa påtryckningar kom genom ett misslyckat, dåligt förberett landstigningsförsök i den franska hamnen i Dieppe i augusti 1942.

Sovjet fick en andra front år 1944, då Stalin inte längre frågade om en sådan tjänst. Efter segrarna vid krigets största slag i Stalingrad och Kursk tågade de sovjetiska trupper obevekligt och segrande mot Berlin och det ”blev nödvändigt för amerikanska och engelska strategi”, som två amerikanska historiker (Peter N. Carroll och David W. Noble) har skrivit, ”att landsätta trupper i Frankrike och tåga in i Tyskland för att hålla de mesta av landet borta från Sovjet.” När en andra front äntligen öppnades i Normandie i juni 1944, var det inte gjort för att hjälpa Sovjetunionen, utan för att förhindra att Sovjet från att vinna kriget på egen hand.

Ett onödigt krig?



* Västs eftergiftspolitik
* Avsaknad av Vänsterns splittring och Kominterns delvis felaktiga politik i början av 1930-talet
– kunde möjligen ha hindrat Hitler att komma till makten och förhindrat kriget
* Om USA, Storbritannien och andra allierade hade öppnat en andra front 1942 hade kriget kunnat bli kortare och fått ett annat förlopp.

i Andra om: , , ,, , , , , , , , , ,, , , , ,

Jan Guillou Erik Helmerson i DNDN 10¤ DN Slaget vid Stalingrad 2/2 DN om fascism SvD 2/2Björnbrum Intervu i Junge Welt Internationalen nr 5 2013 Aftonbladet Japetus öga Russia Today Tarpleys artikel Pepe Escobars artikel Agrab Aron Lunds artikel på engelska USA-bloggen DN 25/12Björnbrum 23/12 SKP-bloggen DOHA-protokollet DN 26/12 SvD 25/12 SvD Clearinghouse SvD 20/12

  10 comments for “73 år efter Tysklands kapitulation – i ett onödigt krig?

  1. Peter Grafström
    8 maj, 2015 at 16:03

    Västs eftergiftspolitik inför WW2 var bluff och mönstret gick igen sedan WW1 där britterna ’föste’ tyska krigsfartyg in till turkiska vatten för att försvåra för Ryssland att ta sunden, som var britternas löfte och lockbete för att överhuvud få med Ryssland i kriget då. Därefter fortsatte britterna med att avsiktligt förlora Gallipolikriget i avsikt att lura ryssarna att inte göra separatfred med Tyskland. Detta sagt eftersom det bedrägliga mönstret sen går igen inför WW2:
    Nikolai Starikov ger en mycket övertygande framställning i ”Who Set Hitler against Stalin”.
    (En del av materialet finns på orientalreview.org under episodes)
    pdf-versionen går att köpa för ca 65kr via paypal från piter
    http://www.piter.com/product_by_id/33647472
    piter har ingen web-option för våra adresser men det går nog att köpa pappersversionen om man ringer dit för de nämnde i mail att det finns leveransalternativ med DHL
    pappersversionen finns på amazon för $53+frakt.
    Jag var tvungen att skriva dit för att få dem att ens visa att det var en engelskspråkig upplaga och deras sökfunktion är lite oberäknelig om man inte vet rätt titel.
    Britterna hade avlönat Trotsky och Lenin med tanken att de skulle lämna ut Rysslands naturtillgångar men Lenin var olydig. När Trotsky som hade för avsikt att göra Sovjet till ett jordbruksland och starta ’världsrevolution’ (i själva verket bara i Tyskland och Österrike Ungern) och definitivt var anglosaxarnas hejduk, förlorade maktkampen, satsade britterna, Usa (och Frankrike) helhjärtat på Hitler.
    Det hade de redan gjort tidigare men nu var det avgjort. Britternas avsikt var att utnyttja Hitler för att roffa åt sig de olje och naturtillgångar som Lenin snuvat dem på.
    Hitlers finansiering var noga dokumenterad hos hans kassör Franz Xaver Schwartz men 90% av dokumenten förstördes inför hans flykt till västsidan. Därigenom fick han kortare straff, 2 år, men när han släpptes dog han snabbt. – de enda bra vittnena är döda vittnen. Historiker har senare naivt hävdat att den kvarvarande 10% av dokumentationen måste vara representativ för den försvunna delen. Givetvis hade Schwartz motiv för att förbättra sina överlevnadsmöjligheter genom att rensa bort det mest komprometterande för anglosaxarna som han gav sig till. Sir Henry Deterding vid Royal Dutch Shell var den som tänkte roffa åt sig alla Sovjets oljetillgångar och vittnen har angivit att han gav 20 miljoner pund till Hitler. Hitler spenderade vida större belopp under sin marsch till makten än som går att hänföra till tyska finansiärer.
    Det är intressant att parallellställa Docherty & Macgregor’s Hidden History med tiden innan WW1 och fortsättningen under det kriget på firstworldwarhiddenhistory.wordpress.com med N Starikovs publicerade texter om båda krigen och revolutionen. Dessa helt oberoende historiker ger en mycket hög överensstämmelse i bilden av britternas bedrägliga dubbelspel. Detta saknas i stort i etablissemangets litteratur.

  2. Peter Grafström
    8 maj, 2015 at 19:27

    Aktuell artikel
    Anglo-American Money Owners Organized World War II by Valentin Katasonov
    http://www.voltairenet.org/article187508.html

  3. Torgny
    8 maj, 2016 at 19:29

    Den sjuttioförsta segerdagen
    Ett gripande möte där Jan Hammarlund sjöng en bra/gripande sång som fick de ryska kvinnorna med foton på anhöriga som deltagit i kriget och andra åhörare bli tårögda. Se länk nedan där Jan Myrdals tal finns publicerat.

    http://www.svensk-ryska.se/2016/05/den-sjuttioforsta-segerdagen.html#more

    • 8 maj, 2016 at 19:30

      Tack Torgny!

      Jag var tyvärr förhindrad att komma.

  4. Martin Kullberg
    9 maj, 2016 at 18:57

    Dagar som denna så brukar borglig press fyllas till bredden med relativism till nazisternas fördel. Där man jämställer ett av Nazitysklands offer och till lika besegrare med nazisterna själva, det är dagar som denna liberaler visar vems frihet de talar om. De hånar på ledarplats den största antifascistiska manifestationen i världen (jämte den kinesiska segerdagen) och det blir uppenbart att det inte bara är i redaktionernas toastolar som de bruna ränderna sitter i.

    Idag visar miljoner i världens alla länder upp priset med vilket segern över nazismen köptes, idag varje år visas det fruktansvärda priset för vår frihet upp i alla världens länder, det vill säga överallt utom i den svenska dagspressen.

    Claes Arvidsson tvekar inte innan han bespottar minnet av de stupade hjältarna denna dag. Han lyckas inte bara vanhedra minnet av de miljoner familjer världen över som offrat för vår frihet, han använder det som en språngbräda för NATO-propaganda. Säg mig Claes, var är den årliga manifestationen för att fira NATOs seger över någon eller något?
    http://www.svd.se/pa-europadagen-firar-kreml-ocksa/om/ledare

  5. Нешко
    9 maj, 2017 at 23:39
  6. 10 maj, 2017 at 12:49

    Stort tack för inlägget och kommentarerna.

    Truman som korporationernas handgångne man och papegoja bekräftar alla farhågor man kan ha om hur perspektivet såg ut.. I några få rader bekräftas (historiskt) hur man sponsrade bägge ”sidor” i tid för att vinna så mycket som möjligt och cyniskt spelade med människor liv, spillde för sakens och vinstens skull..

    Det är inte lätt att se ut som en vinnare eller Truman när spelet är så fult.. Det är också landet vars bästa företrädare fått flera generationer att tro de räddade amrikanska liv med 2 atombomber.. Liv de utan tvekan offrat, Japanernas onämnda och glömda..

    Allt man gjort för att svärta ner invasionen Berlin och ta udden av segern över Shitlers rike säger en hel del om den förlorade äran.. Sponsorerna är jättesura över förlusten.

    Sponsorerna har mer att berätta om labben i Tyskland o Japan. Unit 731 och annat som man investerade i och höstade hem, som garant för allmaktens cyniska bevarande..

  7. Jan Nybondas
    8 maj, 2018 at 18:14

    Detta är en återpublicerad artikel, men några kontrafaktiska funderingar kan tilläggas. Stalin tecknade avtal med Hitler som en sista utväg, för att vinna tid. Även Hitler ville vinna tid och därmed var saken klar. Men tänk om Hitler hade sansat sig, insett att fälttåget österut saknade utsikter. Stalin ville främst trygga den egna säkerheten och hade knappast intresserat sig för Väst- och Nordeuropa om Sovjetunionen inte angreps. Hur hade framtiden sett ut för Västeuropa då?
    Artikeln har rätt i att västmakterna drog ut på hjälpen genom den andra fronten så länge de kunde. Stalin skulle i annat fall ha lagt hela Tyskland under sin kontroll, däremot inte Frankrike, vilket citerade Wikipedia låter påskina.

    Polackerna har återgått till sin roll som Västs ilsknaste jyckar fastän de utan Stalin kanske endast skulle ha haft ett halverat Polen att styra över. De delar av Polen som gick till Sovjetunionen beboddes inte av polacker utan de hade tillskansats av dessa under ryska inbördeskriget. Det fanns ingen anledning varför de skulle ha återgått till dem efter kriget. Däremot var det Stalin som föreslog att Oder-Neisse skulle bli Polens västgräns vilket gav polackerna stora områden på tyskarnas bekostnad. Någon tack är inte att vänta från polsk sida.

    Det fanns heller ingen naturlag som sade att Sovjetunionen måste besegra Tyskland. Det omvända hade kunnat ske och då hade Europa varit nazistiskt kanske 50-75 år framåt. Stalin trodde liksom dagens Kina inte på flerpartidemokrati för eget vidkommande men respekterade detta val för Västeuropas del. Stalin räddade Västeuropa för demokratin. Detta bekräftas klart av den brittiske historikern Geoffrey Roberts som forskat kring detta tema sedan 1990 och skrivit flera böcker om Stalin och hans närmaste män, Molotov och Zjukov.

  8. jeans och cola
    8 maj, 2018 at 19:25

    Ren demografi säkerställde den sovjetiska segern, de tyska soldaterna tog slut när ryssarna hade tillräckligt många kvar. Sovjetunionens befolkning var minst dubbelt så stor som Tysklands. Sovjetunionens territorium och råvaruförsörjning var oändliga jämfört med Tysklands. Tyskland kunde inte vinna, men de kunde ha förlorat senare om de fört mer defensiv politik före Kursk. Dessutom underskattade nationalsocialisterna ryssarna på rena rasgrunder, högmod går före fall.

    I den blodiga uppgörelsen mellan rysk och tysk socialism vann ren numerär. Västeuropa befriades av anglosaxarna, östeuropa förslavades av slaverna. Men det upphörde för snart trettio år sen, nu får alla jeans och cola efter önskemål.

  9. Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
    9 maj, 2018 at 09:46

    Jag tycker dom här två bilderna på webbsidan ’In defense of Communism’ säger allt som Sovjetunionen uppoffrade sig:
    http://www.idcommunism.com/2016/05/9th-of-may-honoring-peoples-antifascist.html

Comments are closed.