Våra huskatter – människoätande om de vore större


Återigen har rovdjur i en djurpark gett sig på en människa, i det här fallet var det en person som tog sig in till tigrarna i Köpenhamn Zoo nattetid – olovligen. Det säger en hel del om hans psykiska status men fundera lite på vad just DIN lilla kattsambo skulle göra om du plötsligen blev liten som en teskedsgumma-
/gubbe.

Svaret är givet, tyvärr eftersom de flesta av oss kattägda gärna skulle se att våra små sötnosar skulle skona oss i så fall, men tror du det så har du underskattat kattens jaktinstinkter. Vår lilla huskatt, Felis catus, skulle slå till direkt, hårt och bestämt. Och vi skulle inte ha en sportslig chans att undkomma djuret. Dessutom är det långt ifrån säkert att det skulle döda på en gång, för det är inte otroligt att missen skulle dra ut på dödandet i någon timma för att sedan slutligen – äta upp oss.

Jag brukar tänka på det ibland när jag leker med henne, eller då hon är på jakt efter en fluga eller fjäril som förirrat sig in i lägenheten. Hon är så nära man kan komma den perfekte jägaren och jösses så rädd jag skulle bli om hon plötsligt vore tre gånger så stor som jag själv…


i Andra om: , , , , , , dn gp1 ab12 svd

  11 comments for “Våra huskatter – människoätande om de vore större

  1. Mikael
    11 juli, 2012 at 21:21

    Det var också min första tanke vid nyheten. Jag gillar katter men inser efter att ha studerat deras beteenden på mer nära håll att de inte skulle kunna låta bli att åtminstone ”råka leka ihjäl” husse och matte en vacker dag om de var tiofalt större. Deras ”sprallighet” är en stor del av de flesta katters charm, men vore de ens lika stora som hundar så skulle de inte vara något familje-husdjur.

    • KalleB
      11 juli, 2012 at 21:35

      Min lille hona,som aldrig bråkat och legat (och ligger) mellan bena på mig ibland på nätterna,fick ett raseriutbrott när jag skulle rädda en hittekattunge som inte föll damen på läppen.

      Huggtänder i handleden,dödsgreppet runt armen,j*vlar vad stark hon var!

      Penicillin och stelkrampsspruta.

    • lingon
      11 juli, 2012 at 23:02

      Hmm, men din lilla katt,i likhet med många andra hus/innekatter, är ju van vid människor. Skulle hon då kunna vara potentiellt livsfarlig?

      Vad är det hon jagar där uppe under taket förresten?

      • lingon
        12 juli, 2012 at 18:09

        Kontrollfreak alltså?! ;-)

  2. joakim
    11 juli, 2012 at 23:47

    Nu är det väl så att djur som är fridlysta, och alltså inte jagas, ofta är väldigt skygga om de råkar på främmande saker som inte ätes. Antagligen en självbevarelsedrift i naturen där det ju alltid finns konkurrerande rovdjur att akta sig för. Nöjesjakten behövs därför inte heller i det avseendet. Att skogens paramilitära ss-trupper gärna vill utmåla sig själva som viltvårdare är ju en gammal ”fint” för att få sina böjelser att framstå som rumsrena. Ett rovdjur är farligt, och det är inga konstigheter med detta. De ska inte klappas eller beskrivas som gossedjur. I deras miljö är tvåbenta apor utan sina mekaniska hjälpmedel bara en munsbit långt nere i näringskedjan. Den insikten har smarta apan utan huggtänder problem med, men det är fakta. Där styr man ingenting, där står man på menyn.

  3. Gripen
    12 juli, 2012 at 10:10

    Kommer ihåg att det var en överviktig äldre diabetes sjuk dam som hamnade i sockerkomma och hon dog och hennes 3 katter hade ätit up hennes ansikte och fingrar när hon var funnen. det var 10-20 år sedan. men det visar att de behöver inte vara större för att de ska kunna börja äta av oss. vi böhver bara dö eller hamna i koma och vi är ville bråd och mat.

  4. Marcus R
    12 juli, 2012 at 11:37

    Det händer ju att katter vars matte/husse plötsligt dör hemma börjar äta på kroppen eftersom de inte får mat på andra sätt.

    Jag är rätt säker på att min katt Ninja försökte ta ett bett ur mitt lår i natt.. eller iaf spetsa skinkan med en klo.

    När det gäller dödsfallet hos tigrarna var det väl ett självmord om jag förstått det rätt.

  5. Leif kjellberg
    14 juli, 2012 at 11:23

    Någon som minns Jan Lindblad? En mycket speciell och sympatisk person.
    Han och hans flickvän måste ha adopterats som familjemedlemmar av de två tigrar som de sammanlevde med under åtskilliga år.
    Don´t try this at home!
    Har för mig att tigrarna efter hans död skickades till Indien (?) för att ”förvildas” och sättas ut för att klara sig på egen tass. Låter jävligt farligt. Någon som vet hur det gick?

    • Leif kjellberg
      14 juli, 2012 at 11:59

      Vid sådana ”förvildningsprojekt” kan man ju inte vara helt omedveten om riskerna. Det kanske ligger något i vad du säger, att man cyniskt räknar med lite svinn. Det drabbar ju knappast de samhällsklasser som håller i projektet.

  6. Leif kjellberg
    14 juli, 2012 at 12:58

    Måste korrigera mig själv här.
    Efter att ha googlat lite i ämnet fann jag att försöket att förvilda Lindblads tigrar stoppades av indiska myndigheter. Tydligen förbjöd en ny lag utsättande av domesticerade rovdjur.
    Det sägs att Rani och Lillan återbördades till Sverige och slutligen hamnade i Borås Djurpark.
    Förmodligen den vettigaste lösningen.

  7. Leif kjellberg
    14 juli, 2012 at 14:08

    Svår men intressant fråga:
    Vad gör du om du hittar hjälplösa moderlösa djurungar, kanske speciellt rovdjursungar?
    Läter naturen ha sin gång?
    Slår ihjäl dem på fläcken för att förkorta lidandet?
    Adopterar dem och bär hem dem Disney-style, för att senare finna att du har skaffat dig ett jätteproblem?
    Skjuter dina kanske bästa kompisar då du ser att det inte funkar längre?
    Stoppar in dem i en bur för att överlämnas till en djurpark?
    Jag har inget svar.

Comments are closed.