En kattbloggning igen…

Skriver man att vår huskatt (Felis catus) är en soltärt levande varelse så får man genast invändningar av olika slag. Den vanligaste är att den inte alls är det eftersom alla ”vet” att den är social. Den är ju påtagligt kelsjuk och säll-
skaplig tillsammans med sin människa eller sina människor. Min egen kattsambo, lilla fröken Felin på bilden, hon är mycket social mot mig, men jag är inte en katt. Katter är konkurrenter och då är det helt andra regler som gäller.

Visst kan den vara social med hundar och/eller andra djurarter den växt upp med, inklusive människan som ger den mat. Men tar man hunden som exempel, så har den varit domesticerad sedan 16 000 år tillbaka i tiden då våra förfäder första gången tog hand om vargvalpar. Det är nästan dubbelt så lång tid som katten eftersom den dyker upp hos människan först för 9 000 år sedan.

Ger man sig in i den diskussionen så måste man ha klart för sig att vargen (Canis lupus) redan från allra första början var ett i högsta grad socialt djur. Våra små jamande vänner var solitärer och kommer säkert att behöva tio gånger så lång tid på sig innan deras genuppsättning ändras i sådan grad att det slår igenom i deras beteende.

Det är förhållandevis lätt att ändra ett djurs utseende, det är bara att avla på de ungar/valpar vars utseende faller människan på läppen, men uppfödare är sällan intresserad av katternas beteende, bara deras utseende. Men vargvalparnas beteende var viktigt redan från dag ett då man började ha dem i sina bostäder. Djur som skulle bo med människan måste respektera människan som flockledare, annars skulle djuret bli ohanterligt eller till och med farligt. Det problemet finns inte på samma sätt med katter på grund av deras ringa storlek. Sedan är ju inte katten, som bekant, ett flock-
levande djur.

Det finns trettiosex kattarter, av dessa finns det en art som är social och de andra trettiofem är solitärt levande. Det är lejonet som är det sociala djuret, trots att det inte är tillnärmelsevis lika socialt som t.ex. vargen. Och det vore relativt enkelt att bevisa vårt vanligaste husdjurs egenskaper. Tar man tio unga katter och släpper ut dessa i en miljö där de kan hitta mat samtidigt som de har miltals till närmaste människa skaffar de sig snabbt tio revir, områden som de försvarar mot andra felina inkräktare.

Släktskapet med lejonet är nämligen tämligen avlägset. Att katter i en familj kan samsas beror på att de faktiskt inte behöver försvara sitt revir, fast vissa gör det ändå som bekant.

it , , , , , , , , , Läs också: pamflett lasse k&å morgan annarkia hampus zaramis allende alliansuppr

  20 comments for “En kattbloggning igen…

  1. Ola N
    6 december, 2010 at 18:32

    En söt typ… :-)

  2. Annarkia
    6 december, 2010 at 19:03

    Funderar på om kattägare är en speciell sort med vissa gemensamma personlighetsdrag.
    Självständiga med stor integritet och precis som katten väljer sin egen väg istället för att följa gruppen . :)

    • 6 december, 2010 at 19:20

      Kanske, kanske önsketänkande. Men visst, lätt egocentriska i alla fall.. :)

  3. KalleB
    6 december, 2010 at 19:25

    Ja, det är nog sant.

    Vilket inte hindrar att mina två från samma kull (hona + kastrerad hane,bonnakatt + Manxkatt) slickar varandra runt huvudet ett par ggr om dan eller att dom samsas i samma bur på resan Gbg-Sthlm utan ett pip.(Dom går ner i dvala).

    Ett litet revir har gubben (10 år nu) och det försvarar han mot andra hannar (men han vet nog inte riktigt varför).. ;)
    Reviren blir ju små eftersom dom får kulor som basmat och billigaste tonfiskslafset som godis.

    Men visst fräser dom till ibland..

    Och dom vet precis var dom är på vägen….inte ett pip vid matstopp,men dom stiger ur och vet precis vid ändpunkterna vilka buskar som skall läsas av först!

    Katter är kul!

  4. helene
    6 december, 2010 at 20:30

    Jag har haft två underbara katter. En kastrerad hane och en steriliserad hona. Han var omkring 7 år gammal när den lilla kom till oss. Minns inte längre hur många dagar det tog innan han accepterade henne fullt ut men därefter var de två de bästa vänner. De hade varsin matskål och skulle aldrig drömma om att ta mat från varandra (nästan sant). Det kunde hända att hon någon gång (eller flera..) försökte tränga sig fram till hans mat men då tog han resolut och tryckte ner hennes huvud mot golvet med sin ena tass samtidigt som han åt. Mjukt men bestämt. Ganska kul att se. Han var den goaste och vänligaste katt man kan tänka sig. Blir riktigt sentimental när jag tänker på honom nu. Den lilla var mer egensinnig och inte lika snäll. Men söt! Och go!

  5. Cecilia Karvegard
    6 december, 2010 at 22:21

    Ge fan i att spamma bloggar!! // Jinge

  6. Marcus
    6 december, 2010 at 22:23

    Det är klart att du rör upp känslor bland andra kattvänner med dessa utspel Jinge. Vi älskar våra katter för dess upplevda sociala interaktion gentemot ”sin/sina” människor. Det finns nog ingen kättägare som tänker ”Här kommer du och vill tillgodogöra dig min överskottsvärme” när det älskade djuret kommer och lägger sig hos en i sängen. Vilket i slutändan negerar dina vetenskapliga resonemang, hur sanna de än må vara, eftersom det är den sociala konstruktionen av djurägande som spelar roll i det vardagliga, det levda livet.

    • 7 december, 2010 at 08:23

      Mja utspel och utspel… Snart skriver jag nog mer om vår förmåga att förmänskliga katten. Det är nog det allra största misstaget vi kan göra med våra felina vänner… DEt är mer i sin ordning när det gäller hundar eftersom de är socialt levande varelser som vi, men när det gäller katter så är det fullständigt käpprätt…

  7. Joakim
    7 december, 2010 at 00:08

    När det gäller zodiaken så har tydligen kattens intensiva, kusliga blick kopplingar till Skorpion-tecknet (eller snarare tecknen, då jungfru & våg sägs vara sentida påhitt). Märkligt kan man tycka, borde ju ha med lejonet att göra. Men nej, den som kan sin skorpion-blick ser tydliga likheter med kattens & den ”aristokratiska individualism” katter representerar påminner i hög grad om det mest okuvliga av alla okuvliga soltecken/energier: Skorpionen.

  8. 7 december, 2010 at 03:08

    Har sett katter bete sig ganska likt just lejon, honor som delat på vården av ungarna och diat både de egna och den andras. Det handlade om mor och dotter här. Så jag är inte så säker på att katten är en enkel enstöring som sagts. Fast visst, de är ju inte som hundar.

    • 7 december, 2010 at 03:40

      Det är sådana Olof Liberg doktorerade på, typ ”ladugårdskatter”. Undantaget är nämnt tidigare ett antal gånger.

  9. Bosse
    7 december, 2010 at 09:47

    Jag kan egentligen för lite om katter för att uttala mig, men om hundar och hunddjur har jag en del kunskap, och tycker det är lite intressant det här att vi gärna vill förmänskliga djuren och på något vis tror att de har ”mänskliga” känslor för oss. Laikan blir helt hysteriskt glad när jag kommer hem efter att ha varit borta ett antal timmar. Detta skulle ju kunna tydas som att hunden fullkomligt älskar och avgudar mig. Dock tror jag inte att det funkar riktigt på det sättet.

    Hunden blir glad av två orsaker, dels får den utlopp för sin sociala läggning i vilket ingår att försöka hålla ihop flocken, vilket i slutändan gynnar henne själv. Dels blir hon glad eftersom hon lärt sig att det oftast händer ”bra saker” för henne själv när jag kommer hem. Hon får mat och får komma ut på en efterlängtad promenad, och lyckas hon fjäska riktigt bra för mig så kanske hon får lite torrfisk (som luktar helt vidrigt och kanske just därför är en riktig favorit) efter promenaden.

    Så jag tror att hunden ser mig som något av en resurs som det gäller att utnyttja så mycket som möjligt mha av olika knep som hon har listat ut att jag ibland faller för. Men jag inser att det här sista självklart kan gälla för vissa mänskliga honvarelser också så hunden kanske är lite mänsklig trotts allt. :-)

    • 7 december, 2010 at 10:19

      Jag tror inte att din hund är så beräknande. Det är flockledaren som kommer hem och det blir givetvis hunden glad för. Och det är fullt klart att man just kan ”förmänskliga” hundar eftersom det är sociala varelser, precis som vi själva. Du och andra människor kan tolka hundens signaler och hunden kan tolka dina.

      Min lilla Felin ligger just nu bredvid datorn, börjar jag prata så vinklar hon öronen och lyssnar, men du ska inte tro att hon så mycket som ser på sin husse. Skulle jag sätta på mig ytterkläderna och ta en promenad så kollar hon inte ens, lyfter inte på huvudet trots att hon säkert förstår att jag ska försvinna en stund. När jag sedan kommer hem så noterar hon detta men rör inte en fena.

      Som min svärson säger ”She don´t give a shit” :-)

  10. 7 december, 2010 at 10:16

    Tja, kollar man på katthems hemsidor så har de ofta specifika instruktioner för olika katter: ”Vill bo ensam”, ”älskar andra katter”, etc. Att dra alla katter över en kam är lika fel som att dra alla människor över en. Och så är det ju, vissa katter går ihop, andra inte. Mina katter fräste dag ett, men har varit klara polare därefter. Katterna hos en kamrat blänger fortfarande på varandra efter 2 år.

    Har annars aldrig hört talas om någon som ”vetat” att katter varit sociala.

    • 7 december, 2010 at 10:27

      Tja, kollar man på katthems hemsidor så har de ofta specifika instruktioner för olika katter: ”Vill bo ensam”, ”älskar andra katter”, etc. Att dra alla katter över en kam är lika fel som att dra alla människor över en.

      Jodå, visst finns det individuella skillnader, men du menar att man inte kan säga att människan är en social varelse, eller att hundar är det?

  11. Yonas
    8 december, 2010 at 00:07

    Bloggspam undanbedes! / Jinge

  12. Feline (sic)
    11 december, 2010 at 18:14

    Det saknas dock en viktig aspekt här… Anledningen till att katter antar flockbeteende tillsammans med sina människor och eventuella kattkompisar i samma hushåll beror på en rätt relevant egenskap, som visserligen är av enbart social art, hos just den domesticerade katten, men ändock det vi baserar vårt umgänge med djuret ifråga på, nämligen den att den genomsnittliga familjekatten mentalt fortfarande är kattunge. När katter lever i ”fångenskap” hos människan initieras aldrig den mognadsprocess som gör katten till den solitära självständiga som vi ser i vilt tillstånd. De har ju alltid en ”mamma” närvarande, som utfodrar den och ägnar den just den vård dess biologiska skulle göra. Kattungar är både socialt sökande gentemot den totala omgivningen (liksom vargvalparna för x år sedan), och kan behålla sin lekfulla vänskap med sina syskon (vilket i fångenskap kan vara av ickebiologisk sort). Därför vänligt inställd både till andra arter och till andra katter.

    • 11 december, 2010 at 18:53

      Bra kommentar! Jag är min lilla kattsambos mamma, och det har jag varit sedan jag rövade henne från hennes riktiga mamma då hon var tolv veckor gammal. Dock så skiljer jag mig åt från ditt resonemang eftersom jag hävdar att katten fortfarande är solitär och att hon/han knappast gläds åt en ny ”kattkompis” i vuxen ålder. Det blir bokstavligt talat ett himla liv.

      Men djur av andra arter som t.ex. människan är inte en konkurrent om maten så därför så får vi vara en del av kissens sociala gemenskap. Inte heller hundar eller kycklingar är konkurrenter så det brukar fungera alldeles utmärkt.

      Men det är givetvis sant att det du kallar ”mognadsprocess” inte blir färdig helt, för i den processen så måste en vanlig tamkatt, om den inte har människor som föder den, skaffa sig ett revir. Något som också sker ibland varpå den fullbordas.

      Men tittar du på utekatter så ser du snabbt att de knappt har någon kontakt med varandra alls, tvärtom så blir det ofta stridigheter då de stöter på varandra. Och ve den utekatt som kliver in på en annan katts tomt, då går cirkusen ofta igång.

      Tittar man på de grupper av katter som ibland kan leva tillsammans så beror det alltid på släktskap, det är mödrar och deras ungar, könsmogna hanar jagas iväg. Och så länge det inte är några problem med mattillgång så kan det fungera mycket väl. Men har man kollat in katterna i t.ex. Rom där det kan finnas mängder av katter (turisterna matar dem) så kommer man oxo att se att de inte har någon kontakt med varandra. De – tolererar varandra, gott nog så, men sociala är de bara mot dem som matar dem.

      Sedan kan jag förstås ifrågasätta dig när du säger att kattungar är socialt sökande, vad skulle de annars vara? Det finns väl inte speciellt många djurarter som är lika nyfikna på sin omgivning som katter, men det måste de var både som små och vuxna. De är visserligen effektiva dödsmaskiner när de sätter den sidan till, men de är vääldigt små om man ser till rovdjuren i övrigt… Men det menade du säkert oxo.

      • Feline (sic)
        15 december, 2010 at 15:51

        Jag menade givetvis att kattungar är socialt sökande, till skillnad från en vad vi skulle kunna kalla fullbordat vuxen katt. Liksom hos de flesta andra djurarter. Alltså inte bara gentemot modern och eventuella syskon, utan också mot en vidare omgivning. :)

        • 15 december, 2010 at 16:50

          De söker väl närmast efter något som är – ätbart… :-P

Comments are closed.